Det hemligaste

Det hemligaste är hoppet. Tron är något att stå upp för, rakryggat – du skulle aldrig bli som Petrus på Pesach. Kärleken är enkel, det är den du lever i, rör dig och är till. Men hoppet... Hoppet, som för det första känns så egoistiskt, det är som om någon tar dig under armen och bryter sig ut genom bröstkorgen på dig, ja, som om någon skiljer dig från dig själv, under plåga. Det där hålet i bålen när det någon gång funnit sitt uttryck – hoppet, som för det andra binder dig vid den värld du bestämt dig för att ha ett flyktigt förhållande till. Hoppet, som det för det tredje är svårt att genomskåda bevekelsegrunden för.

Varför hoppas?

Så vad du vet hoppas du aldrig på möten, diplom och annat som är kärt för dig. Först när du hoppas för någon annan är hoppet fint nog. Och nu brinner du i hoppets eld, för din unge bror är döende. Det är inte lätt att hoppas när man aldrig övat. ”Må han leva,” viskar du till temuggen på morgonen. ”Må han finna en donator,” säger du till duschens stril. Du hoppas och din vidöppna bröstkorg gör så ont.

Dagarna går, någon vecka också. Han lever men är svag och du håller på att gå under av hopp, tills du en dag kommer på det. Det tar inte lång tid att sätta upp hemsidan. Sen frustar du ur dig ditt hopp, i långa flödande texter illustrerade med foton med diskret utsuddade ansikten. Intill minsta själviska skälvning presenterar du ditt skamfyllda, heroiska hopp. Varenda människa i världen kan se. Men några namn finns inte. Statistiken bryr du dig inte om att kolla, du vet att ingen kommer att hitta just din plattform i cyberrymden, där du ger allt. Det skulle vara om någon googlade... Men vem skulle googla på ”hopp”?

Utmaning: ”Hopp”