Under vattnet

Han skrev att jag skulle pressa några blåsippor i nästa brev. Då började jag på tröjan. Jag stickade under vattnet, under det salta vattnet av mina tårar, det går att sticka under tårarna men inte skriva brev med pressade blommor i. Fast jag började ju egentligen med att virka, eldröda ovaler som skulle skydda hans väldiga överarmsmuskler. Dem virkade jag av hans glada skolpojksmössa, som jag rivit upp och nystat hårt runt en enpundssedel. För egentligen började jag på tröjan innan han ännu gett sig iväg, jag fann små reliker här och där, hans gamla plagg som jag i kärlek skapat för honom. Uppriven var jag redan då. Riva upp var det enda jag förmådde. Så jag repade upp hans ljusgula babydräkt och den blå-grön-vita slipovern från tiden när ullgarnet var starkt och jaquard på modet. Hans bruna mosstickade halsduk fann jag i en låda under tiden när jag inte vågade visa mina tårar för att han ännu var ibland oss.

Runt ovalerna en krans av blå anemoner för hans önskans skull. Sen lade jag undan virknålen och la upp hundra maskor brunt på stickor nummer fyra, bakstycket skulle bli en bild av vår gård och jag började med den bruna jorden. Jag stickade mer än jag skrev. Breven gav bara tårar. Han hade lärt sig att döda nu. Under mina händer växte huset fram och buskarna. Jag fuskade med himlen och tog ljusblått från lillflickans, hans systers, klänning. Han var så förtjust i sin syster.

Framstycket hade jag tänkt randa i ungefär samma färger som fanns på bakstycket men jag var nergången då, sliten, och jag kunde bara tänka på kriget. En natt rev jag i hemlighet upp makens svarta och grå tröja, som ändå blivit litet för liten, och skapade av det garnet pansarvagnar och bajonetter och de stupades bleka ansikten. Litet hade jag kvar av mössan. Det fick bli blod. Inget krig utan blod. Det förstår kvinnor bättre än män.

Jag hade hunnit upp till ärmhålet när han skrev: Vi svälter här. Jag tynar bort. Försörjningslinjerna är blockerade. Jag visste att tröjan nu skulle vara för stor men jag hade inte hjärta att repa upp också den, jag fortsatte oförtrutet, ljusblå himmel också över kriget, inte för att det förmedlade en sanning, utan för att det skulle bli snyggt vid axelsömmen.

En dag – jag hade precis räknat ut hur jag skulle sticka in muskellapparna i ärmarna – ringde det på dörren. Grå löjtnant. Ung. Jag öppnade med ärmmuddarna dinglande från en sticka.

– Är ni fru McAllan? frågade militären.

Jag nickade och sa:

– Jag väntar min son hem från kriget.

Då gav han mig det gråa kuvertet.

Jag har aldrig öppnat det gråa kuvertet. Inte heller min man. Det står på spiselkransen än. Minner om stanken av bränt ylle när jag eldade upp tröjan med vårt hus på ryggen. Dyrtider, orostider, kris – jag skulle förstås ha repat upp den igen och gjort sockar av alltihopa men jag förmådde inte. Det gick aldrig att sticka mer, inte under några tårar.

(Utmaning: tröja)