En stackars trollkarl

Jag kom till världen med en blixt inbränd i min panna och de som visste sa att jag var en trollkarl, att jag kunde betvinga världen med min magi. Så jag köpte mig ett trollspö på trollkarlarnas egen gata, gick den bästa av trollkarlsskolor och blev litet kär i en rödhårig flicka. Åren gick, jag fick vara med om stora äventyr i den magiska världen men jag kände mig rätt främmande med min blixt och mina runda glasögon. Frågorna malde i mig: varför kunde jag inte betvinga mina egna synproblem? Hur kom det sig att mina trollkonster inte nådde mitt eget hjärta? En dag slog det mig, klart som i en bok, att jag är en av de olyckliga som vill bli visa. Visa människor, inte trollkarlar. Därvidlag hade min magi inte hjälpt mig ett dugg. Jag skulle bli tvungen att börja om från början igen. Men hur? Så fort jag fick ett problem, sträckte jag mig efter mitt trollspö. Vad skulle jag nu sträcka mig efter?

Sensmoralen av denna historia är tvåfaldig: hur mycket vi än tycks vara födda för en viss sorts liv, kan detta liv gå på tvärs med vår strävan. Och vi ska glädja oss när vi kommer till den punkten att allt vi lärt oss verkar ha varit förgäves och vi famlar blint. Därur växer verklighetens magi.

(Utmaning: blixt)