På Bergslagsvägen

Februariregn. Natthimlen som en bukig, svart sopsäck över oss. Du har fantasier om undergång, jag kisar mot färgfläckarna av ljus från den mötande trafiken. Vi går utefter Bergslagsvägen för att inte hamna vilse. Så räddhågade har vi blivit. Hjulen på din rullator skär vattenpölarna som smör. Jag håller krampaktigt en kvast tulpaner, inköpta på Ica Supermarket för 49.90. Femtio, säger jag för att du inte ska bli irriterad. Du har genomskådat de ojämna prislapparna för länge sedan. Idag är det som om du har genomskådat allt.

– När kriget nått Damaskus är ändens tid nära, säger du mörkt.

– Var står det? frågar jag fast jag vet.

Du har glömt att du sagt det här flera gånger förut.

– Johannes Uppenbarelse! säger du, lika segervisst som alltid.

Du hör till dem som gottar sig i utplåning, i lidande och död. Det är inte elakt tänkt, för det är sant. Lätt för oss att ta lätt på ändens tid, vi gamla skruttar som snart ska i graven i vilket fall som helst. Det säger jag till dig. Du ruskar på dig som en gnetig valross. Nu ska du få vara trumpen ett tag. Det gillar du. Min vänstra hand vilar lätt på rullatorns handtag. Vi har vid pass tvåhundra meter kvar. När vi är framme måste du vara på bra humör igen.

– Undrar vad vi får för mat? Han är bra på att laga mat, Stefan.

– Ungdomar, väser du. Saffran i maten och halvgräddade chokladkakor...

– Det är roligt att de bjuder hem sina gamla föräldrar, i alla fall.

– Fattas bara! När vi var unga hade jag dina föräldrar i maten varje söndag!

– Vi bodde ju så nära...

Du muttrar bara. Ingen chans att få dig på humör. För att slå vakt om mitt eget goda humör koncentrerar jag mig åter på färgspelet från bilarna. Tänker på en tidig vårkväll för decennier sedan, himmel av sammet då. Vår första promenad tillsammans. Du, i nätt vårkappa och liten vit klack, sprang före, namngav alla träden fast de inte fått blad. Jag var lycklig då. Vad är jag nu? En kuf som tittar på billyktor. En gammal man på väg till sin älskade dotter med bara ett fång tulpaner i insats. Jag ber till din Gud att han ska göra dig snäll i kväll. Lägger handen över din behandskade. Du drar undan den. Om inte snäll, så i alla fall okritisk! Du ber själv, jag hör dig viska ”Jesus”. Om inte okritisk, så i alla fall utan domedagsprofetior! Du säger ”Jesus” litet högre. Jag tror jag vet vartåt kvällen lutar.

(Utmaning: plastsäck)