En sann historia

Det har varit en stor fest på liten yta. Lokalen ska vara utrymd klockan tretton. Baktungt, bakfullt är vi några som städar, fulla av historier och skvaller från gårdagen. Jag diskar så energiskt som jag mäktar medan jag lojt förser mig ur en ölburk som står vid vattenkranen. Mängder av öl och mat finns kvar efter festen, dock inte vin eller sprit. Och vad vill man ha på förmiddagen efter en fest när man arbetar? Vatten, om man är förnuftig. Öl, om man är som jag är just den här dagen. Bubblorna lindrar törsten och det känns gott att spä på med litet alkohol för att det inte ska bli en alltför abrupt övergång för kroppen.

De andra håller på med sitt. Det är bara jag i det lilla köket. Samtidigt som jag hör Maura och Francesco försvinna ut genom dörren för att köra bort en del saker med folkabussen, tar jag en slurk och känner med ens att jag sväljer något hårt och vasst. Jag vet precis vad det är. Det är det njurformade lilla locket till ölburken, som ska sitta kvar, snett bakåtfällt, när man öppnat med ringen. Jag vet att det ramlade ner i burken när jag öppnade den. Då hade jag ingen tanke på att det kunde göra någon skada men nu känns det som om det ligger som ett lock för min luftstrupe i stället. Var det ligger exakt vet jag inte men jag kan nätt och jämt andas och inte prata. Det känns som om metallbiten skulle täppa till allt helt och hållet om jag använde halsen. Jag går ut till Eva och gestikulerar och grymtar. Hon föreslår Hemlich manöver men jag viftar vilt med armarna. Nej!
Metallbiten ligger på en plats som jag kan överleva med; jag vet inte vad som händer om den lägger sig högre eller lägre.
Ring Maura och Francesco, säger någon.
Jag måste ju skjutsas någonstans.

Maura och Francesco har inte kommit långt. De är där inom minuter. Lockets vassa kanter skaver. Jag får i mig precis så mycket luft att jag inte har panik.

Maura är en sådan person som behövs i krissituationer. Eva förklarar mitt dilemma och Maura säger:
Ställ dig på alla fyra och hulka.
Det är det första rådet eller förslaget som jag kan ta till mig; som känns ofarligt. Jag följer hennes råd. På fjärde försöket åker metallbiten ut.

Efter den här erfarenheten dricker jag förstås aldrig direkt ur burken? Jo, visst gör jag det. Men jag kollar alltid att locket sitter kvar. Och jag vet, att om jag skulle få något jättestort problem, skulle jag gå till Maura, som så många gör.

(Utmaning: skriv om andnöd)