Morgon, två år senare

Det var en gisten gammal hiss och längst uppe, där hissen slutade, en smaragdgrön lägenhet som var bara min. Den var inte mycket större än hissen och jag trivdes. Mitt matbord var mitt arbetsbord och min soffa min säng – det var en trollerilägenhet för en, en som kunde tricken.

Ibland tog jag den gnällande, svajande hissen ner till omvärlden, som bredde ut sig där nedanför. Oftast gick det bra men en gång stod du utanför hissen när jag kom ner. Vi hjälptes åt, två främlingar, att sluta till den kärvande hissdörren. Medan vi höll på, presenterade du dig. Jag hade aldrig sett dig förut.

Så stod vi där och berättade om våra liv. Uppifrån ropade mina grannar att de behövde hissen. Till slut åkte vi upp för att få tyst på dem. Du klev in i det smaragdgröna och lägenheten välkomnade dig, gjorde sig i ordning för att tjäna två. Sen fick du en nyckel.

Så gick det till när jag gick från att vara en till att vara två. Nu är det morgon två år senare. Du dansar naken i köket och sjunger mitt namn. Det är bra att vara ensam men det är roligare att vara två.

(Utmaning: ”Två”)