Hågkomster ur ett långt liv

Jag vill med jamb berätta vad jag vet – och redan har jag tappat mina fötter!

Nej – diktare blev jag aldrig men jag är minnesgod. Jag är en av de få som minns de mäktiga ormbunks- och tallskogarna under jura. Så milt det var! Och fuktigt som ett drivhus. Vi var inte människor då men vi minns, om vi vill. Det är ändå bara 200 miljoner år sedan. Mindre. Kontinentaldriften!Jätteödlor som i förskräckelse jumpade planlöst hit och dit över de plötsliga revorna i enhetskontinenten. Inga konferenser om klimatet då, det bara hände. Och jag stod med jämnmod och såg på. Den makalösa jorden! Som gjord för att brukas. Men människan, som sagt, var inte påtänkt.

Vart vill jag komma med det här? Ingenstans. Jag är en gammal gubbe som minns och sådana brukar trötta omgivningen med dravel. Jag borde sätta mig och öva i stället. Jamber, trokéer, daktyler... Jag vill ju lära mig och har aldrig lärt, under alla dessa år. Jag minns dem också, de gamla grekiska diktarna med sina skrivplattor. Då var jag människa! Och hur jag ville vara jämbördig med dem!

Det var tålamodet som det föll på, tror jag. Sannolikt också begåvningen. Bara för att man har lust till orden, är man inte utvald att behärska dem. Se bara på denna rappakalja. Ingen disposition, ingen vilja. Jura, jamb, jämnmod, jämbördig, jord... Huller om buller. Vad jag vill säga är kanske det, som alla vet: att som art är vi bara ett andetag i den här planetens liv. Som om ni inte lärde er det i grundskolan. Nu ska jag gå på seniorboendets skrivarkurs och se om jag kan få ordning på mina versfötter.

(Utmaning: skriv fem favoritord på J och en berättelse där minst två av dem är med)