Min bästa vän

Vi träffades redan i Uppsala. Då var vi yngre än unga människor är nu, men det kunde vi ju inte veta. Vi var vuxna och intellektuella, vi förkovrade oss, vi såg allting klart utom det som var enigmatiskt och det enigmatiska tyckte vi var spännande utmaningar. Nu är vi i exakt samma ålder men det var vi inte då. Hon var tre år äldre. Det är stor skillnad mellan 19 och 22. Hon var riktig, viktig, amanuens på deltid, och jag var en förstaårsstudent som inte kunde få klart för mig vad jag skulle uttrycka med mina kläder och glasögonbågar. Det blev alltid bara nästan rätt. Hon stod över sånt, gick rak i ryggen som en dansare.

Vi blev vänner. Bekanta först: hon fick barn med en av mina vänner. Mer blev det inte i Uppsala. Men jag klippte, full av självförtroende, hennes lugg. Det gick inte så bra. Sen kom det sig så att vi hade kontakt, fastän hon skilt sig från min vän. Vi hade mycket att säga varandra. Vi samtalade oss fram till en djup vänskap. ”Du är en av mina bästa vänner” sa jag till henne ibland och hon sa inte emot.

Så kom den dag, i nutid, när jag hade ett ärende till ett ställe nära hennes jobb. Vi kom överens om att jag skulle titta upp. Hon var glad att jag kom, visade mig runt och presenterade mig för en av sina fåtaliga kollegor. ”Det här är min bästa vän”, sa hon till kollegan. Det är då jag sviker. Det är då jag rodnar. Det är då jag stakar mig. Och jag tror mig se att hon blir ledsen. Det är svårt att tolka människor.

Att ha många bästisar är en del av min slarvigt hoplappade ideologi. Men det var inte anledningen till att jag fick muntäppa. Det var inte så att jag kände att jag behövde korrigera henne. Jag blev generad, rörd och tacksam för att hon för första gången kallade mig sin bästa vän. Med mitt bakvända uttryck för denna glädje, sårade jag henne.

”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blåmärken” Elmer Diktonius

(Utmaning: skriv om att omedvetet såra)