Emmas uppsats

Idag, någonstans, ligger en människa med ansiktet pressat mot marken av en stövelklack mot nacken. Munnen full av grus. Jag undrar hur jag, vi alla andra, kan leva oberört trots detta.

Så slutar Emmas briljanta uppsats som ska öppna allas ögon när Astrid, svenskaläraren, läser den högt för klassen, som hon gör ibland med riktigt bra uppsatser. Det här är en riktigt bra uppsats. Emma kände det när hon skrev den. Att hon äntligen lyckats förklara. Hon är en brinnande människa som har svårt att tutta eld på andra, kanske mest för att hon tror att hennes åsikter är insikter. Hon får höra att hon känner sig förmer.

Nu kommer Astrid med uppsatsbunten. Sätter sig i katedern. Emma ler. Också Astrid mjuknar kring munnen, säger:

– Det är speciellt en uppsats som...

Emma tittar sig förväntansfullt omkring och sen tillbaka på Astrid men tiden har inte stannat, det är inte Emmas uppsats som blivit vald utan nu sitter Astrid och läser Åsas tankar om ämnet ”Samhörighet”. Uppsatsen är väl okej men inte radikal. En suck undslipper Emma. Ytterligare en när hon får tillbaka sin uppsats. Hennes kulspetsblå varvas med Astrids tuschröda, om hon kisar ser det ut som en guatemalansk poncho. ”Ofullständig sats” skriver Astrid där Emma varit särskilt kärnfull. ”Felaktig satsbyggnad” och ”rörig framställning” står det mellan tillagda ord och strukna ord, allt i rött, rött, rött mot det blå. Astrids slutkläm är: ”Det är svårt att följa din tråd och du har avlägsnat dig litet för långt från ämnet”. Godkänt är allt Emma får och hon är arg, inte för betyget bara, utan för att hon inte fått Astrid att förstå. ”Samhörighet, samhörighet, samhörighet” klottrar hon hårt i kollegieblocket.

(Utmaning: ”Kvävande”)