Det sägs att vår fadder är sjuk men det är inte lätt att hjälpa henne, eller mildra hennes symtom. Som en vettvillig fladdrar hon omkring, eller som en fjäril. Startar ständigt nya projekt som går i putten efter någon vecka, för hon har helt enkelt inte tänkt, eller tänkt för visionärt. Hon står inte på fötterna, vår fadder. Det är därför hon dukar under efter att ha flaxat upp i stratosfären, hamnar i träsket, i gyttjan, solkar sina kläder, bryter samman; allt det man kan tänka sig efter ett sådant beteende. Men ändå... har hon aldrig helt... har hon en liten rest av förmåga att resa sig ändå. Då flyger hon, även då, men sansat, i vit voile med stora fläckar, och vi bävar; bävar och gråter av lättnad.
”Fadder!” ropar vi till henne där hon ligger i glidflykt på lagom höjd.
(Utmaning: skriv om att hjälpa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En del av oss flyger iväg ibland, kastar sig. Sådan kan jag själv vara, rakt ut eller in i något utan att tänka på konsekvenser. Men det har väl sin charm?
SvaraRaderaDin berättelse känns positiv och jag ser deras fadder framför mig... flygandes en bit upp i stratosfären.
Vackert. Svindlande.
SvaraRadera