På rygg

Det är sant att det fanns tider, andra tider. Nu ligger jag mest på rygg under ett påslakan i grått. ”Det är ju inte så festligt,” sa mamma när hon kom med det, ”men tjunie kronor på Ikea!” Hon tänkte efter. ”Kan inte vara någon särskilt hög timpenning men om inte jag köpte, skulle någon annan...”

Ofta är jag lika grå som påslakanet. Just det vet de inte vad det är. Men de vet, och jag vet, alla vet att jag gravitetiskt slussar mot döden. Det gör vi alla. Men min tid är utmätt. Tjunie kronor. Som hittat för den som inte har långt kvar. Så är det bara att slänga sen. Det är samma mönster på tiggarnas fleeceplädar. De kostar nio kronor.

Tankeloopar. Ett hål av lugn i diafragman. Glitterregn från taket där det hänger en stor mobil av sugrör och gamla kretskort. Den är från en av de andra tiderna. När jag fick veta att jag hade sjukdomen och skulle leva livet till fullo. Då byggde jag mobiler av gamla grejer. Något som skulle röra sig när jag blivit lam.

Vem vet vad det är att leva livet till fullo? Nu kan det vara att bli kliad när man behöver det. Att någon kommit på att vända en. Det gäller att inte förakta sina egna behov. Det är allt man är till slut – behov. Vid behovens slut så är det slut till slut. Så lever jag i den här tiden: följer varje andetag. Än har det inte kommit, det sista. Och över mig reflexerna av hundra och hundra gamla kretskort.

(Utmaning: ”Kretsar”)