Nej.
Jag går inte igång på dina barndomsminnen. Jag skiter i vad du
hade för klänningar med smock och, apropå skita: för mig är den
spruckna pottan bara ohygienisk. Du kan dra med mig över sju sorters
gärdsgårdar till triljoner fanerogamer, som hänger handikappade
från ditt herbarium. Vi kan cykla på kärvande cyklar till alla
nedlagda lanthandlar men jag vägrar se att det droppar från dina
ögon. Du må sparka mig hur mycket som helst under borden när vi är
hemma hos alla original i grannskapet – jag kommer inte att sluta
gäspa. Så det var här du växte upp? Och? Och varför är just du
så speciell att du ska få ha dina bullerbyminnen på piedestal?
Jag?
Vadå, då? Mina
minnen? Vi metade inte, i alla fall.
Nej.
Vi hade haspelspön. Lånade farfars eka. Men vad är det med det?
”Skönt
att släppa fram minnena...”? Kallt och knott. Det är vad jag
minns. Och det är ingen skillnad nu. Det är som det alltid har
varit. Barndom, my ass.
(Utmaning:
en bild av en bryggkant)
Ingen kan som du hindra den självbiografiska nostalgin. För det borde du faktiskt få medalj
SvaraRaderaSnyggt och onostalgiskt, även om mygg och knott också kan ha sitt skimmer...
SvaraRaderaBryggromantikens sanna väsen.
SvaraRaderaBryggromantikens sanna väsen.
SvaraRadera