Francesca

Inför varje elchocksbehandling skrev hon upp alla sina koder i klarskrift på en liten lapp, som hon deponerade i avdelningens kassaskåp, men det var alltid något kort hon glömde att skriva upp. Till Åhléns kundtjänst hade hon ringt säkert tio gånger. ”Förlorat koden.”

Hon var äldst av oss alla men barnslig på ett spjuveraktigt sätt och våldsamt vacker, som om hon hörde hemma i en film och inte i vår såsiga tillvaro. Tävlan om vem som var mest deprimerad. Måltiderna dagens höjdpunkter.

Varje gång hon åkte på permission gjorde hon futila försök att ta livet av sig, kom tillbaka via somaakuten. När hon fick frigång la hon femtontusen på tre par stövlar. Men hon var mest normal av oss och någon som vi kvinnor tydde oss till. Hon hade varit längst i branschen och var analytiskt lagd.

Jag minns hur hennes hår blänkte.

När vi blev utskrivna skulle vi träffas allihop på Lilla Capri . Det var hon som drömde drömmen men det var hos oss den slog rot. Vi tänkte oss hur vi skulle sitta där i en försommarvind, friska, starka, och höja våra glas för friheten.

Det är inte rättvist. Hon hade mer liv i sig än någon av oss. Ändå, efter en permission kom hon inte tillbaka. Hon hade lyckats till slut. Inlåsta i hennes garderob på sjukhuset stod tre par exklusiva stövlar. Alla kort, alla koder – ingen hade användning för dem nu.

(Utmaning: skriv om en kod)