Skönskriva

”Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan.” (Torgny Lindgren: I Brokiga Blads vatten, sid. 32, mening fem)

Hon brann för det skrivna. För å och ä och ö och genitiv och punkt trodde hon först och blev korrekturläsare men fick kicken när hon möblerade om i texterna, mot slutet faktiskt skrev om det skrivna från alfa till omega. ”Det är ju så det ska skrivas,” försvarade hon sig men fick veta att hon gjort intrång. ”Fast det blev faktiskt bättre,” viskade en av skrivarna på arbetet innan hon drog.

I en annan tid blev hon nyhetsskrivare. Då fick hon litet känsla för innehållet i texterna. För verkligheten. Det finns ju så många nyheter: en stulen cykel där, ett nytt kafé för arbetslösa där. Många nyheter per anställd nyhetsskrivare: hon sprutade ur sig cyklar och kaféer och mindre miljökatastrofer tills verkligheten stod henne upp i halsen.

Då sa hon upp sig och blev så småningom romanskrivare, efter att ha satt sig själv i karantän några år. Hon skrev vackra, solida meningar med mycket luft runt omkring men några romaner fick hon inte ihop och noveller visste hon inte vad det var. Det var roligt ändå att hitta på och att vara sin egen chef. Hon fortsatte därför som skönskrivare, tog verkligheten till nåder igen och... ”förskönade”, sa vissa; ”förvrängde” sa andra; ”fördjupade den” tyckte hon själv.

Det behövs inte så mycket verklighet. Ett ortnamn och ett öde. En händelse och en siffra. En vacker rörelse eller ett tråg. Sen är det bara att karva och fördjupa tills tråget blir just det rätta tråget och ödet blir allas. Sådan är skönskrivarens lott och den är hon lycklig med.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 32. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan.”)