Övergångsrit

Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. Det var inte mer med det. Det var inte värt att nämna de långa nätterna med vaka i vargtimmen och klump i magen. Inte de meningslösa våndorna över att hon blivit sist. Absolut inte skammen.

Han kom som en räddare, mannen från byn på andra sidan kullen. Han var litet för gammal, litet för senig, litet för tunn och han kom som en räddare. Han hade sett henne på vårmarknaden nere i dalen och sökt upp hennes föräldrar. Det var inte mer med det. Nu var det den sjuttonde augusti och de stod inför prelaten. Hon ville gifta sig som de andra flickorna i byn. En formalitet som gav människovärde. Kvinnovärde. Det var allt.

Den gamle prästen strök sig över sitt vita silkesskägg och sa långsamt:

– Just i denna stund förändras era liv. Ni är aldrig mera bara ”jag”. Hav medkänsla med varandra. Hav tålamod. Hav endräkt.

Han sa mycket mer också. Men dessa ord grep flickan som något oerhört. Hon spärrade upp ögonen och sjönk mot sin egen botten. Hennes liv vidgades. Blygt tittade hon på sin tillkommande som i samma stund vände sig mot henne i djupt allvar. De kände inte varandra. ”Älska”, sa prästen.

– Älska och ära, sa han till mannen.

Till flickan sa han:

– Älska och lyd.

Hon ville fråga vad det var, detta ”älska”. ”Lyda” kände hon väl till.

Hon snubblade ut ur kyrkan, in i den vita solen, och kände skarpt sin ovärdighet. Hon tänkte att hon som vanligt inte förstått det våldsamma livet. Att det levde henne. Att vad hon gjorde fick konsekvenser. Hon förbannade sin fåvitskhet. Om hon förstått att äktenskapet inte bara var en trofé, skulle hon inte ha slagits till marken av sin egen vigsel.

Hennes make fattade hennes hand. Den var som en brödskiva.

– Är du lycklig, min kära? sa han ömt till henne.

– Ja, jag är lycklig, sa hon sanningsenligt, för lycka var en av de många känslorna som brottades i hennes värnlöst köttiga kropp.

(Utmaning: hav)