Vila vid dagens slut

Så. Luta dig mot mig. Ge mig tyngden av din kropp, lägg ditt trötta huvud mot min axel. Var med mig, Så. Jag stöder dig.

Det var en lång dag och du lärde något. För allra första gången hörde du en himmelsk ton.

– Vad är det där? sa du och jag svarade:

– En luta.

Du bad om att genast få se och lutan bars till dig.

Du fingrade på strängarna, på hals och stall och klanglåda, du knäppte och du dunkade och svor. Så monterade du ner hela lutan, strängar först och sen allt metalliskt och så det mesta, det som var gjort av trä. Till slut låg den där i bitar och du slog ut med armarna och sa – för tjugonde gången, säkert, men den här gången desperat:

– Var är tonen?

Du lärde något idag. Eller kanske inte. Nu låter du din sida luta mot min, avslappnat, tungt. Här ska vi sitta tills du förstår. Eller kanske inte.

(Utmaning: ”Luta”)