Utmaning 304 - Tant Edla

- Ni får förlåta hur jag ser ut, sluddrar hon när hon öppnar dörren. Bryggan är på reparation, jag får den i morgon.
Insjunkna läppar runt en enda gadd, provocerande lång, som hänger från överkäken. En hörntand. Var det därför hon svamlade om några sammanträden när vi ringde för att fråga om vi kunde komma?
- Men nu är vi här i alla fall, tant Edla. Det är fint att se dig.
- Tack, tack.
Vid nittiotvå är hon fortfarande kokett. Det luktar kiss i lägenheten men hon tar emot i klädsam linnedräkt. Att hon är stendöv döljer hon med sin egen svada. De djupa samtalen är ett minne bara. Det kommer aldrig att bli så igen. Allt är statt i ständig förändring och snart, snart är hon inte med oss längre. Vi har kommit för att lyssna till henne. Hon skryter:
- Och Jonatan har en så... fördelaktig... positionering. Ja, den är verkligen... verklighetsfylld.
Vi vill be henne slappna av. Inte försöka använda fina ord som hon ändå inte kommer ihåg. Men det skulle inte hjälpa.
- Ja, vad jobbar Jonatan med, egentligen? flikar jag in.
- Tack, tack. Hon... är lovordad. Aldrig har instu... instu... instutitionen sett en lika... lyskraftande... lyskraftig! avhandling.

Minuterna kryper fram. Gammal twist i en skål emellan oss. Förhoppningsvis finner hon, som vi, glädje i de stunder när vi bara betraktar varandras ansikten. Jag skulle vilja smeka hennes kind men hon var aldrig sådan. Hon sitter fastlåst i sin vittrande integritet.

Trekvart, har vi sagt. Tre kvart, sen kan vi gå. Du tar en lov runt rummet. Kommer tillbaka till soffgruppen med en låda, håller fram den mot henne.
- Tant Edla! Vad är det här? Är det något av barnbarnen...
Hon sjunker ihop litet, dragen mjuknar och kinderna får färg.
- Ja, den här! säger hon och smeker lådan. Den är min lilla hemlighet. Vill ni se?
Lådan ser ut att vara från femtiotalet. Förbluffande raskt plockar hon den fri från sitt innehåll. De krokiga fingrarna är flinka, som om de talar ett gömt språk. Kort och mynt och en liten burk, näsdukar i olika färger.

Och hon förtrollar oss. Vi sitter mindre än två meter ifrån henne, ändå kan vi inte se vart näsduken tog vägen, hur hon beter sig för att alltid plocka rätt kort eller varifrån myntet kommer, som hon plockar ur dina öron. Hon tycks ha lika många armar som Shiva och hon njuter, har pondus igen, som hon hade när hon var ordförande i Missionsförsamlingen och bankkamrer. Orden kommer till henne, det är som om hon simmar i ett annat element, där också vi får vara med.

När vi går, lyser våra ögon, också hennes, och hon flämtar som efter en ansträngning.
- Kom snart igen! Nu har ni sett alla mina tricks men det är så gott att tala med er.
- Goda tricks är värda att ses igen, tant Edla.
- Tack detsamma, tack detsamma.

(Utmaning: skriv om en trollerilåda)

Utmaning 303 - Vid skogssjön

Plötsligt sätter du dig upp i sängen, smeker min höft och frågar om jag vill gå ut en stund.
- Gå ut? Du menar gå ut?
- Ta en promenad. Vi har ju tid, för en gångs skull.
- Visst. Vi har tid.
Naken går du ut i köket, öppnar kylskåpet, rotar i skåp och på hyllor. Jag klär långsamt på mig. När jag är färdig står du som genom ett magiskt trick fullt påklädd.

Våra steg i de multnande löven är lika långa. Vi går ingen av de vägar vi gått. Den här stigen leder bort från bebyggelsen. Och så trollar du fram en skogssjö mitt i förorten. Du ser stolt ut, blåser något från min kind.
- Gå runt? frågar du och jag nickar.
Precis när vi börjar gå igen lyfter en häger från vattenbrynet nedanför våra fötter.

Vi går inte långt. Sjön är liten. Det tar inte lång stund förrän vi kommit halvvägs, jagar upp hägern en gång till.
- Äta? föreslår du.
Jag ler överraskat. Vi sätter oss.
Hokus-pokus: fram ur ryggsäcken kommer en plywoodbit och en av dina vassa knivar. Tre tomater och två mozzarellor.
-Buffel, andas jag och du nickar.
Plywoodbiten är både skärbräda och tallrik. Du lägger upp fint och sprayar med olivolja. Så tar du ur ryggsäcken upp din gamla, gamla balsamvinäger, syrligt söt och tjock som sirap, inte av emulgeringsmedel, utan av lagring. Några droppar på varje ostbit toppad med tomat.
-Simsalabim! Mellanmål!
Solen bryter fram. Hägern är åter vid andra sidan.
- Jag hade ingen basilika, säger du urskuldande.
- Men du hade världens godaste balsamvinäger!
Vi äter så långsamt vi förmår. En halvflaska vin har dykt upp ur din ficka. Vi dricker ur kåsor.

Efteråt går du ner till sjön och sköljer av plywooden. Jag blir trött på att se dig i ditt fodral av denim och goretex.
- Sisten i säng! ropar jag och börjar springa.
Jag ska säkert hitta tillbaka och jag vet att du inte låste dörren. Tittar mig om flera gånger men ser dig inte, inte förrän jag kommer fram till din säng. Där är du, åter naken, flinande och inte det minsta andfådd.

(Utmaning: skriv om mellanmål)

Utmaning 302 - Lära sig cykla

När man får skrubbsår går man på dass och torkar av med ett tidningspapper. Sen sätter man ett groblad på såret och så upp på cykeln igen. Mammas cykel. Jag är liten, ska snart fylla sju. Det är lättare att komma på cykeln om jag kliver upp på brunnen. Många vurpor blir det denna soliga sommar mitt i kriget. Många skrubbsår, många groblad. Men till slut kan jag cykla. Den stora ramen kränger åt sidan för varje tramptag jag tar och jag har friheten. Två år senare, sommaren 1944, ska vi cykla till Luleå och jag får en egen cykel med svanhals. När jag äntligen kan sitta ner och trampa äger jag världen. Och inga skrubbsår mer. Jag är herre över min kropp.

(Utmaning: skriv om skrubbsår)

Utmaning 301 - Trattorisaurus

Faktiskt så kläcktes det en dinosaurie i Sverige den fjärde april för tre år sen, en trattorisaurus med dubbla ryggsköldar, precis som jag målade i skolan den där dan när vi fick använda både vattenfärg och pastellkritor, fast den sprutar eld också fast det vågade jag inte rita för att ingen skulle tro mig. Jag berättade om trattorisaurusen i skolan, att den är svensk och att den finns nuförtiden, men min fröken sa det är inte möjligt och då sa alla andra också det är inte möjligt och så var det slutpratat, då och för alltid.

Faktiskt så bor trattorisaurusen i en tårtkartong i vårat hus. Den luktar gammal grädde. Ingen har sett den utom jag. Jag skulle visa Agnes en dag men hon vågade inte. När jag började öppna locket sprang hon iväg. Då hade jag berättat rätt länge om trattorisaurusen, särskilt om hur den sprutar eld och om hur man matar den med kottar. Det är ungefär som en grill fast inte riktigt.

Faktiskt så finns tårtkartongen med trattorisaurusen under min säng. Jag har byggt en vall av banankartonger runt den så att den inte ska smita. I en banankartong finns gamla mjukisdjur, i en annan gamla spel och pussel och i den sista gamla böcker. Jag har bara gamla saker under sängen för jag vill inte rota där i onödan.

Faktiskt så är jag inte rädd för trattorisaurusen fast att den sprutar eld mitt i natten och ibland på dagen när jag är ensam och leker på golvet. Jag har egentligen aldrig sett hela trattorisaurusen, bara elden som kommer ut och ibland liksom en bit av kroppen, typ en fot eller svansen. Varje gång jag ser den blir den större. Jag undrar hur länge den får plats under sängen.

Faktiskt så är jag nästan bara rädd för trattorisaurusen när jag dammsuger. Nu när jag är åtta får jag dammsuga mitt rum själv, jag får dammsuga det varje fredag och då låter trattorisaurusen. Den väser och mullrar. Jag blundar och håller i dammsugaren längst ut på det hårda och så kör jag den åt sidan, fram och tillbaka, fort, fort. Trattorisaurusen är arg på dammsugare.

Faktiskt så kan man leva ganska vanligt fast man har en dinosaurie under sängen. Man kan bara hoppa med långa hopp när man ska på toaletten mitt i natten och man kan absolut inte gå upp och hämta vatten utan man måste ha ett vattenglas vid sängen redan på kvällen och man får inte gå och sova hos mamma och pappa längre men annars är det precis som vanligt.

(Utmaning: skriv om monstret under sängen)

Utmaning 300 - Räkna

Du lär mig räkna på nytt. Jag räknar andetagen, knapparna i skjortan som döljer ditt hull som jag aldrig nuddat. Hjärtslagen under vår första kyss. De är många och hårda. Stegen räknar jag, stegen från parken där vi möttes, och timmarna som går tills du äntligen ringer. Närheten: jag tappar räkningen när fingrarna letar sig över dina revben. Med vördnad nalkas jag utbuktningarna, dina höftben. De är två. Och ett, bara ett, är havet av sidenmjuk hud emellan dem. Jag kysser det nu. Jag lär mig räkna.

(Utmaning: skriv om att lära sig räkna)

Utmaning 299 - Berättelsen om Gert

- Elisabet, berätta mer om Gert!
De sitter, förväntansfulla, i ring omkring mig. Kerstin, Maria, Annelie och Anna. Jag umgås aldrig med Annelie och Anna men de är med nu, har nedlåtit sig, för att jag, glasögonormen, har träffat en kille. Och jag berättar. Han är mycket äldre än vi, säkert sjutton, och finns på Landet och på midsommarafton... kysste han mig första gången. Sen har det bara fortsatt...
- Hur kysser han dig, Elisabet?
- Som en sol som sjunker i havet. Som en gardin av sammet. Djupt och tungt och lätt.
- Vad gör ni mer?
- Tja... Tja... Åker höskrinda?
- Vad gör ni mer? Du vet? Han är sjutton, för sjutton!
- Åh, ni menar...
Ställd där, för en stund. Annelie är tidigt utvecklad och berättar alltid allt men Anna är inte långt efter. Jag lånar attityd av henne:
- Det är privat!
Fniss i flickhögen.
- Och är han snygg, då?
- Skitsnygg med lockigt hår och sååå långa ögonfransar och en smäcker näsa och en läcker kropp.
- När kommer han hit, då?
- Öh... Det vet jag inte. Mamma och pappa vet ingenting...
- De märkte ingenting på hela långa sommaren?
- De tror att vi är goda vänner.
- Så när kommer gode vännen? När kommer Gert?
Jag tvekar.
-Vi skriver varje dag.
Ajdå, det där var dumt!
- Visa ett brev då!
- Är du inte klok? Tror du jag har med dem hit till skolan?
- I morgon kan du ta med. I morgon ska vi se ett brev!
- Det är privat...
Nu blir det ännu värre.
- Det räcker med kuverten. Stämplarna från Valdemarksvik.
- Valdemarsvik, säger jag lamt.
Jag är redan förlorad. Det tar inte en termin, men nästan, innan Annelie och Anna slutar skandera "Gert - stjärt, Gert - stjärt" när jag går förbi. En himlar med ögonen och säger "Han kysser som ett draperi..." och den andra svarar "... när vi åker hö-skrin-da". Alla skrattar. Alla vet. Även killarna. "Gert - stjärt, Gert - stjärt".
(Utmaning: skriv om en låtsaskompis)

Utmaning 298 - Mannen som kunde prata med förtvivlade

Han hade ett särdeles handlag med patienterna och en hytte utanför Ålesund. När han kom till kvällspasset, gick genom korridoren som en general i jeans och skinnväst, lade sig alla tvister och de oroligaste hajade till och slog sig något mera till ro. Han hade pondus. Han var oändligt vänlig och respektfull. Var inte rädd för de svåra situationerna, skred lugnt och stilla fram och förhindrade mycket våld och bältesläggningar. Han var en ypperlig mentalskötare och tyckte mycket om sitt jobb, nästan lika mycket som om livet i hytten på andra sidan Kölen. Därför var det inte svårt för honom att bestämma sig, när pensionsdagen nalkades. Han skulle jobba två år till, för att få bättre pension. Det är dyrt i Norge. Han var grånad men alltid ung.

Många som jobbar på övertid lättar litet på greppet. Inte han. Med samma engagemang och samma välgörande distans följde han sina patienter. Lyssnade lugnt till manikerns vredgade gallimatias och bemötte den sakligt. Fick ur den deprimerade hennes hemliga självmordsagenda. Tröstade. Pratade litteratur. Mötte de psykotiskas svarta blick. Krävde och fick mänsklighet av alla, utan ansträngning. Han kallades mannen som kunde prata med förtvivlade.

Till begravningen kom brodern och svägerskan och alla syskonbarnen från Norge. Det var släkten. Från den svenska sidan kom arbetskamraterna och en del patienter. Hans kropp brändes till aska den 11 mars 2007, fyra dagar före hans sextiosjunde födelsedag. På broderns begäran spriddes askan över fjorden utanför Ålesund. Det gick igenom, efter visst byråkratiskt krångel. Själv hade han ännu inte gjort upp några andra planer än att han skulle pensionera sig vid 67, flytta hem till hytten.

(Utmaning: skriv om lön för mödan)

Utmaning 291 - I Tyresta

Hon hattar efter honom på snorhala tallrötter i Tyrestaskogen, hattar hela dagen, vristerna alltmer som fettucini. Han går med långa, såsiga kliv, som om han vallade en treåring eller en skock getter.
- Hur går det för taxbenen? frågar han kärvänligt. Han är inte ett dugg irriterad över att hon går så långsamt. Hon tar fyra steg när han tar två. Det är ett slags rytm. Ständigt hans ryggtavla en bit framför. Hojtande för de ett samtal som kanske i någon mån handlar om demokrati och yttrandefrihet men mest är de tysta. Till och med den brända delen av reservatet är vacker. Berg i dagen. Såphalt. Släpig eftermiddagssol.
- Om allt skulle ställas på sin spets i Sverige, skulle vi förstå vad som hände och klara det... säger han.
- ... eller skulle vi... snubbla? skriker hon, samtidigt som fötterna försvinner under henne och hon kanar nerför den släta bergryggen ner mot sjön.
- Jag är inte så säker, skrattar hon där hon hänger med fötterna i vattnet och de bara händerna kramande om en späd tallgren.
- Inte jag heller, säger han när han försäkrat sig om att hon mår bra.
- "Han är i och för sig diktator men han har en kompost", säger hon spefullt, outgrundligt. Det är plaskvått i kängorna nu. Sex kilometer kvar. Nu går det sex av hennes steg på två av hans. Dessutom klafsar hennes steg. Det är en sorts rytm.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

Utmaning 290 - Slut på karriären

Sista dagen på vikariatet i sexan på Abrahamsbergsskolan är det halv friluftsdag. Friidrottstävlingar på Stora Mossens IP. Hon har inte mycket att göra annat än att heja på sin klass, peppa dem som behöver peppas och tona ner dem som behöver nedtoning. Nu är det mixad stafett. Hon står vid banan och skriker exalterat. På sista sträckan kommer två gubbar i gubbmundering farande från entrén och stiger ut i löparbanan, precis framför barnen som springer. Instinktivt springer hon fram när de korsat banan och fått täten att stanna upp.
- Hallå, vad håller ni på med? Ser ni inte att det pågår en tävling här?
Hon har frökenrösten nu. Men de har militärröster:
- Namn? Ämne? Skola?
- Maria Vernersson. 6A. Abrahamsbergsskolan.
- Det blir påföljd på det här!

Det får henne bara att skratta för sig själv. Hon skrattar fortfarande fastän det visar sig att gubbarna hör till idrottsförvaltningen och är där för att de fått nys om att några ungar kastat kottar i längdhoppsgropen. Räfst och rättarting.

Själv får hon inte möjlighet att lägga fram sin sida av saken. Abrahamsbergsskolan, vars högstadium hon springvikarierat på hela terminen, ber inte om några förklaringar. De slutar bara ringa.

(Utmaning: skriv om respekt)

Utmaning 289 - Kära dagbok

Kära dagbok.

Plugget sög idag. Alla var på mig hela tiden men den som förstörde min dag var som vanligt Astrid, som sa att vi skulle få lyssna på min uppsats, för att den var så bra. Insmickrande leenden mot mig, och så läste hon hela skiten med sockersöt röst. Jag försökte inte krympa men jag krympte flera nummer när jag hörde mina inställsamma formuleringar. Sen stoppade Axel och Carl och Herman när jag skulle gå ut från svenskan. "Nojsade" sa Herman. "Dom nojsade" skrek Axel och Carl. So what. Det hade jag skrivit i uppsatsen. Allt var Astrids fel. Först FRA-lagen, nu det här. Integritet vet de inte vad det är. Inte jag heller, som skriver sån smörja. Jag rätade på ryggen och gick ut genom dörren men en av dem hade stuckit ut sitt ben. Där låg jag raklång. Det gjorde ont i näsan. Det kom tårar också men jag grät inte. Då började Helene skrika: "Ellos har kapat..." och så ett jeansmärke jag aldrig hört talas om. Shit. De såg att mina jeans var från Ellos. Jag har försökt förklara för mamma men det går inte. Hon lever på en egen planet.

Allt var piss hela dagen sedan. Jag fattar inte varför de inte kan lämna mig i fred. Jag drog mig till biblioteket och satt och ritade. Då skockades de och kom med kommentarer. Jag gav upp och gömde mig bara i min kropp. Liten, liten, längst in. Jag tänkte på Gandhi. Det hjälpte litet.

När skolan äntligen var slut kom det en liten figur - från sjuan, tror jag - i fjällrävenjacka och dreads. Svårt att se om det var en tjej eller en kille. "Ska du med och boxas?" sa hen. Jag sa som det är, att jag tror på icke-våld. "Boxning är inte våld!" sa varelsen. Jag frågade vad det var i så fall och trodde hen skulle säga "sport" men hen himlade med ögonen och skruvade ihop näsan och sa "kultur, förstås!"

Lokalen var halvtom och luktade svett. Jag fick låna skydd och handskar och tränaren lärde mig några grundslag. Sen fick jag pröva på en sandsäck. Och jag slog! Det var fantastiskt! Jag tror aldrig att jag har utfört den rörelsen förut. Det kom en revolution i min kropp. Kanaler öppnades som jag inte visste fanns. Jag slog målmedvetet och utan ilska. En pelare av eld steg och sjönk i mig. Sen kom tränaren och lade sina händer på mina axlar. Jag bara fortsatte. "Hopprepet nu. Du ska få sparra sen." sa tränaren och fnissade.

Vad jag minns bäst av min dag var stunden vid sandsäcken. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag vill gå igen. Men om föräldrarna får veta att jag vill ha pengar till boxning säger de nej.

Det blir pannkaka till middag.

(Utmaning: skriv om att slå)

Utmaning 288 - Vid sammanbrottets gräns

Låtsasleka: jag är människa. Jag kan och vill. Det här sammanträdet är ett sine qua non för resten av min karriär. Drar fötterna efter mig i snömodden. Bageridoft från Pressbyrån. Bake off. Köpa några wienerbröd till kaffet? Jag förmår inte öppna plånboken. Nornorna står över mig, myser: "Nu ska vi suga det sista ur pilten!" Jag är rädd för min egen skugga. Man kan inte må som jag mår. Blossande kinder. Jag har inget bröst, det är ett öppet hav i storm. Där springer vilda kaniner. Jag måste ordna en fördämning. Jag har tre kvarter på mig. Gråmörk stockholmseftermiddag. Föredragningen? Jag minns ingenting. Två kvarter. Törs inte se mina fötter. Tänk om jag trampar omkring i mitt eget blod? Ett kvarter. Ett andetag som spränger. Så: två snabba knutar. Den nedre i mellangärdet, den övre vid halsen. Så drar jag åt om mitt innanhav, så att det inte spiller över, dränerar mig. Jag kan inte prata längre, annat än byråkratiska. Det ska väl få gå. Det ska väl få gå. Nu minns jag vagt min föredragning. Det går en dag till. Kanske ännu en?

(Utmaning: skriv om att slå knut på sig)

Utmaning 287 - Vid vadstället

- Ska du börja äta nu?
Hon ser vantroget hur han börjar packa fram trangiaköket. De befinner sig vid en bred fjällbäck några mil norr om Kebnekaise och sensommarskymningen faller.
- Fika, säger han. Det här är ett svårt vad.
- Ja, men då går vi nu, medan vi ser!
- Jag tror att det redan är för sent. Bättre vänta till i morgon. Då är nog vattenståndet lägre också.
- Men vi har fyra kilometer till att gå!
- Bestämmer vem?
- Bestämde vi.
- Innan vi visste hur slut vi skulle bli av klapperstensbranten. Nu vilar vi här och tar nya tag i morgon.

Hon går och tar upp en röding sen och de bjuder ett par holländare som dyker upp och fattar samma beslut som de. Knäckebröd till.

(Utmaning: skriv om att slå av på takten)

Utmaning 285 - Kvarnstugan

Vim och kärlek. Jag stryker ömt med svampen över den feta smutsranden i badkaret. Sorella har varit här på en av sina blixtvisiter mellan rockfestivaler och biodynamiska odlingsprojekt. Badat, sovit, pratat, spelat tärning. Just när jag ska flytta tillbaka kandelabern från toalettstolen till sin plats på badkarskanten, ringer det på Skype. Dushan är exalterad: kvarnstugan i gläntan ska säljas, vill jag lägga ett bud? Han är villig att sköta allt åt mig mot att jag kommer minst vartannat år... "Men kvarnstugan ligger långt från er, malli", invänder jag. "Jag har ofta körningar förbi där och jag vet att du trivs in the foothills. Du blir granne med Michael och Sonali!"

Vill jag ha ett yttepyttigt hus utan el i Sri Lanka? Hjärtat hamrar fort när jag ger resten av badrummet en lätt ansiktslyftning. Något gör mig röd om kinderna. Det är väl ansträngningen att rengöra toalettstolen.

Kaffestund. Jag behöver inte kolla mina besparingar, jag vet precis vad jag har. Det räcker till ett pyttehus utan el. Men jag skulle ju inte till Sri Lanka mer och laptopen behöver ström.

Mailar Michael. "Jag är så less på kriget. Och krigets efterverkningar verkar inte bättre." Raderar mailet. Kaffet är kallt. Jag är kall. Värmer koppen i micron. Det smakar aldrig bra.

Klockan är inte tio där än. Och Michael är uppkopplad. Jag vet vad han kommer att säga. Trevar efter koppen. Kall igen.

Jag tänkte inte ringa men jag ringer. Det är Sandesh som svarar: "Pappa är borta, vill du prata med mamma?" Sonali kvillrar. "Det är klart du ska, kvarnstugan är i toppskick, den kalkades i fjol. Får vi använda den som gästhus när du inte är där?" Men kriget, säger jag. "Du är väl van vid kriget. Kom hit och skriv om det, för sjutton!" Det var just det. Laptopen. "Du kan komma upp till bungalowen och skriva. Hörnrummet kan bli ditt arbetsrum. Det lovar jag. Nu kommer Mich... Mich-ael! Kom fort! Maria ska köpa kvarnstugan!"

Jag visste vad de skulle säga. Något blir mjukt i mig vid tanken på att ha en boplats i Sri Lanka. Jag som inte skulle äga fast egendom. Det är långt över läggdags för Dushan malli men han är fortfarande uppkopplad. Mina händer darrar. Jag fattar ändå tag om kaffekoppen bredvid datorn. Den är kall.

(Utmaning: skriv om att slå till)

Utmaning 284 - Hoppa fallskärm

Det viktigaste när man hoppar fallskärm är att tänka uppåt, trots att man faller nedåt. Att vara i ett tillstånd av tillit till luften och till skärmen. De första hoppen bör ske ovanför ett stort gräsfält. Då kan man öva på att styra fallskärmen utan att det gör så mycket att man misslyckas. Det är inte svårt att styra en fallskärm om vinden inte är för hård.

Inför första hoppet är det skrämmande att hoppa ut från flygplanet, när man ännu inte varit med om att känna i sin egen kropp den ljuvliga känslan av att skärmen tar emot en, leker med gravitationen. Först är det ett oväsen, när flygplansdörren öppnas. Motorljudet, det enorma vinddraget. I detta ska man hoppa. Det är som en födelse. När man efter några sekunder, som känns som för alltid, löser ut sin skärm: ett lätt prasslande och sen tystnad, luftens famn. När själva hoppet börjar hoppar man inte längre, man är buren, sitter trygg i sin sele, betraktar jorden och atmosfären som man aldrig betraktat dem förut, är luft.

(Utmaning: skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det)

Utmaning 283 - Det galiciska huset

Varje höst åker jag till mitt lilla skrivarhus i Galicien med bara ett handbagage. Datorn, ett kautschuk, ett par pennor, ett rutat kollegieblock och pärmen. "Noname" står det på pärmen. Det har det gjort i flera år. Den rymmer alla tankar till min roman. Tankarna blir fler och fler men romanen ystar sig som gammal mjölk. Ack, det finns så många romaner redan. Varför ska jag träla med ännu en, som kommer att läsas av 162 personer, varav hälften är mina bekanta?

Två bussar för att nå byn. Där handlar jag cider, bröd och ägg. Grönsaker. Ost. "Välkommen tillbaka, Señora. Ni kom inte i somras?" "Nej, olyckligtvis. Jag hade ett nytt jobb. Men nu ska jag vara här i två månader." Vad kan inte hända på två månader? Romanen kanske kommer att bli färdig. Det nuvarande utkastet till den.

Byns taxi har redan en körning. Jag väntar mot en solig vägg. Nyper av en bit ost och gnager på en tomat. Generös är den galiciska höstsolen. För en stund ser jag tydligt vad romanen handlar om. Jag förstår mig själv men taxin kommer. Det upplysta ögonblicket är förbi.

Det första jag gör i huset är att öppna alla fönster och hänga sängkläderna på vädring. Sen tar jag fram cykeln, synar, oljar, pumpar. Nu har jag min självständighet. Jag öppnar datorn. Senast använda dokument. "I utkanten av människornas liv vill jag kunna rå mig med mitt. Mitt är det du ser i askan efter elden. Mitt är en torr, het sten." Jaha. Vad betyder det? Skriver jag om mig själv igen? Försöker visualisera solen mot väggen i byn, tillståndet i vilket jag kom på vad det är jag håller på med. Det är borta, förbi.

Sen händer det jag vet ska hända. Jag går runt knuten. Känner på väggen. Tänker "Joo! Det är nog dags."

Varje höst anländer jag i Galicien med penna och dator. Sen förlorar jag mig i att kalka mitt hus. Det är en långsam och skvättig procedur. Tunna, tunna lager kalk på varandra, anbringade med bred pensel, nästan en borste, i liggande åttor. Man kan inte kalka på sommaren. Det får inte torka för fort. Kalken bränner, etsar glasögon, men från det ljusblå trävirket går den bara att torka av. En fiffig människa rådde mig ett år att efterväta med kolsyrat vatten. Kalken äter ju koldioxid.

Det är mycket tillfredsställande att förorsaka en kemisk process på sin vägg. När det sista lagret kalk kommit upp, kan jag äntligen stryka allt överlastat trams i "Noname", allt topptungt jag byggt under året som gått. Varje år lämnar jag det vackraste huset i Galicien med en roman som fått ett reningsbad.

(Utmaning: skriv om något spanskt)

Utmaning 282 - Oljetrycket

En man kom till dörren och sålde den. Den var ett vackert oljetryck, en björk och en sjö i fin guldram. Hon gick på folkskollärarseminariet i Umeå och var utfattig men den här tavlan skulle hon ha. Den var också ett slags investering.

Klasskamraterna flockades hemma hos henne på kvällarna. Hon var en av de få som hade egen lägenhet. Torgny kom inte ofta. Han var yngst av dem alla, gick i svart och var svår och intellektuell. Men en kväll var han där, låg slängd på sängen och pratade inte så mycket. Plötsligt nickade han mot tavlan och sa: "Den där, har du den för att dölja en fettfläck eller liknande?" Släpigt, försmädligt.

Tavlan var aldrig lika värdefull för henne efter det. Långt senare, när hon skaffat sommarstuga, hamnade den där. Hennes dotter betraktade den likgiltigt under det att hon växte upp, ända tills hon fick höra historien om den unge seminaristen på sängen. Sen dess har hon tänkt sig att hon en dag ska ta hem tavlan och låta göra en plakett: "Om denna tavla har Torgny Lindgren sagt: "Har du den för att dölja en fettfläck?"

Dottern är förstås jag, kvinnan som skaffade tavlan min mamma och Torgny Lindgren är Torgny Lindgren. Och plaketten skulle förmodligen bli dyrare än tavlan.

(Utmaning: skriv om ett konstverk)

Utmaning 280 - Oktober

Oktober har kommit och dofterna möts: den sista rosen vid din stugvägg och den kylda luftens blåa doft. Här är du mitt emellan sommar och vinter, här där löven multnar, fruktigt, ruttet, och liv ska bli igen. Du sitter i solen på förstutrappen, rensar omsorgsfullt trattkantkareller, trumpetsvamp, taggsvamp. Ett berg av svamp på din trappa, bara för glädjen. Det är som om planeten rusar i övergångens årstid. Du ska inte hinna fatta vad som händer med dig. Med kall näsa kommer du in. På spisen puttrar snart skörden från skogen.

(Utmaning: skriv om en höstdoft)

Utmaning 278 - Kan

Kan en odygdig bli dygdig? Kan jag bli du? Kan jag i en värld i en samklang detta nu?

Kan vi? Kan vi denna lingonsylt, dessa förlovningsringar, kväll efter kväll, vara kvar?

Kan regnet. Kan stormen. Kan de utan uppehåll förvandla? Kan mitt bli ditt?

Kan allt och sjukdom och död? Kan vi bevara våra löften? Kan vi?

(Utmaning: skriv om en långsiktig strategi)

Utmaning 277 - Borsten

Man ska titta ner i toalettstolen när man har gjort nummer två och spolat, för att se om man behöver använda toalettborsten. Detta är särskilt viktigt när man delar toalett med andra. Jag är en sådan som inte tittar. Inte naturligt. Jag spolar och tänker att jag har gjort mitt. Det har tagit tio år av övning att lära mig titta ner i toalettstolen efter att jag har spolat. Nu är jag ganska bra på det men jag känner mig alltid som ett barn när jag gör det. "Försvann det? Ja, det gjorde det!" För oftast försvinner allt. Ibland får man gå på med borsten litegrann och ibland lämnas man att ta ställning till om man ska spola en gång till, för att papperet ska sugas med av vattenströmmen. Hänsyn bör tas även till miljön. Om min medmänniska klarar av att se mitt papper ligga där och flyta, är det bättre att låta det vara.

Hänsyn är den mest spännande av dygder, för den får oss att tänka oss in i andras verklighet. "Hur skulle Vasti reagera om..."

Att ta den enkla vägen och bara förminska sig själv är missriktat. Dels förstås för att hänsyn inte är något värt om du inte också tar hänsyn till dig själv. Men också för att det är dygdigt att leva till sin fulla potential, att vara ett fritt subjekt i världen.

Det är det som är så roligt att försöka få att gå ihop: mina önskningar, mina behov, och andras. Ibland går det fel. Då får man hoppas att det är så enkelt att rätta till, att det bara är att ta fram toalettborsten. Min toalettborste har svart borst. Nio spänn på Ikea. Då syns det inte att den blir brun och äcklig vid borströtterna.

(Utmaning: skriv om en dygd)

Utmaning 276 - Vägen

När vårt förhållande la sig på rygg som en död fisk, visade det också upp sin frånsida: vår tidigare tysta vardag fylldes med skrik, skrän, till och med slag. Mest om futtigheter. Det var ju redan över. Vi bråkade om porslinet, om sänglinnet men mest om ståbasen, en trekvartsbas som vi båda använt i olika perioder. Det visade sig att vi båda hade oupplösliga band till denna basfiol. Den fick nästan mytiska kvaliteter.

Det var under ett av grälen om basen som Sten-Ove stack inom en dag kring pingst. Han knackade och steg in, som seden är på vårt berg, och fick genom den öppna dörren se mig stå på sängen i kammaren och puckla på Mattias med knytnävarna. Vem som var mest generad vid fikabordet var svår att säga. Sten-Ove tuggade hallongrottor. Det var något han ville ha ur sig. Vid femte hallongrottan kom det:
- Jag säger upp snöröjningen från i år. Ni kan få köpa traktorn och slungan snorbilligt.
- Men Sten-Ove!
Vi skulle inte ha behov av någon snöröjning men de vi sålde till kanske inte ville börja med att köpa en snöslunga och fixa två kilometer väg.

Sten-Ove var obeveklig. Han avböjde ökad kompensation och talade sig varm för att vi skulle ta över kontraktet, vi som var unga. När vi svarade undvikande ursäktade han sig och gick.

Veckan därpå mötte jag Margit, Sten-Oves fru, när hon var ute med hunden.
- Margit! ropade jag på håll. Hur ska vi få Sten-Ove att ändra sig om vägen?
Hon vände och tog stigen ner mot bäcken innan jag hunnit fram. Över axeln hojtade hon ett "bråttom".

"Vad är det med alla" undrade jag när jag stod hemma och tog reda på en massa gamla CD-skivor jag hittat. De bästa smög jag ner i min hemliga gömma under kammargolvet. Mattias hade så dålig koll, han skulle inte veta.

Uppbrottet från berget beledsagades av en massa hårt arbete. Otaliga gånger for vi med släpkärran, till tippen och till loppis och till mammorna i stan. Vi var i ett stadium av förändring och krävde att allt omkring oss skulle vara som vanligt. Vi hade inte längre förmågan att notera vardagens små förändringar, som att det var Margit som skötte jordfräsen, röjsågen och gräsklipparen när vi for förbi. Vi vinkade tillkämpat glatt. Där är Margit.

En dag i fruntimmersveckan stannade vi hos grannen längst ner, Leif. Mattias hade äntligen bestämt sig för att ta tag i vägsamfälligheten, ordna snöröjning till vintern och avveckla sitt ordförandeskap.
- Hej, vi måste fixa...
- ... snöröjningen, ja, sa Leif.
- Så du vet?
- Ja, fick höra det igår.
- Tror du han går att övertala?
Leif log undvikande, som inför ett dåligt skämt.
- Du tror inte det? fortsatte Mattias oförtrutet. Av oss som fortfarande är någotsånär unga, är han den som har i särklass mest tid...
- Sluta, sa Leif. Karln är ju död.
- Va? andades Mattias och jag i korus.
- Vet ni ingenting? Han har ju varit sjuk i månader. Det trodde jag alla visste.

Vi skulle kanske ha vetat, om vi inte hade slagits den där majdagen när Sten-Ove kom och åt hallongrottor. Om vi som vanligt bjudit dem på middag någon gång inemellan. Om vi tagit oss tid att stanna till som förr hemma hos dem på vägen upp på kvällarna. Om vi inte varit upptagna av att skyla vårt eget sår.

I bilen uppför vår branta, krokiga väg grät jag. Jag grät när vi kom in i köket hos Margit. Då började Mattias också gråta. Vi grät alla tre och berättade om våra belägenheter. Margit ställde sig upp ett par gånger för att sätta på kaffe men kom sig inte riktigt för. Hon satte sig igen som i en suckande utandning, fick till slut fram en gammal twistpåse på bordet. Och vi grät.

(Utmaning: skriv om att säga upp ett avtal)

Utmaning 275 - Att leka

"Och då sa vi att du var..."

Jag avundas barnen deras förmåga att bli uppslukade, och då av annat än teveserier. Sann mognad är att bli lika allvarlig som ett lekande barn. Leken finns bara i ögonblicket och kräver koncentration. Inte pannskrynklande, ansträngd koncentration utan hängivelse.

Ett barn kan lätt gå in i och ut ur leken. En vuxen som har lyckats glömma sig själv lika totalt som ett barn som leker, blir generad, rådlös, måste rekapitulera för att kolla att han inte gjort bort sig.

"Nu säger vi att jag är..."

Jag brukar inte leka med barn eller djur om jag inte ärligen känner för det. Lek är tråkigt utan hängivelse. En vuxen som leker med ett barn utan att själv vilja gå in i leken, böjer sig inte tillräckligt långt ner, skriker för gällt och för in en skorrande oärlighet i leken, som alla känner. Hon leker för att "roa barnen" men det är precis vad hon inte gör.

"Och DÅ! Då kom det en... en... en..."

När vi träder in i leken tar vi oss in på barnens domän. Det ska respekteras. Om vi styr och ställer, ska det vara för att vi tilldelats den rollen. Nu är vi på ett område där barnen är experter. Vi måste erkänna att vi o-lärt oss mycket av det vi kunde då, när vi också var små.

(Utmaning: skriv om att leka)

Utmaning 274 - Efteråt, en början

De första månaderna efteråt var jag två: en som gick omkring på avdelningen och bedyrade att jag aldrig skulle försöka igen, en annan som lånade knopböcker på biblioteket, mitt framför ögonen på personalen. Hängning hade jag bestämt mig för. Det var inte estetiskt men effektivt.

Den första, hon som bedyrade, hon som också var jag, hade förstått att man inte får, att det är fegt. Vad hon inte riktigt kunde ta till sig, var att människorna omkring henne skulle sakna henne. Men hon lovade dem. Ändå: fingrarna som formade knopen av det gröna pappersbandet jag fått i stället för skärp. Vi var två i mig som stred. Hon som ville bort så starkt och hon som var bunden av löften.

Utsläppt från sjukhuset: darriga steg. Inga trygga vita väggar. Ingen att spela schack med dagarna i ända. Samma ändlösa tristess men inget sammanhang. Viljan att lämna in satt kvar i hjärta och huvud men inte i kroppen, mina händer gjorde inte längre saker på eget bevåg. Jag hade valt den plikttrogna, hon med löftena, hon som levde för andras skull. Det var obehagligt att ha lämnat sitt liv som pant.

Det skulle komma att ta två år innan jag ärligt kunde säga att nu lever jag inte för andras skull längre, nu lever jag för min egen. Vägen dit gick genom fotoalbumet, ett enkelt, litet album med plastfickor, där jag satte in bilder på alla jag lovat. Alla jag levde för. När dödskraften steg, tog jag fram det. Inga ord, inga barriärer, bara älskade ansikten. Och: jag har lovat. Jag har lovat.

(Utmaning: skriv om att läka)