Avart

Jag, en avart. Jag sitter i mitt bågformiga fönster och hittar på elaka ord om mig själv. Det är en lätt uppgift. Det finns tusentals elaka ord och nästan alla passar in. Slöfock, fegis, drönare, pultron. I aspidistran framför mig, på fönsterbrädan, klättrar bananflugorna. Var kommer de ifrån? Jag kastar en skygg blick bakom mig in i lägenheten, där sakernas tillstånd ger mig andnöd. Drivor av böcker, drivor av gamla fruktskal, letargiska drivor; drivor, drivor utan slut. Vad driver mig? Lättja? Vid ytligt påseende, ja. Djupare sett: avund. Man skulle kunna tro att avund leder till strävan men det är inte så enkelt. Jag är förlamad av avund. Mina ungdomskamrater som har lyckats, duktiga skådespelare som är yngre än jag, till och med de atletiska bananflugorna drar till sig min avund. Jag skulle bli en stor... en stor... Jag skulle bli stor men jag har inte vuxit ur tonåren. Jag bara sitter här och språkar med mig själv som om jag åstadkom något. En annan har ju en massa idéer. Jag behöver bara landa litet, plocka litet, tänka litet, så ska jag komma igång. Dagarna går, grå som öknar om natten. Drivorna växer. Den enda plats där jag finner ro är i emman vid mitt bågformiga fönster, varigenom jag betraktar dem som går förbi. Hon är vacker. Han är ful. Vart är de på väg? Hur kan jag jämföra mig med dem? Vad har de för liv? De flesta har högre klackar, färre rynkor, bättre hållning än jag. De andra föraktar jag.

(Utmaning: Välj fem ord på a och skriv en text där minst två av dem ingår. Mina ord: avund, aspidistra, atlet, andnöd, avart)