Vi
gick till havet för att läka våra sår. Tidig sommar eller sen
vår, vi höll oss fortfarande i strandkanten med våra underbara,
vita kroppar, skälmskt behängda med någorlunda matchande
bikinidelar. Det fanns ömhet bland oss. Mellan oss? Bland oss. Ingen
ville doppa sig men Trine ville prompt att Sara skulle i. Sara
darrade i hennes famn. Flytväst och allt. Sara hade bara varit med
om en sommar förut, hon var lika rädd för vattenpölar som
schnauzerhanen Nemo var rädd för vind men Trine skulle prompt
fostra, lära. Vi stelnade alla, tappade litet ömhet, som inför ett
satansikt dop, när Trine lyfte taxen mot vattnet. Hon var så mild
men tiken visste att hon var prisgiven. I stelheten upptäckte vi oss
själva, våra kroppar, något som putade här, en cellulit där. Det
lätta plasket när Saras kropp bröt vattenytan och Trines manande
utrop tog bort allt det kontemplativa ur vår rit. En efter en steg
vi upp ur havet och skylde oss i frotté. Sara simmade för livet de
få metrarna in mot stranden. Hon var den enda som doppat sig och hon
var tvingad. När hon kom iland hade solen gått i moln. Det var
mycket plask och skrik sen, de följande gångerna vi gick för att
bada, aldrig mer denna avklarnade ro.
(Utmaning:
bildutmaning idag. Bildkälla:
http://www.flickr.com/photos/elchupacabra/10922920634/sizes/z/in/photostream/
)
Underbar text, poetisk och inkännande.
SvaraRaderaBra skrivet :-)
SvaraRadera