Dokusan

Den gamle japanske mästaren satt ledigt och avspänt, ändå som skuren ur ett block granit, i lotusställning framför mig och jag kände hur det vibrerade i fingertopparna, av vördnad eller nervositet var svårt att avgöra. Det var som om man kunde urskilja ett ljus omkring honom i dunklet. Han är rätte mannen, tänkte jag, att anförtro mig om mitt utökade åtagande till. Så jag talade om det. Jag sa, och kände medan jag sa det ett slags befrielse:

– Jag vill ta mitt zenutövande till en djupare nivå.

Hans reaktion kom som om någon tömt en hink isvatten över mig. Allvaret i samtalet bröts för han började skratta – ett dånande, nästan vrålande skratt, som fick hans lekamen att guppa. Han torkade en tår ur ögat och svarade:

– Vad menar, ”djupare”? Zen bara en nivå. Inte djup, förstå?

Och så ringde han i klockan för att visa att samtalet var över. Jag reste mig upp på mina värkande ben, bugade och gick tillbaka till meditationshallen, upplivad som av ett vinterbad eller en tur med tivolits farligaste åkattraktion. Ännu fattade jag ingenting men av mästarens gränslöst vänliga ton anade jag att jag någon gång, snart eller i ett annat liv, skulle begripa. ”Inte djup, förstå?”

(Utmaning: ”Förstå”. Tack till Lawrence Shainberg)