Pietà

– Jag kan inte förmå flickan att lämna farkosten.

Kvinnan i den gula huvudduken talade förfinad men bruten arabiska. Kjolarna böljade, en blöt blomma i havet, och hennes hjälplösa händer bönade mer än hennes samlade röst. De var ensamma kvar nu, kvinnan i vattenbrynet och dottern på gummibåten. Il capitano bestämde sig för att uppmärksamma dem och gick fram till dottern, tog tag i fingrarna som slöt sig kring en metallten och bände. Inget resultat. Han skakade på huvudet, skrek något på sitt språk och stampade iväg i båten. Rätt snart var han tillbaka med en bensindunk, som han med ett grymtande höjde över huvudet och med förvånansvärd precision bringade ner på de vitnande knogarna.

Det var bara kvinnan som skrek. Det var vad de andra flyktingarna skulle berätta senare, de som fortfarande stod på stranden och ödslade tid på att betrakta det lilla dramat i båten. Bara kvinnan skrek. Dottern, som långt i från var någon liten flicka, gjorde det inte men hennes grepp slappnade för en stund, så lång att Il capitano hann ställa ifrån sig dunken och häva henne ner i havet som ett dött föremål.

– Det var hon ju nästan också, viskade en av de andra kvinnorna senare, när de avlusats och tilldelats sovplatser i idrottshallen som fick tjäna som flyktingförläggning.

En annan av flyktingarna protesterade.

– Hon var eljest men nog var hon en levande människa.

I en säng på en av bowlingbanorna – för förläggningens sjukstuga var inhyst i bowlinghallen – satt kvinnan och vaggade dottern i famnen. De bandagerade händerna hängde som cementklumpar.

– Hon är autist och behöver lugn och ro nu, förklarade kvinnan på sin fullt adekvata arabiska men tolkarna slutade 17.00 och strängt taget var det väl lugn och ro de hade fått.

(Utmaning: ”Förmå”)