Under mispelträdet

Sakerna de kallar för sina: hon sitt hus, förstås, och mispelträdet som breder ut sig över trappan. Katterna, vävstolen, de oräkneliga garderoberna med oräkneliga material; lintråd och mjölkkartonger, ull och knappar. Han sin kåpa, sina sandaler, rakkniven och matskålen.

Hon tänker på det när hon ser honom genom köksfönstret, en apart gestalt i saffransgult som ser ut att vara i djupt sampråk med getterna. Här är han född och buren, det är han själv som gjort sig främmande.

– Tycker du att jag är fast i det materiella? frågar hon när han kommer in och förstår med ens att han inte kommer att svara och att hon egentligen vill att han ska säga att hon är det mindre än de flesta.

– Vill du ha något? frågar hon därför i nästa andetag och han säger nej.

”Men jag vill ha av dig,” vill hon säga. ”Din klarhet, dina avvägda rörelser och lugnet på botten av dina ögon.”

Nej, hon inbillar sig inte. Han är hennes lillebror Linus, hon är den som kände honom bäst. Nu har de begravt pappa Jörgen och hon får se honom några dagar för första gången på tretton och ett halvt år.

– Att vara munk är inte som förr, förklarar han där de sitter på förstutrappen morgonen han ska fara. Om vi är på resa får vi ta i pengar, till exempel...

– Men principen finns ju, det är det viktiga. Tänk på hur jag slentrianmässigt använder kortet flera gånger i veckan – och jag bor ändå på landet!

– Mycket ger sig självt när man bor i ett kloster. Det är en väldigt skyddad tillvaro...

– Men uppoffringarna!

– Du känner mig. Tror du att det kräver så mycket uppoffring att få möjligheten att utöva på heltid?

”Nej, det är klart,” tänker hon. ”Nej det är klart.”

De ler in i varandras ögon och hon ser att hans liv är lika självklart och tillfredsställande för honom som hennes är för henne.

– Du är förändrad och precis densamme, säger hon och lycka far genom kroppen.

– Mm. Du med.

(Utmaning: ”Sina”)