Sådär igen

Nu är hon sådär igen, Merete. Å, vad jag hatar att vara med deprimerade människor!

– Vad tror du kommer att hända? frågar jag henne.

– Jag spekulerar inte, säger hon inifrån boet av svettiga sängkläder.

– Men vad hoppas du?

– Hopp är ett försök till manipulation.

– Men ser du ingen framtid? säger jag, mjukare.

– Nej.

Vi är tysta en stund igen.

– Jag lever i nuet, mumlar högen i sängen och jag tolkar in en gnutta självironi.

– Är det ingenting du finner meningsfullt?

– Ligga här, säger hon så småningom, när jag slutat hoppas på ett svar.

– OK, du får ligga här om jag får gå till Ica och köpa pain au chocolat åt oss.

– Pain au chocolat, säger hon nästan lidande.

Jag vet att det är det bästa hon vet. Det är skönt att ta på sig kappan och gå ut en stund. Varför provocerar hon mig så? Är det för att jag är rädd för att det är hon som har rätt, hon som ligger där och vägrar livet, medan alla vi andra lever i en illusion om så kallad mening? Jag tar en extra sväng på vägen till Ica för att få andas och höra fåglarna, fåglarna som blir mitt hopp. Merete har fel. Vi är här för att höra fåglarna. Jag säger det när jag kommer tillbaka med bakverken. En lång föreläsning blir det, om meningen i periferin av våra sinnen, om ljumma fläktar mot kinden och fåglalåt och fingertopparnas känselceller och mycket mer. Kinderna hettar, jag går igång fast jag inte vet vad jag säger.

– Sinnena! Sinnena? Då är vi inte mer än djur, säger hon.

– Nej, just det! svarar jag lyckligt.

Vi kan inte förstå varandra. Jag kan inte prata henne ur sitt tillstånd. Nästa gång ska jag ta med henne ut på promenad.

(Utmaning: hopp)