Sopa, oupptäckt

Han var en sopa. Det visste han. I betyget en generande rad med femmor, svenska, oä, matte och så vidare men i det enda ämnet som räknades stod siffran i en helt annan kolumn. En tvåa. I gymnastik. Det betydde att han var en sopa.

Ändå var han ganska bra på att åka skidor. Majjen hade sagt att det kanske hade kunnat bli en trea. För skidornas skull. Men allt det andra övervägde. Det förstod han kanske? Han kunde inte hantera en boll, var rädd för höjder, rädd för att vara upp och ner och inte en enda gång hade han tagit sig över bocken eller plinten. Inte en enda gång under sin långa, långa skolgång.

Han drömde ibland om att bli upptäckt. Bli upptäckt och få åka femmilen, snor och is i skägget. Ja, han skulle vara äldre då. Men han visste redan nu att ju längre skidlopp, desto bättre gick det för honom. När han blivit upptäckt skulle han satsa mest på femmilen.

Nu, idag, skulle han satsa på att föra protokoll. Det var basketturnering med de andra skolorna, alla var uttagna till klasslaget utom han och Åke och Pluttis. Soporna. Men eftersom han inte bara var en sopa, utan också en plugghäst, fick han föra protokoll. Reglerna kunde han till punkt och pricka, sa majjen. Reglerna är ju teoretiska, sa majjen. Det kanske skulle vara tröstande.

För basketturneringen kom det två gubbar från basketförbundet. De var domare och pratade en annan dialekt. Tänk, om de var från Stockholm?

Det var svettigt med basketturnering. Matcherna följde på varandra och så fort hans klass inte spelade, fick han föra protokoll. Han satt så högt upp han vågade på en ribbstol och försökte känna sig litet märkvärdig. Ibland klättrade han ner, för att inte få svindel. Och så hände det, en gång när han klättrat ner. Det var paus mellan två matcher och gubbarna stod och snackade. En boll kom flygande, landade vid hans fötter.

– Hit med bollen, sa en av gubbarna.

Och då flög den i honom – önskan om att bli upptäckt. Önskan om att bli sedd för sina sanna kvaliteter. Han skulle kasta bollen precis som majjen visat. Han mindes fortfarande instruktionerna, ord för ord. Instruktioner är teoretiska. Han var bra på teori. Han skulle visa dem sin dolda baskettalang. Den som det behövdes två gubbar som kanske, kanske var från Stockholm för att se. Så han la omständligt ifrån sig protokollen, fattade bollen med båda händerna, löst men ändå med kontroll, släppte den på ett typiskt basketsätt och den for iväg, hyfsat nära gubbarna. Han kände själv hur han log med hela ansiktet. Nu skulle det komma, erkännandet. Han hade utfört ett så gott som perfekt basketkast. Det borde gubbarna från basketförbundet ha sett.

Men gubbarna skrattade, den ene bara nedlåtande, den andre med ”tycka synd om” i blicken. Det senare var värst. Han kände sig avklädd och full av harm och skam. Varför hade han slösat sitt perfekta om än kanske något utdragna kast på gubbarna, undrade en röst i honom, medan gubbarna fortsatte skratta. En annan röst sa: ”Varför försöka stila när du vet att du är en sopa?”

Ingen hade upptäckt någonting, allra minst honom. Gubbarna skrattade fortfarande när de vände sig om och gick med bollen och han tyckte han hörde den nedlåtande säga: ”Vilken sopa!” Det brände i öronen och stack i ögonen. Långsamt tog han upp skrivplattan och slätade ut protokollen. Han kunde inte låta bli att tänka på femmilen. På hur han skulle visa dem. ”Jag hade faktiskt tvåa i gymnastik”, skulle han öppenhjärtigt säga till en reporter när han stod och flåsade efter målgången. ”Med min skidåkning vill jag visa att ingen är en sopa. Alla kan bli upptäckta för vad de är.”

Majjen kom bakom honom, irriterad.

– Stå inte och dröm nu! Nästa match börjar. Försök att koncentrera dig!

(Utmaning: sopa)