Med Bengt hos Bengt

När jag väl hade hamnat hos Bengt, som jag vissa dagar kallade min terapeut, eftersom han hette så, blev det en källa till skoj och flams att identifiera mina olika personligheter. Jag kunde räkna till ungefär trettiosju personligheter när jag upptäckte Bengt. Ja, Bengt, min personlighet Bengt, inte terapeuten Bengt, som dessa dagar för övrigt hette Jörgen. Bengt var en av de få av personligheterna som var man. Därför gillade jag honom särskilt. Han var en karlakarl. Det gillade jag också. Och det var sympatiskt att även han hade multipel personlighetsstörning. Han hade inalles sex personligheter men alla var faktiskt identiska – vad nu vitsen kunde vara med det. Nå, jag är inte den som dömer eller bedömer, det fanns sex Bengt och alla var de besatta av odling, närmare bestämt av att förvandla ängsmark till fruktträdgårdar. Tänk, vad effektivt – Bengt kunde få syn på en äng som verkade litet övergiven och vips släppa loss sina inneboende Bengt, som på nolltid hade odlat upp den. Det var något harmoniskt över Bengts sätt att jobba. Eftersom han var så många kunde han ta det litet lugnt. Alla blev avslappnade av Bengt. Enda nackdelen var att det gick åt så många arbetshandskar.

– Varför heter han Bengt? frågade Jörgen. Alltså Bengt.

”Du odlar min själ,” höll Evelyn på att säga men sturska, rationella Gertrud höll henne tyst.

– För att han är bäng, kom det ut ur munnen.

– Varför är han bäng?

– För att han är flera.

– Finns det fler som är flera?

– Bara Bengt.

Jag låste mig litet, det var många i mig som ville fram, men det var inget problem. Han terapeutade mig så varligt. Det var som att komma hem efter ett fotbollsläger.

(Utmaning: bild från alotofphotos.com)