Bland lakanen

När vi kommer hem från skolan tävlar vi som vanligt om att först komma ur uniformen och in i duschen. Idag vinner Sofia. Jag går ut på verandan, där Aruba har hängt våra lakan på tork. Nu håller hon på med vår middag. Jag tycker om att se henne tvätta, hon ser så glad ut i sin lilla cementsmatt i den smala gången bakom verandan. Vi har berättat för henne att hemma har vi ingen tjänare alls, där gör vi allting själva. Hon frågar om det, många gånger. Om Madam verkligen jobbar hemma också och ändå tar hand om hela hushållet? Då säger vi att pappa och mamma delar på det, att vi också hjälper till. Litetgrand. Och vi berättar om
tvättmaskiner
diskmaskiner
dammsugare
microfiberdukar
och hon skrattar sitt glada skratt och säger att hon vet, att hon känner folk som jobbar hos folk som har sådana saker här också.
- Men vi har bara dig, Aruba, säger mamma och lägger armen om henne.
- That is not so only, säger jag och vet att det låter dumt och att Aruba inte vet att det låter dumt och att jag inte vet hur jag ska säga det på sinhala.

Jag går i de varma, fuktiga gångarna mellan lakanen, tänker att det är som en koja eller en labyrint, där man kunde ha ett hemligt möte. Bestämmer mig för att försöka få Sofia att leka med mig bland lakanen när vi har duschat, båda två. Jag kan nog inte säga ”leka”, för då tycker hon att hon är för stor.

Hon kommer ut, fuktig i håret och invirad i en sarong.
- Din tur, säger hon.
Hon verkar avslappnad och snäll idag. Vi ska nog få till ett superhemligt möte mellan lakanen. Nu tittar hon ut över den draperade verandan.
- Kommer du ihåg att i Sverige var lakanen vita, eller i alla fall enfärgade? frågar hon.
Jag tänker och tänker men kan inte komma ihåg det.
- Jo, och så hade man påslakan med täcken i för det var så kallt.
Jooo. Det minns jag. Tror jag.

När det stora duschmunstycket sedan strilar solvärmt vatten över mig kommer jag på vad jag skulle kunna säga till Aruba på sinhala om att vi bara har henne: ”Eka tamai hari hondai”. ”Det är verkligen mycket bra”. Det låter sämre än ”Det är inte så 'bara'” men det är något hon skulle förstå och bli glad av. Jag suckar. Så här är det hela dagarna, med engelskan i skolan och sinhalan här och där – för att bli bra på det kan man inte vara smart, då låser det sig. Man måste göra sig dummare, säga saker enkelt och korkat. ”In Sweden the sheets are white”. Om man säger det i skolan, visar det sig väl att de är det i England och USA också. Det är faktiskt det troligaste. Men det man tar för givet att alla såna länder också har, det har de inte. Som att mammorna och papporna får vara hemma när de fått barn. De retade mig jättelänge när jag hade sagt det.

När jag fått på mig kläder går jag på jakt efter Sofia. Ropar och ropar men hon svarar inte. Då sitter hon med en bok. Till slut hittar jag henne – bland lakanen, med korslagda ben. Jag kikar snett. Boken i hennes knä heter En alldeles särskild dag. Jag ska få läsa den efter henne. Hon tittar upp när hon känner att jag är där.
- Det här är som en platt regnskog, säger hon.

(Utmaning: skriv om lakan)