Plötsligt händer det

Tjufemtusen i månan i tjufem år. Då hinner du bli riktigt stor, min lilla. Då kan vi baka bröd med valnötter i varenda dag och bospara lite till dig och åka på semester, till och med ett par gånger om året! Jag står och vrider lite på medmera-kortet och hör mig säga det: … Det tar lång tid för ljudvågorna att nå fram. Kassörskan ler irriterat:

– Kan du prata litet högre? Jag hör inte?

Jag böjer mig fram som en assugen gam och viskar igen:

– Och en trisslott, tack.

– Nåt särskilt nummer? säger hon och höjer armen mot en uppspänd tråd med trisslotter i numrerade gula plastnypor på.

– Sjutton, säger jag bestämt.

För fy sjutton vad jag vill vinna. Jag tar emot den gula lilla rektangeln som stinker av tur och stoppar den i jackfickan. Det är varje människas lott att vilja ha mer än vad man fått.

Jag går till Konditori Finesse och beställer en caffè latte. En caffè latte kan man beställa utan någonting till men knappast en vanlig kaffe. Latten kostar lika mycket som lotten men det får det vara värt. Jag har vinstvittring och hemma kan jag inte sätta mig och skrapa.

Sitta på fik. De få besökarna runt omkring mig ser alla ut som om de gjorde något alldagligt. Jag tittar lystet på dem och på trafiken – en bil kunde vi nog köpa efter ett tag – och på OK-macken mitt emot, där människor fyller sina fordon med bränsle för flera hundra kronor var. Lotten ligger nu alldeles bredvid min högra hand. Mitt lillfinger nuddar den och hela min varelse bejakar den. Snart, snart. Om inte det blir högvinst direkt kan jag väl vinna sådär en tusenlapp och köpa nya lotter för alltihop. Det vore på sätt och vis ännu mer spännande. Jag trevar efter en krona. På teve har jag sett hur de gör med de stora, gula spatlarna. Man ska skrapa med bakkanten av myntet. Eller spateln. Tänk, om jag får skrapa i teve! Vad ska jag ha på mig då?

Ett tag funderar jag på att gå till någon och låna för att köpa skrapplagg – låna med den innestående vinsten som säkerhet – men jag besinnar mig. Jag är stolt. Jag ska ta på mig svarta byxor och min svarta turtleneck. Svart är alltid snyggt i teve och det syns nog inte hur urtvättat det är.

En vindil far förbi, fäller upp kapuschongen på en ung kvinna. Hon skrattar och solen bryter fram. Nu... nu.... nu.... (förtröstan och vildhet). Nu... skrapar jag!

(Utmaning: varelse)