Sara
var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren
före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker
sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka
tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig
växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt.
På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och
sjöng och drack björklövste.
Det
var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav
och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva
skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler,
inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva,
hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt
liv.
Men
veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på
eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter,
först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag
hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin
första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när
hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det
verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon
av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna
igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.
Det
var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner
för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop
sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka.
Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan
från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.
Först
visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara
var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja
som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter
till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma
vecka.
Sophie
och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick
helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet.
Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är
underbart att skapa. Nu är jag här!”
Laura
tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant
räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.”
Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”
Så
fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och
sörplar björklövste och känner gemenskap.
N.B:
Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag
tvångsmässigt snattat från Skimmer.
(Utmaning:
”Stick”)
En lärorik sommar.
SvaraRaderaBra skrivet! Jag vill tro på det här med björklövste och gemenskap.
SvaraRaderaBra! Gillar skrivbordstanken! Ibland får vår skaparglöd sig en törn, då gäller det att våga resa sig igen.
SvaraRadera