Ta i svartvitt

 Kameran var ganska ny. Jonatan var så stolt över den. Han hade fått den i elvaårspresent och höll på med den jämt. På vägen hem från farmor och farfar satt han och tog bilder av allt vi passerade, hus och gubbar och snötunga granar. Det var halt på vägen hem från farmor och farfar. Ett plötsligt snöoväder i november. Vi borde ha kollat vädret innan vi for hemifrån. Vinterdäcken låg därhemma.

– Det är ändå bara tio mil, sa Göran med bekymrat ansikte. Jag kör försiktigt.

Och det gjorde han verkligen. Han koncentrerade sig med all sin makt. Jonatan och jag stod för konversationen. Plötsligt fanns ungen mellan framsätena, sträckte ivrigt fram kameran.

– Titta, mamma! Jag kan ta i svartvitt!

– Men gubben, har du tagit av dig säkerhetsbä...

I kurvan som finns med på hans sista bild fick vi sladd. Törnade rakt in i en mötande långtradare. Jonatan tumlade framåt i en vid saltomortal, mötte den obefintliga vindrutan och den högst närvarande lastbilen med rumpan och slängdes tillbaka in mot kupén. Under en obestämd tidsrymd, mätt av det blida tassandet av fallande snö, satt vi orörliga med vår döda son tvärs över våra inkilade kroppar. Göran hulkade och grät. Vi höll varandras blodiga händer. Sen... Ja, ni vet. De fasansfulla ögonblicken upplöses i det än mer fasansfulla ”efteråt”. Vi svetsades loss. Kördes hem. Jonatans kropp fick vi inte behålla. Inte på några villkor. Jag darrade och skrek.

Och när vi efter en tidsrymd, mätt av intighet och och bedrövelse, fick prylarna från bilvraket var kameran med, oskadd. Vi grät över bilderna från vår dödsfarliga resa men hittade också en selfie som Jonatan tagit på födelsedagen. En lycklig bild, med det vetgiriga, livssälla i ögonen. Nu gråter jag igen. Den bilden förstorade vi och ställde på ett litet bord där minnesstunden hölls. Jag vet inte om Göran kommer att köra igen.

(Utmaning: Bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/66474042@N07/10926946953/sizes/z/in/photostream/)