Postmoderna lekar

Så här hade hon inte tänkt sig det. Det skulle inte vara ett folkhav mellan henne och den upplysta scenen, där Författaren satt. Ava önskade nästan att hon stannat hemma, tittat på intervjun på teve... Den kanske skulle komma på teve?! Hon kanske skulle komma med i någon publikbild? Med automatik började det röra på sig i hennes skinkor, knän och fötter. Flyktinstinkt. Tevekamerorna skulle säkert zooma in henne, hon förstod att hon såg salig ut fast avståndet var så långt.

Ava älskade Författaren. Hon avgudade Författaren. Hon dyrkade Författaren men hade aldrig rekommenderat henne till någon. Författarens böcker var staplade bakom ett par sällan använda pumps i garderoben. Att gå vidare och Bäckens sång hade Ava till och med kastat vid olika tillfällen, för att sedan något halvår senare bli tvungen att söka rätt på dem på Bokbörsen. Hon kunde inte leva utan Författaren och hennes ord, som hon nu hörde i verkligheten, om än på håll, för första gången.

Nu strök sig Författaren genom sin lockiga kalufs och sa:

– När kvinnor använder sig själva litterärt är det alltid fråga om plumpa bekännelser och kritikerna negligerar. När en man gör det, laborerar han med metalitterära parametrar i ett postmodernt spel med romanformen och en genialisk kritik av identiteten – och kritikerna refererar till Foucault.

Hon sa det tydligt och mjukt, ironiskt men utan uns av bitterhet, vad Ava kunde märka, och det kändes som om Ava fick en stöt men denna gång sade inte den kroppsliga förnimmelsen ”fly”. Hon stannade upp inne i sitt eget hjärta och frågade sig varför hon skämdes så för Författaren. (Det var som med självhjälpsböckerna, som hon plockade upp på skolklassernas små loppisar under tunnelbanespåren, läste, destruerade och slängde i hushållssoporna.) Det var för vibrerande roman-jag, som blottade Ava medan hon läste och äcklade henne när hon var färdig. Det var ett sorts straff för att hon känt sig sedd. I någon grötig del av sitt inre kunde hon se att äcklet var lika mycket riktat mot henne själv, men det var för bökigt att tänka på.

Ava fortfor att fixera den lilla kvinnan på scenen med blicken men i tanken hade hon gett sig av på en liten utfärd. Hon såg för sig hur hon kom hem och genast plockade fram de arton, eller tio, eller tjugo gånger lästa, fläckade och rivna romanerna av Författaren, smekte dem till upprättelse och ställde dem, allihop, med Kafka och Tunström och alla de andra favoriterna... Nej, de skulle ha en egen hedersplats efter alla undanskymda år, i den snidade indiska hyllan ovanför sängen. Och någon skulle fråga:

– Den där, är det inte en sådan där kletklistrig bekännelseroman..?

Och Ava skulle sävligt svara:

– Nej, en lek med postmoderna parameterar och framför allt en kritik av indentiteten!

Och Författaren sa något vist och klurigt långt därframme, något Ava skulle komma ihåg och citera på bokcirkeln, när hon litet släpigt skulle stoltsera med att ha varit här i kväll:

– Fantastiskt, förstår ni, men jag satt alldeles för långt bort.

(Utmaning: ”Avlägsen”. Tack till Jeanette Winterson)