Min fars hjord

Min far gjorde sin förmögenhet på kor. Alla kor som du ser beta när du åker på vägen ut mot Assawa tillhör min far. Det började när han var en ung fattig grabb och han fick ett par kvigor av en godhjärtad dam från Sverige. Det trodde han i alla fall och det trodde damen men det var inte två kvigor, det var en kviga och en liten tjur, och på den vägen var det. Kor kan vara ömma mot varandra, jag vet, men det är först när det kommer en tjur till som det blir några barn gjorda. Och om det blev barn gjorda! I sjutton år var den tjuren den mest eftertraktade betäckaren i hela distriktet och fars egen stam växte också raskt. Du vet, alla de djur som betar utefter vägen till Assawa! Tvåhundrafemtiåtta totalt vid sista räkningen. Och kofösarna i sina vita skrudar som rider utefter bergskammen i skymningen – åtta är de. Och de kalvansvariga som genomkammar flocken efter nyfödda djur är två starka flickor med mycket kärlek. De är alltid i rörelse. Och hemma på gården, i ett litet stall med hage där han kan gå ut och in som han behagar, där bor den gamle tjuren och han har ett porträtt av sig själv över dörrn. För det var med honom allt började. Fast vi säger att far gjorde sin förmögenhet på kor, inte på en tjur. Och damen från Sverige åkte väl hem, hade väl något kontrakt som tog slut, fick väl annat att göra. Hon fick i alla fall aldrig se hur det blev för min far tack vare hennes gåva, så hon fick aldrig lära sig att om man ska ge någon två djur, ska de vara av olika kön, som Noas djur i arken, och av samma anledning: de ska uppfylla jorden, fast det står inte där, utan i berättelsen om lustgården, innan fallet och allt det där – som ju strängt taget gick väldigt fort – och det är visst och sant, att när jag rider ut för att se hjordarna, och jag ser alla djuren och de vitklädda herdarna och de kalvansvariga med sina kompakta kroppar, då känns det som om jag korsar en gräns och hamnar i Paradiset.

(Utmaning: ”Kor”)