Möte på Fridhem

Restaurang Fridhem är fortfarande inrökt, långt efter blossförbudet på krogen. Restaurang Fridhem är en institution. Restaurang Fridhem heter för sjutton inte ens Fridhem längre men vem bryr sig. Fridhem har stor stark för tjufem spänn. Där samlas de avsidestagna, de något för törstiga och vi som kommer direkt från öppenvården på Norra Stockholms Psykiatri. Planksteken heter bara planka och är allt från lövbiff till gårdagens pressade kött, varken mer eller mindre.

Han var en av de något för törstiga. Jag ville ha en lugn stund. Satt med mitt block och en bärs och skissade, såg i perifera seendet hur han reste sig tungt från sitt bord, greppade sin öl och styrde mot mig. Det finns inget hopp för dem som skriver eller tecknar på krogen.

– En annan målade litet i ungdomen, var hans inledningsfras.

Jag hummade och raspade med kolet.

– Mest marina motiv, tillade han efter en stund.

Jag såg det framför mig. Båt i nöd på ett grått hav.

– Båt i nöd? slank det ur mig.

Jag förbannade min trevlighet.

Han log där i yttre delen av mitt synfält. Jag tänkte bort några fettansamlingar i hans ansikte och såg att han varit vacker.

– Det är en stereotyp genre, muttrade han för sig själv.

– Hur kom det sig att du började måla? frågade jag artigt.

– Mycket tid. Var på sjön.

Han snurrade glaset en stund.

– Om jag hade block och penna skulle jag rita dig nu, sa han sen med en klarare röst än tidigare.

Jag rev ut ett papper, räckte honom ett ritstift. Vi satt rofyllt med vårt klotter. Hans stil var säregen, gåtfull, lockande. I vingliga, ursnabba streck framträdde skuggor och dagrar, svärta och ljus, som om ett fotografi växte fram under hans hand. Hela gråskalan. Jag började skyla mina mediokra linjer med handen.

– Man har blivit darrhänt, konstaterade han sakligt.

– Men som du ritar!

– Jag satt ett tag nedanför Sacré Coeur och gjorde porträtt. Länge sen nu.

Vi tog en paus. Han halade fram plånboken, tog fram något tunt och hårt, som ett bankkort, räckte det till mig.

– Vet du vad det här är?

Jag såg en utsökt miniatyr av en stor gammal båt med segel som D-kupor. Skakade på huvudet.

– Det är det sista segelfartyget som rundade Kap Horn. Och jag var med!

– Äh, sa jag snabbt. Du är född tidigast 1929.

– Det stämmer rätt bra det. Och året var... 1947!

– Äh, sa jag igen. Det fanns väl inte fullriggare efter kriget?

– ”Fullriggare”! Du snackar som du har förstånd till. En fullriggare skulle inte klara konkurrensen. För mycket manskap. Det här är en bark...

Trots att samtalet började likna det vanliga gnabbandet med gubbarna på Fridhem, tyckte jag mer och mer om den gamle. När han förklarat litet om mesan och gaffelsegel och olika tacklingar, tog vi åter varsitt vitt papper och började teckna av stereon och vi blev kvar hela kvällen, tog varsin planka, som var riktigt god, och delade en karaff rödtjut som smakade hallon. Jag gav honom till och med mitt nummer men såg honom aldrig igen. Jag går inte så ofta på öppenvården.

(Utmaning: bark)