Nu är det du som lindar

Det var midsommarafton för länge sedan, så länge sedan att det enda som behövdes för att känna gemenskap var att traska upp i skogen bakom Hulla med jordgubbar och vispad grädde och sjunga Visa vid midsommartid i stämmor. Vi gjorde upp eld vid förkastningskanten, jag minns inte om barnen var med fortfarande, det var mitt i natten. Du sjöng inte på den tiden och du var så tyst och spröd och instängd den där dagen, jag hade hämtat dig direkt från avdelningen i Katrineholm, nattpermis på mitt ansvar. Du gick där med oss andra, i alla fall, oländigt och stenigt var det, jag bar grädden, minns jag, och var rädd för att tappa. Då kunde jag väl inte hålla så god koll på dig, eller hur? Jag hade ju grädden och Fredrik – en intressant ny bekantskap, han hade sparat sitt gamla badkar med lejontassar och det fyllde upp hela hans vindsförråd i Traneberg – och sångerna och stämningen och samtalen... Samtalen var så levande då, för tjugo år sedan, levande och djupa, tyckte vi, vi kom varandra nära, tyckte vi, och vi samtalade, jag och Elisabet och Urban och Fredrik och litet kanske också Urbans bror och svägerska och barnen var med, nu minns jag det, för det var därför som det bara blev du och jag och Fredrik kvar sen, vi var de enda som inte hade barn där. Vi satt där på stocken, du i mitten, det finns fotografier av det, någon av dem som gick ner igen tog ett foto strax innan på oss som blev kvar. Och vi pratade och satt tysta, det var vackert och stämningsfullt, det var gemenskap, jag kan gå ed på det. Du pratade väl inte så mycket men när gjorde du det på den tiden?

Jag minns inget mer. Jag minns inte hur vi gick ner för berget igen eller var vi sov. Vi sov väl i samma rum, kan jag tro. Du var ju på mitt ansvar. Och du vaknade, vi vaknade, du var kanske litet fjärran, det kommer jag inte heller ihåg men det kunde du ju vara. Mitt intryck var i alla fall att du hade det ganska trevligt hela tiden. Och efter frukost skjutsade jag dig tillbaka till Katrineholm.

Problemet är att allt detta har du glömt. Inte bara vandringen upp på berget och stunden där utan hela vistelsen i Hulla, middagen och sångerna och samtalen och... ja, du vet inte att du har varit där, helt enkelt. Jag har förstås visat dig fotografierna och du minns ändå inte. Du var tyst och spröd och instängd men du var där, du deltog, gick inte bara som en död. Jag har så säkra minnen av det. Men du kommer inte ens åt aningen av en erinring.

Och alla dagar du har levt och glömt kan inte vägas upp mot detta dygn, för det är som om det vore stulet från dig. Kanske det är sant. För det är annat också som är borta för dig från de där försommardagarna när du var inskriven på psyket i Katrineholm och fick elchocker.

Elchocker är den snabbaste och mest biverkningsfria boten mot depression. Det gör absolut inte ont. Det enda är väl minnet. Man kan förlora minnen av enstaka händelser i anslutning till elchocksbehandlingen. Oftast kommer de tillbaka efter ett tag. Att som du förlora så stora stycken tid är ovanligt och det är inte så konstigt att du ser det som en kränkning.

Det är tjugo år sedan. Varför drar jag upp det nu? För att jag inte kan sjunga Du lindar av olvon... utan att tänka på dig, på den där färden upp på berget med jordgubbarna och grädden. Kanske jag har tvingats minnas det jag minns av den där dagen för två? Länge kände jag mig skyldig, som om det var jag som stulit den där midsommaren från dig, men nu är jag glad, vemodig och glad, för vad som än har hänt och vart det än har burit så sjunger du nu. Det är du som sjunger! Och det är – bland mycket annat – en av de snabbaste och mest biverkningsfria profylaktiska behandlingarna mot depression.

Idag var det midsommarafton igen. Med min numera bleka och osäkra röst sjöng jag Du lindar av olvon och jag tänkte förstås på dig. Jag föreställde mig att du leende och koncentrerat la på en fin obligatstämma. Vi var på olika platser idag men i min värld sjöng vi tillsammans och det var du som stöttade mig, fast ovanifrån.