Underbart att skapa

Sara var egentligen naturvetare med allt vad det innebär men sommaren före trean hade hon gått en skaparkurs på en kursgård vars marker sluttade ner mot en sjö. Hon hade fått tova, måla färgstarka tavlor enligt de sjutton principerna för Vedic Art och lära sig växtfärgning. Det senare var ju nästan litet naturvetenskapligt. På kvällarna tände ledarna bål som deltagarna satte sig runt och sjöng och drack björklövste.

Det var sommaren, det. Till hösten blev det trean i gymnasiet och krav och planer. Sara tejpade fast en bit målarpapp som täckte halva skrivbordet. Det var hennes skaparyta. Inga rutade block med formler, inga iPads fick ligga där. Människan behöver skapa för att leva, hade hon empiriskt kommit fram till, och hon tänkte inte offra sitt liv.

Men veckorna gick, arbetslampan fick tändas tidigare och tidigare på eftermiddagarna och det enda skapande Sara åstadkom var klotter, först i kanterna av och sen allt längre in på pappytan. Och en dag hamnade faktiskt iPaden där, med ett tangentbord, och Sara skrev sin första historia. Att det skulle bli en historia visste hon inte när hon började och hon såg inte omedelbart att det var det när det verkade som om hon var färdig men medan hon höll på bubblade hon av värme, precis som på skaparkursen, och när hon började svalna igen var hon lika belåten med sig själv som hon varit på sommaren.

Det var en riktigt rolig historia om en kille på ett tåg som bekänner för en något äldre kvinnlig medpassagerare att han ljugit ihop sina kvalifikationer för det jobb han är på väg för att söka. Så kommer han fram, går till intervjun... och så är det kvinnan från tåget som sitter och väntar på honom. Dråpligt.

Först visade hon sina föräldrar. Dagen därpå sin svenskalärare. Sara var stora tänder i ett glatt ansikte, sörplade i sig deras välvilja som hon tolkade som beröm. Läraren avkrävde hon kontaktuppgifter till skolans litterära sällskap, dit hon hastade en lunchrast samma vecka.

Sophie och Laura var postmodernister (Laura med en dadaistisk touch), gick helklassisk hum och utgjorde presidiet i det litterära sällskapet. Sara stack sitt opus under deras näsor och suckade: ”Det är underbart att skapa. Nu är jag här!”

Laura tittade och fick något anemiskt över sina ögonlock. Nonchalant räckte hon över papperet till Sophie och sa till Sara: ”Stick.” Sophie sekunderade, utan att ha sett en rad: ”Stick och brinn.”

Så fick Sara lära sig att alla skapande människor inte sitter och sörplar björklövste och känner gemenskap.

N.B: Uttrycket ”stora tänder i ett glatt ansikte” har jag tvångsmässigt snattat från Skimmer.

(Utmaning: ”Stick”)

Skönskriva

”Jag avbildar inte världen sådan som vi ser den, det vore meningslöst, med förlov sagt: den föreligger ju redan.” (Torgny Lindgren: I Brokiga Blads vatten, sid. 32, mening fem)

Hon brann för det skrivna. För å och ä och ö och genitiv och punkt trodde hon först och blev korrekturläsare men fick kicken när hon möblerade om i texterna, mot slutet faktiskt skrev om det skrivna från alfa till omega. ”Det är ju så det ska skrivas,” försvarade hon sig men fick veta att hon gjort intrång. ”Fast det blev faktiskt bättre,” viskade en av skrivarna på arbetet innan hon drog.

I en annan tid blev hon nyhetsskrivare. Då fick hon litet känsla för innehållet i texterna. För verkligheten. Det finns ju så många nyheter: en stulen cykel där, ett nytt kafé för arbetslösa där. Många nyheter per anställd nyhetsskrivare: hon sprutade ur sig cyklar och kaféer och mindre miljökatastrofer tills verkligheten stod henne upp i halsen.

Då sa hon upp sig och blev så småningom romanskrivare, efter att ha satt sig själv i karantän några år. Hon skrev vackra, solida meningar med mycket luft runt omkring men några romaner fick hon inte ihop och noveller visste hon inte vad det var. Det var roligt ändå att hitta på och att vara sin egen chef. Hon fortsatte därför som skönskrivare, tog verkligheten till nåder igen och... ”förskönade”, sa vissa; ”förvrängde” sa andra; ”fördjupade den” tyckte hon själv.

Det behövs inte så mycket verklighet. Ett ortnamn och ett öde. En händelse och en siffra. En vacker rörelse eller ett tråg. Sen är det bara att karva och fördjupa tills tråget blir just det rätta tråget och ödet blir allas. Sådan är skönskrivarens lott och den är hon lycklig med.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sidan 32. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan.”)

Det hemligaste

Det hemligaste är hoppet. Tron är något att stå upp för, rakryggat – du skulle aldrig bli som Petrus på Pesach. Kärleken är enkel, det är den du lever i, rör dig och är till. Men hoppet... Hoppet, som för det första känns så egoistiskt, det är som om någon tar dig under armen och bryter sig ut genom bröstkorgen på dig, ja, som om någon skiljer dig från dig själv, under plåga. Det där hålet i bålen när det någon gång funnit sitt uttryck – hoppet, som för det andra binder dig vid den värld du bestämt dig för att ha ett flyktigt förhållande till. Hoppet, som det för det tredje är svårt att genomskåda bevekelsegrunden för.

Varför hoppas?

Så vad du vet hoppas du aldrig på möten, diplom och annat som är kärt för dig. Först när du hoppas för någon annan är hoppet fint nog. Och nu brinner du i hoppets eld, för din unge bror är döende. Det är inte lätt att hoppas när man aldrig övat. ”Må han leva,” viskar du till temuggen på morgonen. ”Må han finna en donator,” säger du till duschens stril. Du hoppas och din vidöppna bröstkorg gör så ont.

Dagarna går, någon vecka också. Han lever men är svag och du håller på att gå under av hopp, tills du en dag kommer på det. Det tar inte lång tid att sätta upp hemsidan. Sen frustar du ur dig ditt hopp, i långa flödande texter illustrerade med foton med diskret utsuddade ansikten. Intill minsta själviska skälvning presenterar du ditt skamfyllda, heroiska hopp. Varenda människa i världen kan se. Men några namn finns inte. Statistiken bryr du dig inte om att kolla, du vet att ingen kommer att hitta just din plattform i cyberrymden, där du ger allt. Det skulle vara om någon googlade... Men vem skulle googla på ”hopp”?

Utmaning: ”Hopp”

Integration

Hon fyllde nitton år och sju månader den dag jag föddes och var redan förlovad med min farbror. Brukade gå i skogen i vita jeans. De ojade sig i Blåviksjön, inte bara för det. Att vara från Stockholm, var det inte nätt och jämnt detsamma som att vara ofrälst?

Idag är det hennes sjuttioettårsdag. Hon är naturaliserad västerbottniska med en alldeles egen och kraftig dialekt. Hör väl hemma vare sig där eller här, som så många av oss, men det finns fler anledningar att oja sig över det i en liten by. Särskilt när det har ojats så mycket över en. Hennes kök är fullt av damtidningar som hon vadar bland, lika delar resignation och lycka. Maken, ni vet, och barnbarnen. Det ena ger det andra. Ibland, när hon är ensam hemma, går hon ut på trappen i tights och HellyHansen och ropar rakt ut i den råa luften, efter en syster eller efter ett andra jag vet ingen.

Hon har den sortens starka ego som en drömmare har. Sin egenart lyckades de aldrig få henne att ge upp, hur mycket hon än anpassade sig. Envist dessa tidningar, dessa mirakelkurer, dessa vackra ting. Gåvorna. Kärleken. Huset fullt. Och varje dag, nötande, längtan. ”Om det var så svårt för mig” sa hon en gång i en förtrolig stund, ”att flytta hit från Stockholm på sextiotalet, hur är det då att komma ofrivilligt från Syrien och Somalia?” Sen tydliggjorde hon i en inåtvänd suck: ”Det var inte bara på sextiotalet det var svårt.”

(Utmaning: ”Dag”)

Emmas uppsats

Idag, någonstans, ligger en människa med ansiktet pressat mot marken av en stövelklack mot nacken. Munnen full av grus. Jag undrar hur jag, vi alla andra, kan leva oberört trots detta.

Så slutar Emmas briljanta uppsats som ska öppna allas ögon när Astrid, svenskaläraren, läser den högt för klassen, som hon gör ibland med riktigt bra uppsatser. Det här är en riktigt bra uppsats. Emma kände det när hon skrev den. Att hon äntligen lyckats förklara. Hon är en brinnande människa som har svårt att tutta eld på andra, kanske mest för att hon tror att hennes åsikter är insikter. Hon får höra att hon känner sig förmer.

Nu kommer Astrid med uppsatsbunten. Sätter sig i katedern. Emma ler. Också Astrid mjuknar kring munnen, säger:

– Det är speciellt en uppsats som...

Emma tittar sig förväntansfullt omkring och sen tillbaka på Astrid men tiden har inte stannat, det är inte Emmas uppsats som blivit vald utan nu sitter Astrid och läser Åsas tankar om ämnet ”Samhörighet”. Uppsatsen är väl okej men inte radikal. En suck undslipper Emma. Ytterligare en när hon får tillbaka sin uppsats. Hennes kulspetsblå varvas med Astrids tuschröda, om hon kisar ser det ut som en guatemalansk poncho. ”Ofullständig sats” skriver Astrid där Emma varit särskilt kärnfull. ”Felaktig satsbyggnad” och ”rörig framställning” står det mellan tillagda ord och strukna ord, allt i rött, rött, rött mot det blå. Astrids slutkläm är: ”Det är svårt att följa din tråd och du har avlägsnat dig litet för långt från ämnet”. Godkänt är allt Emma får och hon är arg, inte för betyget bara, utan för att hon inte fått Astrid att förstå. ”Samhörighet, samhörighet, samhörighet” klottrar hon hårt i kollegieblocket.

(Utmaning: ”Kvävande”)

Charleston i tunnelbanan

Pojken sitter längst ute på tunnelbanesätet mittemot sin mor. Han är upphetsad, har mycket att fråga om och det lilla fingret fäktar i luften:

– Mamma! Varför sa prästinnan att Gud låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga?

– För att det är så. Det står i bibeln.

– Men om han lät rättfärdiga vara torra vore det väl bättre?

– Alla behöver regn litet då och då och det ger Gud i sin godhet. Det är det bibelstället handlar om, att vi ska vara lika goda som Gud.

– Oj. Men Gud är väl godast?

– Ja, det är han. Vi kan försöka vara lika som han, säger Jesus.

– Och dansa charleston.

– Nja... Prästen pratade om en kyrka i Charleston i USA där en kille sköt ihjäl nio personer.

– Rättfärdiga eller orättfärdiga?

– Det spelar ingen roll men det är alltid orättfärdigt att döda.

– Men vad hade de gjort?
– Inget. De läste bibeln.

– Om att Gud låter det regna över alla sorter?

– Kanske det. Men det finns inga sorter. Det står också i bibeln. I alla fall vet jag inte vad de läste men vi läste idag om att vi ska vara som Gud och älska den här killen som sköt.

– Varför det?

– För att Gud älskar alla och för att man bara kan förändra någon med kärlek.

– Det där sista hittade du på själv!

– Ja, men om det inte står i bibeln borde det stå där.

– Kan inte du hela bibeln?

– O nej, bara det viktigaste.

Resten av konversationen äts upp när de stiger av vagnen i Alvik. En gammal man snett mittemot mig säger:

– Själv är jag ateist men jag undrar var man kan möta upp med skarorna på gator och torg som skanderar Je suis Emanuel!* Om man ska ha rätt att förolämpa med sina teckningar utan att dödas – vilket jag givetvis anser – ska man väl för sjuttsingen ha rätt till sin hudfärg och rätt att samlas och läsa sin heliga urkund!

– Ja, verkligen, säger jag sådär lamt som man gör när någon uttrycker en självklarhet och man har litet dåligt samvete.

Sen sitter vi tysta, förlägna över det öppnade men inte fullföljda samtalet. Vid Brommaplan går jag av.

*Kyrkan där dådet i Charleston utfördes heter Emanuel African Methodist Episcopal Church

(Utmaning: ”Blöt”)

Skönhetsbesvär

Mina tånaglar långa och vassa: en främling skulle tycka att de var fula. (Emmanuel Bove: Mina vänner, sid 18, mening fem.)

Långt efter att det var för sent började jag försöka modellera fram min skönhet. Blästrade mitt svampiga och fårade ansikte med emulsioner mättade med krossade aprikoskärnor, gick över händer och fötter med saxar och orangepinnar. Blekte huden där och smorde in kastanjevatten här. Det fanns en frenesi i detta mitt beteende som inte var behaglig men skyndsamheten hade flyttat in när jag gift mig med en betydligt yngre kvinna som var mycket vacker. Om det bara hängt på mig hade jag vemodigt men stoiskt sjunkit ner i ålderdomens osynlighet men nu kände jag ett ansvar gentemot henne och för vad folk skulle säga när de såg oss invid varandra.

För min hustru var det naturligt att ”ta hand om sig”, som hon sade. Tidigt under äktenskapet, ja, på själva bröllopsnatten, undrade hon bestört varför jag inte tog hand om mig. Jag skrockade och sa att jag klarat mig i si och så många år innan jag träffat henne utan incidenter men hon vände sig om, i vämjelse föreföll det mig, och sa att hon skulle skicka mig till sin pedikurist på morgonen. Vår bröllopsnatt blev i allt väsentligt uppskjuten på grund av detta.

Samlivet kom igång någorlunda efter min pedikyr – jag fick en dubbelsession, för att mina fötter skulle luckras upp tillräckligt i såpvatten före behandlingen, som var mycket behaglig. Det var inte svårt att lova min hustru att jag skulle underkasta mig den en gång var tredje vecka.

Hon inspekterade yta efter yta av min kropp. Nästan varje dag stod en ny kräm eller lösning i badrumsskåpet och hon instruerade mig tålmodigt i hur man skulle använda dem. Min hy pirrade av alla omsorger men min hustru verkade aldrig nöjd. Vi gnabbades godmodigt på dagarna men nattetid drog hon sig undan längst ute på kanten av sin sida av bädden.

Nu vet jag inte vad som kommer att hända. I natt vaknade hon upp med ett skri efter att ha råkat sänka sitt pekfinger i min navel. ”Tyst, mänska, det är natt!” mumlade jag men hon mumlade desto ljudligare, ja, mässade: ”Jag har stått ut med skorv och nagelsvamp, med mjäll och pormaskar, till och med med löss och apelsinhud – men ska jag stå ut med detta? Na-vel-ludd!!!” Sen stolpade hon upp och gick ut och lade sig på soffan. Jag tassade förstås efter men hon hade låst vardagsrumsdörren. Jag drog med mina perfekta fingrar genom mitt perfekta hår och gick och lade mig igen. Vi får se vad som händer i morgon.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp sidan 18. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

Sagospalten

I sagospalten har vi nu kommit till sagan om Guldlock och de tre björnarna. När de tre antropomorfa björnarna fann Guldlock sovande i den lilla björnens säng var det för att den sängen ur Guldlocks perspektiv sett var lagom. Inte för hård, inte för mjuk. Vad lär vi oss av denna saga, förutom att vi inte ska fara fram med andras egendom precis som vi önskar, även om innehavarna är djur? Ja, säg det. Jag googlade förstås för att hitta någon analys att knycka – ni vet, som man gjorde på gymnasiet, snodde nåt ur en bok av Susan Sontag eller nån – men det bästa jag hittade var under ”Relaterade sökningar”: ”Hudprodukter för lockigt hår”. Man kunde förstås kolla upp ”Goldilocks”. Engelska funkar ibland bättre. Men jag fick ett plötsligt anfall av kombinerad slöhet och autenticitetsiver. Slöheten övervägde. Jag orkade inte ens kolla hur sagan slutar. Nyckeln till tolkningen borde väl ligga där. Förmodligen finns det olika versioner. Jag är säker på att jag fick läsa den där Guldlock och björnarna blev de bästa vänner, eftersom Guldlock var så söt. Sammansmätningen Med Det Animala. I ursprungssagan blev hon väl uppäten. Det Vildas Seger Över Civilisationen. Clarissa Pinkola Estès skulle gå loss på den versionen. Nej, på båda. Men jag är inte Clarissa Pinkola Estès, än mindre Susan Sontag och det finns ingen att fjädra sig för. Så, min fråga kvarstår och går vidare till läsekretsen: Vad lär vi oss av sagan om Guldlock och de tre björnarna?

(Utmaning: ”Lagom”)

Nu är det du som lindar

Det var midsommarafton för länge sedan, så länge sedan att det enda som behövdes för att känna gemenskap var att traska upp i skogen bakom Hulla med jordgubbar och vispad grädde och sjunga Visa vid midsommartid i stämmor. Vi gjorde upp eld vid förkastningskanten, jag minns inte om barnen var med fortfarande, det var mitt i natten. Du sjöng inte på den tiden och du var så tyst och spröd och instängd den där dagen, jag hade hämtat dig direkt från avdelningen i Katrineholm, nattpermis på mitt ansvar. Du gick där med oss andra, i alla fall, oländigt och stenigt var det, jag bar grädden, minns jag, och var rädd för att tappa. Då kunde jag väl inte hålla så god koll på dig, eller hur? Jag hade ju grädden och Fredrik – en intressant ny bekantskap, han hade sparat sitt gamla badkar med lejontassar och det fyllde upp hela hans vindsförråd i Traneberg – och sångerna och stämningen och samtalen... Samtalen var så levande då, för tjugo år sedan, levande och djupa, tyckte vi, vi kom varandra nära, tyckte vi, och vi samtalade, jag och Elisabet och Urban och Fredrik och litet kanske också Urbans bror och svägerska och barnen var med, nu minns jag det, för det var därför som det bara blev du och jag och Fredrik kvar sen, vi var de enda som inte hade barn där. Vi satt där på stocken, du i mitten, det finns fotografier av det, någon av dem som gick ner igen tog ett foto strax innan på oss som blev kvar. Och vi pratade och satt tysta, det var vackert och stämningsfullt, det var gemenskap, jag kan gå ed på det. Du pratade väl inte så mycket men när gjorde du det på den tiden?

Jag minns inget mer. Jag minns inte hur vi gick ner för berget igen eller var vi sov. Vi sov väl i samma rum, kan jag tro. Du var ju på mitt ansvar. Och du vaknade, vi vaknade, du var kanske litet fjärran, det kommer jag inte heller ihåg men det kunde du ju vara. Mitt intryck var i alla fall att du hade det ganska trevligt hela tiden. Och efter frukost skjutsade jag dig tillbaka till Katrineholm.

Problemet är att allt detta har du glömt. Inte bara vandringen upp på berget och stunden där utan hela vistelsen i Hulla, middagen och sångerna och samtalen och... ja, du vet inte att du har varit där, helt enkelt. Jag har förstås visat dig fotografierna och du minns ändå inte. Du var tyst och spröd och instängd men du var där, du deltog, gick inte bara som en död. Jag har så säkra minnen av det. Men du kommer inte ens åt aningen av en erinring.

Och alla dagar du har levt och glömt kan inte vägas upp mot detta dygn, för det är som om det vore stulet från dig. Kanske det är sant. För det är annat också som är borta för dig från de där försommardagarna när du var inskriven på psyket i Katrineholm och fick elchocker.

Elchocker är den snabbaste och mest biverkningsfria boten mot depression. Det gör absolut inte ont. Det enda är väl minnet. Man kan förlora minnen av enstaka händelser i anslutning till elchocksbehandlingen. Oftast kommer de tillbaka efter ett tag. Att som du förlora så stora stycken tid är ovanligt och det är inte så konstigt att du ser det som en kränkning.

Det är tjugo år sedan. Varför drar jag upp det nu? För att jag inte kan sjunga Du lindar av olvon... utan att tänka på dig, på den där färden upp på berget med jordgubbarna och grädden. Kanske jag har tvingats minnas det jag minns av den där dagen för två? Länge kände jag mig skyldig, som om det var jag som stulit den där midsommaren från dig, men nu är jag glad, vemodig och glad, för vad som än har hänt och vart det än har burit så sjunger du nu. Det är du som sjunger! Och det är – bland mycket annat – en av de snabbaste och mest biverkningsfria profylaktiska behandlingarna mot depression.

Idag var det midsommarafton igen. Med min numera bleka och osäkra röst sjöng jag Du lindar av olvon och jag tänkte förstås på dig. Jag föreställde mig att du leende och koncentrerat la på en fin obligatstämma. Vi var på olika platser idag men i min värld sjöng vi tillsammans och det var du som stöttade mig, fast ovanifrån.

Min fars hjord

Min far gjorde sin förmögenhet på kor. Alla kor som du ser beta när du åker på vägen ut mot Assawa tillhör min far. Det började när han var en ung fattig grabb och han fick ett par kvigor av en godhjärtad dam från Sverige. Det trodde han i alla fall och det trodde damen men det var inte två kvigor, det var en kviga och en liten tjur, och på den vägen var det. Kor kan vara ömma mot varandra, jag vet, men det är först när det kommer en tjur till som det blir några barn gjorda. Och om det blev barn gjorda! I sjutton år var den tjuren den mest eftertraktade betäckaren i hela distriktet och fars egen stam växte också raskt. Du vet, alla de djur som betar utefter vägen till Assawa! Tvåhundrafemtiåtta totalt vid sista räkningen. Och kofösarna i sina vita skrudar som rider utefter bergskammen i skymningen – åtta är de. Och de kalvansvariga som genomkammar flocken efter nyfödda djur är två starka flickor med mycket kärlek. De är alltid i rörelse. Och hemma på gården, i ett litet stall med hage där han kan gå ut och in som han behagar, där bor den gamle tjuren och han har ett porträtt av sig själv över dörrn. För det var med honom allt började. Fast vi säger att far gjorde sin förmögenhet på kor, inte på en tjur. Och damen från Sverige åkte väl hem, hade väl något kontrakt som tog slut, fick väl annat att göra. Hon fick i alla fall aldrig se hur det blev för min far tack vare hennes gåva, så hon fick aldrig lära sig att om man ska ge någon två djur, ska de vara av olika kön, som Noas djur i arken, och av samma anledning: de ska uppfylla jorden, fast det står inte där, utan i berättelsen om lustgården, innan fallet och allt det där – som ju strängt taget gick väldigt fort – och det är visst och sant, att när jag rider ut för att se hjordarna, och jag ser alla djuren och de vitklädda herdarna och de kalvansvariga med sina kompakta kroppar, då känns det som om jag korsar en gräns och hamnar i Paradiset.

(Utmaning: ”Kor”)

Morgon, två år senare

Det var en gisten gammal hiss och längst uppe, där hissen slutade, en smaragdgrön lägenhet som var bara min. Den var inte mycket större än hissen och jag trivdes. Mitt matbord var mitt arbetsbord och min soffa min säng – det var en trollerilägenhet för en, en som kunde tricken.

Ibland tog jag den gnällande, svajande hissen ner till omvärlden, som bredde ut sig där nedanför. Oftast gick det bra men en gång stod du utanför hissen när jag kom ner. Vi hjälptes åt, två främlingar, att sluta till den kärvande hissdörren. Medan vi höll på, presenterade du dig. Jag hade aldrig sett dig förut.

Så stod vi där och berättade om våra liv. Uppifrån ropade mina grannar att de behövde hissen. Till slut åkte vi upp för att få tyst på dem. Du klev in i det smaragdgröna och lägenheten välkomnade dig, gjorde sig i ordning för att tjäna två. Sen fick du en nyckel.

Så gick det till när jag gick från att vara en till att vara två. Nu är det morgon två år senare. Du dansar naken i köket och sjunger mitt namn. Det är bra att vara ensam men det är roligare att vara två.

(Utmaning: ”Två”)

Om barndomen

Nej. Jag går inte igång på dina barndomsminnen. Jag skiter i vad du hade för klänningar med smock och, apropå skita: för mig är den spruckna pottan bara ohygienisk. Du kan dra med mig över sju sorters gärdsgårdar till triljoner fanerogamer, som hänger handikappade från ditt herbarium. Vi kan cykla på kärvande cyklar till alla nedlagda lanthandlar men jag vägrar se att det droppar från dina ögon. Du må sparka mig hur mycket som helst under borden när vi är hemma hos alla original i grannskapet – jag kommer inte att sluta gäspa. Så det var här du växte upp? Och? Och varför är just du så speciell att du ska få ha dina bullerbyminnen på piedestal?

Jag? Vadå, då? Mina minnen? Vi metade inte, i alla fall.

Nej. Vi hade haspelspön. Lånade farfars eka. Men vad är det med det?

”Skönt att släppa fram minnena...”? Kallt och knott. Det är vad jag minns. Och det är ingen skillnad nu. Det är som det alltid har varit. Barndom, my ass.

(Utmaning: en bild av en bryggkant)

Vila vid dagens slut

Så. Luta dig mot mig. Ge mig tyngden av din kropp, lägg ditt trötta huvud mot min axel. Var med mig, Så. Jag stöder dig.

Det var en lång dag och du lärde något. För allra första gången hörde du en himmelsk ton.

– Vad är det där? sa du och jag svarade:

– En luta.

Du bad om att genast få se och lutan bars till dig.

Du fingrade på strängarna, på hals och stall och klanglåda, du knäppte och du dunkade och svor. Så monterade du ner hela lutan, strängar först och sen allt metalliskt och så det mesta, det som var gjort av trä. Till slut låg den där i bitar och du slog ut med armarna och sa – för tjugonde gången, säkert, men den här gången desperat:

– Var är tonen?

Du lärde något idag. Eller kanske inte. Nu låter du din sida luta mot min, avslappnat, tungt. Här ska vi sitta tills du förstår. Eller kanske inte.

(Utmaning: ”Luta”)

När vi gör det

Men när vi gör det är det alldeles stilla. Före, ja, en iskall tystnad som inte är stillhet. Efteråt gräl och gråtattacker, när vi ska reda ut tentaklerna som slingrat sig samman. Men just då känns stillheten i hela köket och säkert ut i tamburen. På varsin sida bordet, ett levande ljus emellan oss och rester av en slarvig måltid. Vi har ännu inte rest oss. Det är högt i taket, som om vi sitter i en kyrka.

”Då gör vi det, då,” märker jag att jag säger.

”Ja,” säger du.

”Vi gör slut,” säger vi samtidigt. Det är stilla men det är som om vi drabbas av en tryckvåg, eller en rekyl. Jag kan inte röra mig och du sitter där du sitter. Luftrummet ekar. En stund sitter vi så. Sen reser vi oss upp och samlar in tallrikarna.

(Utmaning: ”Stilla”)

Vid modets gräns

När grannen hade inbrott gick hon in och stoppade det.

Hon har sprungit långlopp med trettionio graders feber.

Hon törs sticka kniven i sin egen inflammerade tumme.

Hon har liftat, mycket och långt.

Men hon törs inte ha sms-biljett på tåget,

för då tror hon att mobilen ska gå sönder.

Utmaning: ”Biljett”

Under mispelträdet

Sakerna de kallar för sina: hon sitt hus, förstås, och mispelträdet som breder ut sig över trappan. Katterna, vävstolen, de oräkneliga garderoberna med oräkneliga material; lintråd och mjölkkartonger, ull och knappar. Han sin kåpa, sina sandaler, rakkniven och matskålen.

Hon tänker på det när hon ser honom genom köksfönstret, en apart gestalt i saffransgult som ser ut att vara i djupt sampråk med getterna. Här är han född och buren, det är han själv som gjort sig främmande.

– Tycker du att jag är fast i det materiella? frågar hon när han kommer in och förstår med ens att han inte kommer att svara och att hon egentligen vill att han ska säga att hon är det mindre än de flesta.

– Vill du ha något? frågar hon därför i nästa andetag och han säger nej.

”Men jag vill ha av dig,” vill hon säga. ”Din klarhet, dina avvägda rörelser och lugnet på botten av dina ögon.”

Nej, hon inbillar sig inte. Han är hennes lillebror Linus, hon är den som kände honom bäst. Nu har de begravt pappa Jörgen och hon får se honom några dagar för första gången på tretton och ett halvt år.

– Att vara munk är inte som förr, förklarar han där de sitter på förstutrappen morgonen han ska fara. Om vi är på resa får vi ta i pengar, till exempel...

– Men principen finns ju, det är det viktiga. Tänk på hur jag slentrianmässigt använder kortet flera gånger i veckan – och jag bor ändå på landet!

– Mycket ger sig självt när man bor i ett kloster. Det är en väldigt skyddad tillvaro...

– Men uppoffringarna!

– Du känner mig. Tror du att det kräver så mycket uppoffring att få möjligheten att utöva på heltid?

”Nej, det är klart,” tänker hon. ”Nej det är klart.”

De ler in i varandras ögon och hon ser att hans liv är lika självklart och tillfredsställande för honom som hennes är för henne.

– Du är förändrad och precis densamme, säger hon och lycka far genom kroppen.

– Mm. Du med.

(Utmaning: ”Sina”)

Pietà

– Jag kan inte förmå flickan att lämna farkosten.

Kvinnan i den gula huvudduken talade förfinad men bruten arabiska. Kjolarna böljade, en blöt blomma i havet, och hennes hjälplösa händer bönade mer än hennes samlade röst. De var ensamma kvar nu, kvinnan i vattenbrynet och dottern på gummibåten. Il capitano bestämde sig för att uppmärksamma dem och gick fram till dottern, tog tag i fingrarna som slöt sig kring en metallten och bände. Inget resultat. Han skakade på huvudet, skrek något på sitt språk och stampade iväg i båten. Rätt snart var han tillbaka med en bensindunk, som han med ett grymtande höjde över huvudet och med förvånansvärd precision bringade ner på de vitnande knogarna.

Det var bara kvinnan som skrek. Det var vad de andra flyktingarna skulle berätta senare, de som fortfarande stod på stranden och ödslade tid på att betrakta det lilla dramat i båten. Bara kvinnan skrek. Dottern, som långt i från var någon liten flicka, gjorde det inte men hennes grepp slappnade för en stund, så lång att Il capitano hann ställa ifrån sig dunken och häva henne ner i havet som ett dött föremål.

– Det var hon ju nästan också, viskade en av de andra kvinnorna senare, när de avlusats och tilldelats sovplatser i idrottshallen som fick tjäna som flyktingförläggning.

En annan av flyktingarna protesterade.

– Hon var eljest men nog var hon en levande människa.

I en säng på en av bowlingbanorna – för förläggningens sjukstuga var inhyst i bowlinghallen – satt kvinnan och vaggade dottern i famnen. De bandagerade händerna hängde som cementklumpar.

– Hon är autist och behöver lugn och ro nu, förklarade kvinnan på sin fullt adekvata arabiska men tolkarna slutade 17.00 och strängt taget var det väl lugn och ro de hade fått.

(Utmaning: ”Förmå”)

Tant Liselottes livsöden

Jag minns när jag fick gå till tant Liselotte för första gången. Tant Liselotte är min dagmamma. Jag trodde att hon skulle ha lockar vid öronen och rosa tights för så låter det, ”Tant Liselotte”, fast hon är stor och liksom grovskuren, som självporträttet av Käthe Kollwitz som mamma har satt upp på kylskåpet. ”Käthe Kollwitz” låter inte som lockiga lockar vid öronen, det låter som nånting mitt emellan en leverpastejmacka och tant Liselotte.

Först visade hon mig hoppborgen. Sen tog hon mig på en tur till getingboet. Jag kunde hålla i getingarna, för de var så vana vid Tant Liselotte. Sen gick vi en bit utanför trädgården till trädkojan. Jag fick klättra upp och så skickade hon mig en läskflaska i en korg med ett rep. Sen, när dagen nästan var slut, skickade hon in mig i en tunnel av tyg som var jättelång. Jättelång! Och när jag kom ut hade jag kommit till en plats där Tant Liselotte satt. Hon sa att det var dags för ett livsöde och tog fram ett gammalt fotoalbum som hon slog upp på måfå. På en sida stod det längst upp: Fjälltrauma, och så var det bilder på två skrattande unga tanter i naturen med spänstiga kläder. Den ena tanten var Tant Liselotte när hon var ung. Hon såg inte alls ut som Käthe Kollwitz då. (Det kanske inte Käthe Kollwitz gjorde heller när hon var ung?) Under bilderna stod det: Hon leder mig på leder som ingenstädes leder och gör slut på mina leder.

– Är dina leder slut? frågade jag Tant Liselotte med stora ögon och hon nickade.

– Ända sen dess? frågade jag och pekade i albumet.

Hon nickade igen.

– Hur känns det då? undrade jag tyst.

– Det känns som en tygpåse med några torra kvistar i som skaver mot varandra, sa hon dovt.

Nu har jag varit jättelänge hos Tant Liselotte och det är som om kojan och tunneln och hoppborgen och getingboet är mina och jag älskar dem men mest tycker jag om livsödena, ett varje dag, som Tant Liselotte delar med mig. Jag tycker att vuxna borde vara givmilda med sina minnen som tant Liselotte, så att man får se fler sidor av dem. Alla har faktiskt inte varit lika vuxna jämt.

Utmaning: ”Leder”

Postmoderna lekar

Så här hade hon inte tänkt sig det. Det skulle inte vara ett folkhav mellan henne och den upplysta scenen, där Författaren satt. Ava önskade nästan att hon stannat hemma, tittat på intervjun på teve... Den kanske skulle komma på teve?! Hon kanske skulle komma med i någon publikbild? Med automatik började det röra på sig i hennes skinkor, knän och fötter. Flyktinstinkt. Tevekamerorna skulle säkert zooma in henne, hon förstod att hon såg salig ut fast avståndet var så långt.

Ava älskade Författaren. Hon avgudade Författaren. Hon dyrkade Författaren men hade aldrig rekommenderat henne till någon. Författarens böcker var staplade bakom ett par sällan använda pumps i garderoben. Att gå vidare och Bäckens sång hade Ava till och med kastat vid olika tillfällen, för att sedan något halvår senare bli tvungen att söka rätt på dem på Bokbörsen. Hon kunde inte leva utan Författaren och hennes ord, som hon nu hörde i verkligheten, om än på håll, för första gången.

Nu strök sig Författaren genom sin lockiga kalufs och sa:

– När kvinnor använder sig själva litterärt är det alltid fråga om plumpa bekännelser och kritikerna negligerar. När en man gör det, laborerar han med metalitterära parametrar i ett postmodernt spel med romanformen och en genialisk kritik av identiteten – och kritikerna refererar till Foucault.

Hon sa det tydligt och mjukt, ironiskt men utan uns av bitterhet, vad Ava kunde märka, och det kändes som om Ava fick en stöt men denna gång sade inte den kroppsliga förnimmelsen ”fly”. Hon stannade upp inne i sitt eget hjärta och frågade sig varför hon skämdes så för Författaren. (Det var som med självhjälpsböckerna, som hon plockade upp på skolklassernas små loppisar under tunnelbanespåren, läste, destruerade och slängde i hushållssoporna.) Det var för vibrerande roman-jag, som blottade Ava medan hon läste och äcklade henne när hon var färdig. Det var ett sorts straff för att hon känt sig sedd. I någon grötig del av sitt inre kunde hon se att äcklet var lika mycket riktat mot henne själv, men det var för bökigt att tänka på.

Ava fortfor att fixera den lilla kvinnan på scenen med blicken men i tanken hade hon gett sig av på en liten utfärd. Hon såg för sig hur hon kom hem och genast plockade fram de arton, eller tio, eller tjugo gånger lästa, fläckade och rivna romanerna av Författaren, smekte dem till upprättelse och ställde dem, allihop, med Kafka och Tunström och alla de andra favoriterna... Nej, de skulle ha en egen hedersplats efter alla undanskymda år, i den snidade indiska hyllan ovanför sängen. Och någon skulle fråga:

– Den där, är det inte en sådan där kletklistrig bekännelseroman..?

Och Ava skulle sävligt svara:

– Nej, en lek med postmoderna parameterar och framför allt en kritik av indentiteten!

Och Författaren sa något vist och klurigt långt därframme, något Ava skulle komma ihåg och citera på bokcirkeln, när hon litet släpigt skulle stoltsera med att ha varit här i kväll:

– Fantastiskt, förstår ni, men jag satt alldeles för långt bort.

(Utmaning: ”Avlägsen”. Tack till Jeanette Winterson)

Trendtrauma

treva

trasig

trend

trygg

trind

För trind för denna trend ---

trevar

efter första bästa skynke.

Trasig trygghet.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven T och skriv en text som innehåller minst 2 av dem"

Dokusan

Den gamle japanske mästaren satt ledigt och avspänt, ändå som skuren ur ett block granit, i lotusställning framför mig och jag kände hur det vibrerade i fingertopparna, av vördnad eller nervositet var svårt att avgöra. Det var som om man kunde urskilja ett ljus omkring honom i dunklet. Han är rätte mannen, tänkte jag, att anförtro mig om mitt utökade åtagande till. Så jag talade om det. Jag sa, och kände medan jag sa det ett slags befrielse:

– Jag vill ta mitt zenutövande till en djupare nivå.

Hans reaktion kom som om någon tömt en hink isvatten över mig. Allvaret i samtalet bröts för han började skratta – ett dånande, nästan vrålande skratt, som fick hans lekamen att guppa. Han torkade en tår ur ögat och svarade:

– Vad menar, ”djupare”? Zen bara en nivå. Inte djup, förstå?

Och så ringde han i klockan för att visa att samtalet var över. Jag reste mig upp på mina värkande ben, bugade och gick tillbaka till meditationshallen, upplivad som av ett vinterbad eller en tur med tivolits farligaste åkattraktion. Ännu fattade jag ingenting men av mästarens gränslöst vänliga ton anade jag att jag någon gång, snart eller i ett annat liv, skulle begripa. ”Inte djup, förstå?”

(Utmaning: ”Förstå”. Tack till Lawrence Shainberg)

Ett ögonblick i sänder

Vänta ett slag, så får du höra!

En stund är så lång tid det tar att stanna till. Stillestund.

Ett tag är så lång tid som ett årtag tar. Klara droppar i stilla sjö.

Ett ögonblick är mer precist: det är så lång tid som det tar för två par ögon att mötas innan de åter flackar iväg, av rädsla för att drunkna.

Och ett slag är ett slag är ett slag. Vill du veta mer om det, fråga Floyd Mayweather.

(Utmaing: ”Ögonblick”)

Känna vad någon hör

Vi har saknat dig i söndagsskolan. Vykortet föreställde en hög blå himmel över hus och gärden och på himlen ett flygplan som skrev meddelandet i luften: Vi har saknat dig i söndagsskolan.

– Arnold? ropade hon och torkade vanemässigt händerna mot jeansbaken.

– Går du inte i söndagsskolan längre? frågade hon när sonen dök upp från det inre av ett komplext dataspel.

Han ryckte på axlarna.

– Var det jobbigt det där när de andra barnen valde det vita hjärtat och du valde det smutsiga?

Han nickade långsamt men sa mellan tänderna:

– Det var svart. Jag gillar svart.

En liten rörelse gick genom pojkkroppen. Det var signalen att det komplexa dataspelet väntade. Några förmaningar, ett par kramar och interaktionen var över.

Det var inte hjärtana. Den episoden hade inte varit det minsta jobbig. Han visste att alla killarna och ett par av tjejerna tyckte att han hade varit cool, riktigt cool. Nej, det var låten. Den knäppa låten som söndagsskolfröken Barbro alltid envisades med att sjunga med dem. Alla skulle sjunga och hålla hand och blunda och det var olidligt, ett isande obehag. Långsamt gick den också:

Man kan höra vad någon ser

Man kan känna vad någon hör

Man kan räcka en vän sin ha-and

och komma närmare varann

– Den är så fiiin, brukade Sofie säga och de flesta höll med henne.

Själv hade han alltid känt sig kusligt invaderad av låten, fastän han principiellt var vänligt inställd till söndagsskolsånger som inte handlade om Gud eller Jesus. När det blev så att låten sjöngs varje vecka, ofta flera gånger, slutade han dyka upp. Han skulle fortsätta driva omkring under söndagsskoltid, vandra från Småningstorpsområdet bort till gallerian i Näs och där använda sin söndagsskolepeng till en McFlurry. Slicka i sig den i små, små slurpar och känna sig solid, i ett stycke, som om han stod upp för något han inte riktigt kunde formulera.

Utmaning: ”Känna”