Skönhetsbesvär

Mina tånaglar långa och vassa: en främling skulle tycka att de var fula. (Emmanuel Bove: Mina vänner, sid 18, mening fem.)

Långt efter att det var för sent började jag försöka modellera fram min skönhet. Blästrade mitt svampiga och fårade ansikte med emulsioner mättade med krossade aprikoskärnor, gick över händer och fötter med saxar och orangepinnar. Blekte huden där och smorde in kastanjevatten här. Det fanns en frenesi i detta mitt beteende som inte var behaglig men skyndsamheten hade flyttat in när jag gift mig med en betydligt yngre kvinna som var mycket vacker. Om det bara hängt på mig hade jag vemodigt men stoiskt sjunkit ner i ålderdomens osynlighet men nu kände jag ett ansvar gentemot henne och för vad folk skulle säga när de såg oss invid varandra.

För min hustru var det naturligt att ”ta hand om sig”, som hon sade. Tidigt under äktenskapet, ja, på själva bröllopsnatten, undrade hon bestört varför jag inte tog hand om mig. Jag skrockade och sa att jag klarat mig i si och så många år innan jag träffat henne utan incidenter men hon vände sig om, i vämjelse föreföll det mig, och sa att hon skulle skicka mig till sin pedikurist på morgonen. Vår bröllopsnatt blev i allt väsentligt uppskjuten på grund av detta.

Samlivet kom igång någorlunda efter min pedikyr – jag fick en dubbelsession, för att mina fötter skulle luckras upp tillräckligt i såpvatten före behandlingen, som var mycket behaglig. Det var inte svårt att lova min hustru att jag skulle underkasta mig den en gång var tredje vecka.

Hon inspekterade yta efter yta av min kropp. Nästan varje dag stod en ny kräm eller lösning i badrumsskåpet och hon instruerade mig tålmodigt i hur man skulle använda dem. Min hy pirrade av alla omsorger men min hustru verkade aldrig nöjd. Vi gnabbades godmodigt på dagarna men nattetid drog hon sig undan längst ute på kanten av sin sida av bädden.

Nu vet jag inte vad som kommer att hända. I natt vaknade hon upp med ett skri efter att ha råkat sänka sitt pekfinger i min navel. ”Tyst, mänska, det är natt!” mumlade jag men hon mumlade desto ljudligare, ja, mässade: ”Jag har stått ut med skorv och nagelsvamp, med mjäll och pormaskar, till och med med löss och apelsinhud – men ska jag stå ut med detta? Na-vel-ludd!!!” Sen stolpade hon upp och gick ut och lade sig på soffan. Jag tassade förstås efter men hon hade låst vardagsrumsdörren. Jag drog med mina perfekta fingrar genom mitt perfekta hår och gick och lade mig igen. Vi får se vad som händer i morgon.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp sidan 18. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )