Känna vad någon hör

Vi har saknat dig i söndagsskolan. Vykortet föreställde en hög blå himmel över hus och gärden och på himlen ett flygplan som skrev meddelandet i luften: Vi har saknat dig i söndagsskolan.

– Arnold? ropade hon och torkade vanemässigt händerna mot jeansbaken.

– Går du inte i söndagsskolan längre? frågade hon när sonen dök upp från det inre av ett komplext dataspel.

Han ryckte på axlarna.

– Var det jobbigt det där när de andra barnen valde det vita hjärtat och du valde det smutsiga?

Han nickade långsamt men sa mellan tänderna:

– Det var svart. Jag gillar svart.

En liten rörelse gick genom pojkkroppen. Det var signalen att det komplexa dataspelet väntade. Några förmaningar, ett par kramar och interaktionen var över.

Det var inte hjärtana. Den episoden hade inte varit det minsta jobbig. Han visste att alla killarna och ett par av tjejerna tyckte att han hade varit cool, riktigt cool. Nej, det var låten. Den knäppa låten som söndagsskolfröken Barbro alltid envisades med att sjunga med dem. Alla skulle sjunga och hålla hand och blunda och det var olidligt, ett isande obehag. Långsamt gick den också:

Man kan höra vad någon ser

Man kan känna vad någon hör

Man kan räcka en vän sin ha-and

och komma närmare varann

– Den är så fiiin, brukade Sofie säga och de flesta höll med henne.

Själv hade han alltid känt sig kusligt invaderad av låten, fastän han principiellt var vänligt inställd till söndagsskolsånger som inte handlade om Gud eller Jesus. När det blev så att låten sjöngs varje vecka, ofta flera gånger, slutade han dyka upp. Han skulle fortsätta driva omkring under söndagsskoltid, vandra från Småningstorpsområdet bort till gallerian i Näs och där använda sin söndagsskolepeng till en McFlurry. Slicka i sig den i små, små slurpar och känna sig solid, i ett stycke, som om han stod upp för något han inte riktigt kunde formulera.

Utmaning: ”Känna”