Integration

Hon fyllde nitton år och sju månader den dag jag föddes och var redan förlovad med min farbror. Brukade gå i skogen i vita jeans. De ojade sig i Blåviksjön, inte bara för det. Att vara från Stockholm, var det inte nätt och jämnt detsamma som att vara ofrälst?

Idag är det hennes sjuttioettårsdag. Hon är naturaliserad västerbottniska med en alldeles egen och kraftig dialekt. Hör väl hemma vare sig där eller här, som så många av oss, men det finns fler anledningar att oja sig över det i en liten by. Särskilt när det har ojats så mycket över en. Hennes kök är fullt av damtidningar som hon vadar bland, lika delar resignation och lycka. Maken, ni vet, och barnbarnen. Det ena ger det andra. Ibland, när hon är ensam hemma, går hon ut på trappen i tights och HellyHansen och ropar rakt ut i den råa luften, efter en syster eller efter ett andra jag vet ingen.

Hon har den sortens starka ego som en drömmare har. Sin egenart lyckades de aldrig få henne att ge upp, hur mycket hon än anpassade sig. Envist dessa tidningar, dessa mirakelkurer, dessa vackra ting. Gåvorna. Kärleken. Huset fullt. Och varje dag, nötande, längtan. ”Om det var så svårt för mig” sa hon en gång i en förtrolig stund, ”att flytta hit från Stockholm på sextiotalet, hur är det då att komma ofrivilligt från Syrien och Somalia?” Sen tydliggjorde hon i en inåtvänd suck: ”Det var inte bara på sextiotalet det var svårt.”

(Utmaning: ”Dag”)