I någons sikte

Han skrattade alltför högljutt och slog henne med flata handen på låret. Svett hängde seg från hans hårfäste.

– Har du tänkt på..., sa han. Har du tänkt på att vi kan dö i var och en av de här sekunderna?

Hon strök tårar ur ögonen och svarade att tänkt och tänkt, direkt tänkt hade hon inte men det var förstås oomkullrunkeligt. Sant. Men vad blev det för sorts liv om man gick omkring och tänkte så?

– Ett liv som mitt, sa han allvarligt. Ett liv på topp.

Han kliade sig i skrevet. Mjuk manchester.

– Så här ser jag det, återtog han med en pondus hon aldrig sett honom visa förut. Våra liv är liv i någons hårkors. I någons kikarsikte. Någon sitter ständigt och har korn på oss. Även nu!

Han skrattade till och höll pekfingret om en imaginär avtryckare.

– År efter år, sekund efter sekund, någons mjuka grepp om hanen, någons ständigt uppmärksamma blick i siktet, ett hårkors över hjärtat...

– Jag förstår, sa hon, plötsligt irriterad. Jag föredrar att leva som vanligt, jag.

– Tro mig. Det är ett vanligt liv.

Han siktade med två fingrar mot hennes tinning, låtsades trycka av. Hon skvatt till. Han skrattade.

(Utmaning: sikte)