Strypt vatten

Färdigjoggad längtar hon bara efter en macka med salami på. Hemma sitter Hasse och Göran nedsjunkna i den trådslitna soffan. Det är värst på armstöden, förstås, men hon skiter i soffan just nu, nu står hon gulbelyst vid den öppna kylskåpsdörren, käkar salami utan bröd och halsar folköl till, en burk på tretti sekunder, bubblor i öronen. Kylen stängs med en smäll och hon ger sig av mot badrummet.
– Dom har strypt vattnet, ropar Göran.
– Vaa?
– Tillfälligt avbrott bara. Värden ringde.
Alla skymford är för grovkalibriga. Hon nöjer sig med en förtvivlad grymtning. Vad Hasse och Göran inte vet, är att hon ska på lägenhetsvisning i kväll. Träffa snajsig mäklare oduschad efter joggingturen? Nej, o nej. Missa en avsides liten pärla till lägenhet för under en miljon? Nej, absolut nej. Hon rafsar i det gemensamma badrumsskåpet. En kohlpenna faller i toalettstolen. Bakom en årsförbrukning tamponger från nån lågprisbutik i Ludvika hittar hon vad hon sökt: en tiopack våtservetter med aloe vera- och gurkdoft. Håret går inte att göra något åt. Jo. Hon ska vaxa det. Först virvlar hon runt med de små pappersrektanglarna på sin kropp. De flaxar som kålfjärilar. Alla tio går åt. Sen snor hon Marjas hårvax. Det är lätt att bli snygg nu för tiden. Tänderna gnuggar hon med en frottéhandduk.

Lilla kjolen, lilla klacken, borsta kappan och sen ut.
– Vart ska du? ropar killarna simultant.
Hon svarar inte. De kommer att bli ledsna över att hon ledsnat på det kollektivliv som de alla bedyrat skulle vara för livet.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

Släpbroms

”Släpbromsen kallar de mig,” tänker jag, där jag ovigt hasar fram i skidspåret. Det är orättvist att tänka så, de kallar mig säkert ingenting särskilt. Solen skiner, det gör dem säkert inget att stanna upp och vänta på mig ett tag. Förresten hävdar de att de stannar och lyssnar på Lars-Øivind. Det är han som äger marken här. Jag förstår att han har små miniföreläsningar för de andra, om alar nere vid vattnet och om ägarförhållandena. När jag kommer fram till dem har han nyss tystnat. Vi står och ler kisande mot varandra, som man gör på en perfekt skiddag. Sen åker vi igen. Jag är i hälarna på Moa i två skidtag, sen sackar jag efter igen. Jag försöker att inte tänka på att jag sinkar de andra. Jag vet att jag kan åka litet fortare om jag anlägger någon sorts sprintstil men då måste jag titta stint i spåret framför mig och alla härliga halvtänktheter försvinner ur huvudet. Monotona synintryck och inga tankar, bara det rytmiska räknandet av stavtag? Nej, tack. De får vänta på mig.

Stolt sen att jag åkt i mitt eget tempo och inte kommit med självironiska kommentarer om det. För många av oss är livet en oavbruten tävling. Jag har klivit av den banan och oftare och oftare minns jag att det är så.

(Utmaning: skriv om att bromsa)

Kotte till receptionsfarbrorn

Det var ett oansenligt motell i New Hampshire. Vi hade varit på skogsutflykt och var hungriga och trötta. Mörkret hade fallit när vi lade till med vår stora hyr-cheva invid receptionen. Ut kom springande en liten man med en lustig, stor metallbricka. Den visade sig vara bemålad med en bild av motellet i fågelperspektiv.
– Jag vill inte att ni ska behöva kliva ur bilen, sa han och liksom stötte brickan mot oss.
Varje rumsnyckel hängde på bilden av det rum den passade till.
– De här tre är inte så bra, sa han urskuldande och blygt och visade på brickans avbildning av rummen på innergården.
– Det här är nog vårt bästa rum, fortsatte han och dröjde med fingret på ett nyckellöst rum på ena gaveln. Men som ni ser...
– Vilket rum rekommenderar ni? Av de som är kvar, alltså? frågade Elvira, min fru.
Hon var otålig och ville äta.
Han var tyst onaturligt länge. Så viskade han:
– Det här.
Rummet låg i en liten flygel invid en cirkelrund damm. Vi betalade i förskott och fick vår nyckel.

Rummet var verkligen mycket fint, förutom den turkosa heltäckningsmattan. Barnen satte sig på den och samlade ihop alla våra vitmålade kottfigurer. Vi hade försökt göra mumintroll men det var svårt att hitta tillräckligt tjocka kottar. De betedde sig underligt och viskade sinsemellan. Till slut sa Astrid:
– Vi vill ge ett mumintroll till den snälla farbrorn. Det finaste.
– Det är hans jobb att vara snäll, svarade Elvira vänligt.
– Nej, för han var snällare än de andra farbröderna. Och brickan var fin.

Jag och Astrid blev emissarier. Vi gick till receptionsfarbrorn med det finaste mumintrollet.
– Som tack för god service, sa jag.
Han stirrade på oss och började sen gråta. Tårar rann. Snor rann. Han försökte säga något men det gick inte.
– Han håller för hårt i Mumintrollet, viskade Astrid upprört.
Till slut avlägsnade vi oss backande från receptionsdisken. Barnen gav inte bort fler mumintroll, särskilt inte till receptionsfarbröder.

(Utmaning: skriv om att checka in)

En hemlighet

Hon tog den skamliga hemligheten med sig i graven. Han fick aldrig veta varför hon vägrade att röra vid honom intimt efter att den första illusionen av förälskelse klingat av. Femtio år. Femtio år i samma hus utan en nattlig smekning, bara för att han hade navelludd.

(Utmaning: skriv om ludd)

Sockerspår

Här är jag, alltid litet för sen eller litet för tidig. Idag för tidig. Släntrar över sommarängen till ditt lilla hus. Jag vill hellre vara hemma, påbörja ett av mina andliga självporträtt, men jag ska hem till dig och baka kanelbullar. Jag har en förpackning pärlsocker i näven. Jag tog en som jag hade hemma i stället för att gå till affärn. Var det dumt? Skulle jag ha varit i bättre tid om jag gått förbi ICA? Jag låtsas grubbla väldigt mycket på denna präktiga fråga men i själva verket går jag och planerar mitt andliga självporträtt. Jag gör dem inte så ofta. Det första gjorde jag 1998 på hösten. Det var bäst. Sen gjorde jag ett nån gång 2002 – 2003 som jag har tappat bort. Nu ska jag göra ett till. Jag har ingen aning om hur det ska se ut, det kommer att komma. Vad jag funderar på är vissa färgblandningar. Att få fram en bra grön är alltid slitsamt och jag pustar redan vid tanken. Så är det en viss nyans av koboltblått som jag vill lägga bredvid en djup saffranston. Det är det hela porträttet handlar om för mig. Det där med motiv och sånt låter jag bara hända.

Fastän jag står en stund och tittar på ditt tak är jag tidig. Du välkomnar mig med kram och nystruken blus. Litet uppklädd. För mig? Du rullar in rullstolen i köket och jag är strax efter dig, dänger pärlsockerpaketet i bänken. Oj, vad det var lätt! Du börjar fnissa och jag förstår vad som har hänt. Den lilla pipen är öppen och jag har hållit paketet upp och ner, lagt ett Hans och Greta-spår av socker över ängen. Det blir kanelbullar utan socker på och de är goda. Pärlsockerspåret ska jag lägga in på tavlan. Jag kisar och ser det för mig. Det blir nästan som en aboriginsk prickmålning. Nästan. Det koboltblå blir fint till, och saffranstonen. Gult som nästan är orange. Alla färger finns. Det är bara att blanda.

(Utmaning: skriv om att blanda)

I lagunen

En onaturligt stilla natt i lagunen splittrades av en salva från ett automatgevär som kastade sin kvast över våra huvuden. Vi hade tur och otur: var nära stranden på södra sidan. Lätta att hitta för spejarna men det var också lättare för oss att gömma oss. Med en mjuk rörelse puttade R ut den lilla flotten som bar allt vi ägde ut över vattnets spegel. Nu gällde det överlevnad. Vi tittade på varandra. R darrade. I timmar hade vi varit i vattnet. Jag bröt två vasstrån i vardera änden, gav ett till R och vi gled under ytan just som den andra salvan kom.

Det var otäckt. Liggande under vattnet hade vi ingen överblick men vi kommunicerade med varandra genom att hålla hand. Tricket med vasstråna fungerade. Vi fick luft genom den lilla kanalen.

Bara ett halvt dygn tidigare, när det stod klart att vi skulle vara tvungna att fly över lagunen, hade jag berättat för R om den gamla, gamla svenska filmen där en flyende brottsling gömmer sig precis så: i strandkanten, liggande under vattnet, skötande andningen genom ett vasstrå. Lasse-Maja var det. Han gjorde enormt intryck på mig som barn. Nu fick han hjälpa mig hjälpa en krigsflykting med dubiöst förflutet på andra sidan jorden.

Vi tror att vi låg under ytan i många timmar. Det hade längesedan grytt när vi långsamt, fortfarande under vattnet, gled ut en bit innan R försiktigt stack upp huvudet. Inga patruller. Vi tycktes ha klarat oss så här långt. Men resten?

(Utmaning: skriv om salva)

Snurra

– Så du har legat och snurrat i natt igen, säger mamma smeksamt.
Jag vet vad hon vill. Vad hon skulle ha velat. Hon hade velat komma över i vargtimmen, vyssja och vagga, koka varm mjölk åt mig och hälla i litet honung, stryka mig på det där speciella stället ovanför näsroten. Jag är trettiofem. Jag har egna barn. Måtte de inte vara mina bebisar när de är vuxna.
– Nej, jag har inte snurrat. Jag snurrar inte när jag inte kan sova. Jag ligger platt på rygg i kungsställning och rensar huvudet från tankar.
– Ja, jag förstår, säger hon ömkande. Du har för mycket att tänka på. Och Per tar inte sitt ansvar. Det tycker inte jag.
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag säger vilka ord som helst som kommer för mig.
– Jag valde inte Per för att han är ansvarsfull, utan för att han är rolig.
– Så resonerar ingen normal flicka!
Mamma är uppbragt nu. Mina känslor är inte nära, för vi har haft det här ämnet uppe förr. Att tala med mamma: att på måfå plocka en gammal bucklig vinylskiva ur samlingen och spela upp ännu en gång.
– Mamma, jag måste gå.
Mamma börjar hulka.
– Du vill inte tala med mig om eran relation!
– Jag är på jobbet. Jag måste jobba, säger jag lent.
Någonstans i magen ett minne av när jag var rasande på detta. Ja, på henne.
– Ring mig så fort du hinner, då.
– Ja, mamma.

(Utmaning: skriv om att snurra)

Om saltet mister sin sälta...

Han är exegetikdoktor i yngre medelåldern, hon är i samma ålder, bildkonstnär med läsarbakgrund. De brukar stöta ihop på kvarterskrogen med de billiga plankstekarna. Cigarrettstanken sitter kvar i väggar, tak och inredning flera år efter att förbudet att röka på näringsställen infördes. De är vana. Båda bor smått. Det här är deras vardagsrum. Den här kvällen träffas de redan i dörren, bestämmer sig för att avnjuta sina köttbitar tillsammans.

Det kommer efter två glas surt rödtjut. Det kommer alltid efter två glas: det teologiska spörsmålet. Aldrig teodicéproblemet eller ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tron är hon inte intresserad av. Hon är trygg i sin otro. Nej, hon ställer faktafrågor som åtminstone teoretiskt går att besvara. Nu kommer frågan när han saltar litet extra på sitt gratinerade potatismos.
– Har du kollat så att inte saltet har mist sin sälta? säger hon och ler.
Han ler tillbaka.
– Jag kollade alltid när jag var yngre, fortsätter hon. Jag kan inte tänka mig under vilka omständigheter det skulle kunna göra det. Mista sin sälta, alltså. Men Jesus pratar ju om det i bibeln.
Han har tur. Den här funderingen kan han svara på.
– Förmodligen är det så här: på Jesu tid tog man salt ur Döda havet men i form av salt sand, som man sydde in i tygpåsar. Själva påsarna med sand kom förstås också att kallas salt. Man kokade med dem i maten och plockade upp dem när det blivit lagom salt. Så småningom urlakades förstås saltet ur sanden och saltet – saltpåsarna – hade mist sin sälta.
– Du är som en bibeldatabas, säger hon belåtet. Och jag har dig för mig själv!
– Och du skulle kunna vara en konstdatabas om jag hade vett att fråga men jag kan för litet.
– Jag kan ingenting om konst. Jag bara utövar den.
– Du vet väl vilka färger som går ihop och sånt. Kan vi inte gå på konstutställning tillsammans någon gång?
Han rodnar när han säger det. Sju år på samma sylta och nu vågar han sig äntligen på ett nästa steg, steget ut någon annanstans. Han rodnar ännu mer när hon ingenting säger.
– Hallå? säger han till sist.
Det är tjockt i halsen.
– Förlåt. Jag satt och tänkte på saltpåsarna. Kunde inte komma på om de var praktiska eller inte. Vad sa du?
– Gå på utställning?
– Visst. Visst kan vi det, säger hon förstrött.
Det blir aldrig av. Det hörs. Och han kommer inte att våga fråga igen. Han känner sig dömd att för evigt vara instängd i denna stinkande bur.

(Utmaning: skriv om salt)

Perfekt

När jag vaknar brukar jag tänka att den här dagen är den sista. Hittills. På den här breddgraden möter den ständigt på ett nytt sätt, med ett nytt ljus – eller med en ny kvalitet av mörker. På denna min sista dag tar jag ut hunden. Först när man hamnar utomhus kan man fullt förstå den dag som är. Den sista hittills. Den sista i världshistorien. Det ger en framskjuten position. Dagen blir laddad med mening. Här är jag och mina små bestyr på världens allra sista dag. Hittills.

(Utmaning: skriv om en perfekt dag)

Vid Olovslundsdammen

Den lilla är femton, kanske sexton. I den storas ögon är hon klädd som alla ungdomar i hennes ålder men en som kan läsa koderna ser att hon förmodligen inte hör till de mest populära – ty sådant kan basera sig på vilka lappar som sitter på kläderna. Så var det även på den storas tid. Den stora bär en bekväm täckjacka, för det är ett par grader kallt. Ändå har de satt sig på bänken vid Olovslundsdammen, den lilla och den stora.
– Här finns det salamandrar, säger den stora tankspritt.
Hon ska intervjuas av den lilla och är litet anspänd. Den lilla gräver i ryggsäcken och tar fram en A4-mapp med många klistermärken på samt en otroligt liten apparat.
– Gör det något om jag spelar in vad vi säger? frågar hon.
Hennes klara stämma vibrerar i vinterluften.

Det är ett enkelt samtal. Den lillas frågor är intelligenta, tydliga. Om hantverket mest. Hur mycket den stora arbetar per dag, hur hon tar sig igenom tröga perioder, vad som är svårast. Den stora svarar samvetsgrant, njuter plötsligt av situationen, av flickans behagliga väsen. Hon ska prya hos henne nu, den lilla. I två veckor. Komma med sin egen dator, jobba med sitt. Två morgnar ska hon till och med vara med på tidningsrundorna. De som ger pengarna till hyran.

– Man blir inte rik, säger den stora.
– Vad är viktigast? frågar den lilla.
Den stora tittar ut i luften, samlar orden:
– Det viktigaste är att hejda sig. Stanna upp inför världen, se den med väckta ögon. Bli nybörjare igen. Det är både arbetet och belöningen med att vara författare. Förstår du?
– Jag tror att jag förstår. Det är som när man hittar på en alldeles ny formulering, kanske.
– Ja, det hör dit.
Den lilla sitter tyst och tänker.
– Är vi klara? frågar den stora mjukt.
Den lilla nickar.
– Då kan vi gå hem och dricka kaffe. Eller te. Eller choklad. Det börjar bli kallt om rumpan.

(Utmaning: skriv om att hejda sig)

I andra hand

Viss forskning säger att man bedömer och kategoriserar en person inom loppet av en nanosekund, på grundval av tre godtyckliga faktorer. I det här fallet var det hennes lugna röst, hennes säkra sätt att röra sig och hennes mapp. Hon hade tänkt på allt och allt låg i hennes mapp. Bruksanvisningar till ditten och datten, en hyresavi, en elräkning, till och med den lilla manicken som man använder för att frosta av frysen.
– Ni får själva besluta vad ni vill ha kvar. Stereon? Den har bluetooth. Fasta telefonen? Köksgrejerna?
Vi tittade på varandra. Vi hade helst inte velat hyra möblerat.
– Fasta telefonen, sa Bitte. När man ska ringa till myndigheter.
Som om vi ringer så mycket till myndigheter.
– Annars får nog det mesta gå, sa jag. Om du ursäktar.
– Ja men alla möbler blir kvar.
Stark klang i rösten utan att vara hård.
– Givetvis.
En tur till tvättstugan. Varje maskins egenheter. Bokningssystemet.
– Källarförrådet får ni inte, sa hon när hon gick förbi och klappade på dörren. Är det klart?
– Det är klart.
Tillbaka uppe i lägenheten. Citron- och marängpaj med kaffe till.
– Nå, är ni intresserade?
Vi tittade på varann, nickade. Det var ganska mycket möbler.
– Dåså. Så här har jag tänkt: Hyran är på två och åtta. Den sänks några tior nästa månad men vi avrundar till två och åtta. Elen snittar tvåhundrafemtio per månad. Det tänkte jag att vi bakar in. Sen har jag rätt att ta ut tio procent extra för att det är möblerat men det tänkte jag låta bli. I stället vill jag att ni kollar min post och mejlar mig om räkningar, OCR-nummer och så vidare. Summa summarum tretusenfemtio – med administratörsplikt. Kan det vara en deal?

Vi lekte karaktärsleken på vägen hem.
– Noggrann, kontrollbehov, bestämd, vet vad hon vill...
– … anal, ordningssam, juste, tillförlitlig...

Inflyttningsdagen den första oktober höll på att gå om intet på grund av ett okaraktäristiskt regnfall men vi dök upp till slut med vår lilla lastbil från OK. Inte en möbel, bara prylar. Och regnet vräkte. Och på lägenhetsdörren en stor lapp. ”Hann inte städa färdigt. Sorry”

Hon hade inte ens hunnit börja städa, visade det sig när vi öppnade dörren. Tomma och halvfulla flyttkartonger beströdde golvet som var smutsigt och grusigt. Badrummet var fullt av ingrodd kalk, som inte riktigt hade synts bakom hennes luftiga handdukar. Köket var kladdigt och äckligt. Om spisen var framdragen behövde vi inte kolla. Bitte började gråta. Jag försökte trösta henne genom att starta karaktärsleken igen:

– Tvetydig, schizoid, ansvarslös...

Efter ett par dagar fick vi ett mycket urskuldande mejl. ”Jag har ingen aning om vad organisation är...” stod det. ”Räcker det om vi drar av en halv hyra för att ni fick städa efter mig?”

(Utmaning: skriv om ordning)

Resa i tiden

Jag företog en resa i dagbräckningen. Den gick till ditt äldreboende i Gröndal. Att kliva in i din lägenhet: rullstolsbreda dörrar, praktiska linoleumgolv, förhöjd toasits och ändå en svunnen tid. Ditt sparsmakade vardagsrum som om sextiotalet inte passerat än. Köksinredningen, mammas och pappas gamla från slutet av tjugotalet, välskrubbat trä. Den obligatoriska kaffeduken, ett nymanglat snömoln. Finska pinnar, brysselkex och kardemummabullar. Kaffe ur finkopparna som mamma och pappa, statarna, köpte på avbetalning inne i stan. Jag tänkte att det var en resa tillbaka. Även dofterna var främmande.

Du satt och ojade dig över benen. Idag hade du inte orkat med alla rörelserna på sittgymnastiken. Vi gick till matsalen och åt köttbullar med stuvade makaroner och efteråt var dina ben som gelé. Du gick och höll dig i dörrposterna, ville trots allt inte använda rullatorn hemma. Räkningarna med darriga frågetecken på. Jag fick läsa och förklara. Tårar över oförmågan, glömskan, ensamheten. Jag såg att det var en resa till framtiden. Ska någon komma till mig i dagningen då, när jag sitter där med toalettförhöjningen och linoleumet och muggarna från Höganäs? Med darrigheten, gammelfolkslukten och de svårförståeliga räkningarna? När livsvägarna stängts, en efter en. Ska någon komma och ska jag möta henne med värdighet?

(Utmaning: skriv om en tidsresa)

Dagen svalnar

”Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren.”

Edith. Jag kan inte din dikt men dess rytm bor i mig, har funnits där som en rikslikare sedan tidiga tonår, att följa och att slåss mot och så småningom lekfullt försonas med. Nu är jag äldre än du nånsin blev och klappar baktakten till din vers.

Du har lärt upp oss alla, även oss som inte är poeter. Det är därför vi glömmer hur djärv din poesi var för hundra år sedan. Fri vers, ack, så rytmisk! Ett stolt kvinnligt subjekt!

Edith. Du var ung ända tills du dog. Du var lungsjuk. Tuberklerna och fattigdomen var dina motståndare. Men i ditt arbete stod du över fjuttigheter som dödshot mot hälsan och mot ekonomin. Du var übermenschlich med dina feberheta visioner. Du hade fötterna i den karelska leran men huvudet långt ovan molnen – bleka kinder, fläckigt röda.

Mängder av kvinnor kan och känner igen sig i sista strofen av ”Dagen svalnar”:
”Du sökte en blomma
och fann en frukt
Du sökte en källa
och fann ett hav
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.”

Säg mig, Edith, har du humor? För många år sedan gjorde Jonas Gardell en travesti av den där strofen. Vill du höra?
”Du sökte en kvinna
och fann en frukt -
du är närsynt.”

Bli förnärmad, om du vill. Men minns att bara de riktigt stora blir travesterade.

din vän
maria

(Utmaning: skriv om att svalna)

I livré

Den där kvinnan där borta vill visa att hon tillhör den där mannen, som är bäst. Det är därför hon har en väska med mycket guld på från Italien, skor som knappt syns och en klänning med mycket guld på som är sydd av han som syr för Madonna och Hollywood. Hennes mun är lycklig men hennes stora, vackra ögon verkar vara litet förlamade. Hon luktar underbart av äkta parfym, 200 dollar för en liten flaska. Pistillerna handplockas i gryningen och läggs omedelbart i etanol innan fukten helt lämnat dem. En enda överblommad blomma förstör hela satsen. Jag tog reda på det när jag fick veta vad parfymen kostar.

Själv är jag diskret elegant i livré. Jag går ledigt runt i sällskapet med en rund bricka fylld med gåsleverkanapéer och ankbröststoast men tänker på hur de stackars gässen tvångsmatats. Jag iakttar männens nedtonade elegans – silket i strumporna, en klocka som är värd lika mycket som en Ferrari – och föredrar egentligen den framför de karnevalsklädda kvinnornas grälla prakt. De påminner mig om nomadkvinnorna hemma i Rajastan. De som bär familjens hela förmögenhet med sig i form av smycken. Men det är ju praktiskt! Det är för att skydda dem! Jag ser en blottad vrist med en sko som väl kostar halva min årslön och jag undrar när man går över gränsen. Om man övar sig på att köpa dyrare och dyrare förbrukningsartiklar eller om man plötsligt en dag står där med sina miljoner och tänker – äh, jag ska köpa ett par handgjorda skor för 15 000 dollar. Egentligen borde jag kunna gå fram till vem som helst här och säga: ”Kan jag få 100 dollar att skicka hem till familjen i Rajastan?” Det vore en utgift de aldrig skulle märka. Men principen. Principen! Om alla som har mycket pengar skulle dela med sig till dem som har litet, hur skulle det då gå? Då skulle ju alla ha pengar! ”Det funkar inte, begriper du väl!” säger jag sammanbitet till mig själv.

(Utmaning: skriv om flärd)

Skriften på väggen

Vi fick vårt mene tekel av elefanterna som vände upp mot bergen, en reaktion på ett kollektivt minne som levat i hundratals år. Hos dem, inte hos oss. Vi, som kan allt, förstod ingenting när havet först drog sig tillbaka och sen med kraft vällde in. Det var tsunamin. Och vi hade inte kunnat tyda djurens beteende. Som homo civilisatoris har vi vänt oss från människodjuret i oss. Fastlåsta i vår kultur kan vi inte gradera fara, inte bedöma hot. Planetens kamp för överlevnad får andra- eller tredjerangsbetydelse så fort vi känner oss prisgivna åt ett hot som känns reellt – som att bostadspriserna faller ett par procent. Den jord vi vandrar känner vi inte längre. Vart leder då vandringen?

(Utmaning: skriv om ett hot)

Röster

I min hjärna bor det två. Och han är han och hon är hon. De grälar och skriker på natten. Jag får stoppa bomull i öronen och i munnen. Då blir jag ensam med de två. De vet allt men tycker olika. Jag är rädd när de håller på och när de tystnar.

När jag rör mig ute går det bäst. Då viskar de till mig vad jag ska göra. ”Gå inte på pinnar,” kan hon säga. Han säger ”Folk! Akta dig!” Det låter som Adams julsång: ”Folk, fall nu neder...” Faller gör jag, in i en stor buske eller in bland träden. Försvinner. Och människorna går storögt förbi. Kanske litet rädda.

Men jag rör mig inte så mycket ute. Han har sagt till mig att bygga en mur av tidningar framför dörren. Ingen ska komma in men det är jobbigt att komma ut också. Flytta tidningar. En dag säger hon att vad sjutton. Dörren är ju alltid låst. Behövs det tidningar? Jag börjar riva muren men då blir han vansinnig. Låter som en spelande tjäder. Jag lämnar röran i hallen och går och lägger mig. De grälar inne i huvudet. I tre dagar ligger jag i våt säng. Jag är för rädd för att gå på toaletten.

(Utmaning: skriv om att sufflera)

Hos Rajah och Sila

Rajah betyder ”kung”. Rajah är stilig när han går till jobbet. Varje kväll tvättar han sina byxor och sin vita skjorta i en hink. Jag är gäst hos Rajah och Sila i deras lilla hus, sover i den enda sängen. Det är inte så lätt. Jag blir väldigt mätt. Får aldrig hjälpa till. Får aldrig vara ensam. De tror att jag är sjuk för att jag sover till halv åtta. Kommer in och sitter hos mig. Inte ens ögonblicket av uppvaknande får jag ha för mig själv. Jag är gruvligt otacksam. De envisas med att kalla mig ”Madam”. Jag envisas med att försöka gå på promenad ensam. ”Nej, nej, Madam, ni kan möta någon som lurar er.” Men Sila tycker inte om att gå på promenad och Rajah är på jobbet. Sila och jag tar en kort sväng i trädgården. Sen tycker hon synd om mig när jag läser eller sitter vid min lilla dator. Jag har ju ingenting att göra. På kvällen kommer släktingarna och tittar på teve.

Det är fredag den trettonde januari 2012 och jag har varit hos Rajah och Sila en vecka. ”Nu går jag ut och går!” ropar jag vänligt, bestämt till Sila efter att jag duschat och gjort mig i ordning. Klockan är halv elva och Sila håller på med maten. Hon kommer rusande med uppspärrade ögon. ”Nej, nej, Madam! Aldrig gå ut med blött hår!” Det är trettisju grader ute, säger jag sammanbitet. Hon ser på mig som på ett barn. Man kan bara inte gå ut med blött hår. Det är så självklart att hon inte ger någon anledning. Suckande samlar jag ihop min tjocka man, vrider den litet i händerna. Den kommer att ta tre timmar att torka. Ingen promenad heller denna dag.

Men dagen därpå! Jag är fnösktorr i håret och det är lördag och Rajah och jag ska gå till marknaden. Han vill ta taxi för min skull, jag lyckas övertala honom att låta bli. Överlycklig över att få se människor och träd och kanske någon fågel kliver jag i skorna som är slängda innanför ytterdörren. Rajah vräker sig fram emot mig som en rugbyspelare och greppar tag i min arm. ”Nej, nej, Madam!” Leende pekar han upp mot den vitmenade väggen. Där sitter en geckoödla och frambringar sitt klickande läte. ”Han varnar,” säger Rajah tyst, går och sätter sig orörlig i stolen. Jag tar prövande i handtaget. ”Nej, nej, Madam!” Jag inser att det inte blir någon promenad. ”Men behöver ni inte handla?” frågar jag bönfallande. ”Vänta och se, Madam!” Suckande sparkar jag av mig skorna och går och sätter på datorn, inte för något särskilt, jag skriver bara av mig min frustration. Funderar på hur jag ska kunna flytta från Rajah och Sila men de är ju så snälla. Snart känner jag att Rajah står bredvid mig. ”Nu kan vi gå, Madam!” ”Geckon, då?” ”Nu har vi väntat. Han varnar inte längre.”
…

Långt senare har jag fått intellektuella vänner. De raljerar med de otaliga folkliga föreställningarna mer än jag skulle göra. ”I byarna säger de si”. ”I byarna säger de så”. De är mer västerländska än jag, så jag berättar om mina första veckor i landet, det trivsamma fängelset hos Rajah och Sila. ”Och man fick inte gå ut med blött hår! Och inte om geckon lät!” Det blir tyst innan skrattet kommer, trevande och litet ansträngt.

(Utmaning: skriv om skrock)

Smått som inte syns

feromonerna
och aromerna från anemonerna
stör inte mitt öga men eggar min lust.

liposomerna
på hundra nanometer
syns inte heller så bra.

sen blir allt bara större.
vi står i osynliga moln av partiklar
var vi står. Det är kul
att tänka på när man dammar.

Till exempel.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Ingen

Du märker det inte först men hon har inga konturer. En vandrande bisvärm är hon av ord, ty orden kan hon. Kostbara som innehållslösa, hon kan dem alla. Hon verkar klok, som om klokheten satt i talet.

Klokskapen sitter i våra gärningar. Hon smyger efter väggarna, borstar tänderna för att man ska, gör allt för att smälta in i tapeterna, inte kunna prickas, märkas, synas, ställas till svars. Hon överlåter allt. Sitt liv, sin hund, sin hälsa, sin stuga. Hon har ingen blick för att det förfaller. Att hon ingenting vårdar utom bisvärmen, sin gestalt, den som ska verka solid för andra men bara gör det för henne själv.

Ingen ber henne ta ansvar. Så har hon lagt upp sitt liv. Hon reser från ort till ort, är duktig med röjsåg och pensel, hjälper till. ”Så duktig,” säger man till henne som till ett barn. Men när hon lägger sig om kvällen skingras svärmen. Hon känner inte sin ryggrad. I den mörka natten är hon ingen.

(Utmaning: skriv om att ta ansvar)

Hurtfriskt

Ja ä allti gla, ja.
Ja tycker allt ä bra, ja.
Å när ja tycker de ä skit
Då biter ja av en liten bit
Så får jag munnen full me skit, trallala.

(Utmaning: skriv om en attityd)

Hantera verktyg

Verktygslåda? Ingen människa har en verktygslåda längre. Det finns hantverkare för allt. Det närmaste man kommer en verktygslåda är vid kursutvärderingarna. ”Jag känner att jag verkligen har fått verktyg för att hantera livet/konsten/konsten-och-livet...” ”Jag är tacksam för handfasta verktyg...” Kurs efter kurs. Vi dansar som Shiva med alla våra verktyg, jonglering med åtta armar. Det är kaos. Ingen låda där de kortlivade ”verktygen” får vila. När vi behöver dem har de försvunnit eller åldrats och vi finner i stället anledning att gå en ny kurs. Har man en gång hamnat i den svängen är det som att ha skaffat ett dataprogram som kräver ideliga uppdateringar. Det enda motgiftet mot livet är livet. Vi svamlar på. Proppfullt i hjärnan. Och ändå: de så kallade verktygen, som vi desperat sträcker oss mot.

(Utmaning: skriv om en verktygslåda)

Försvunnen

Min dotter är försvunnen. Skalperad av bilplåt, krackelerad av glas, död av inre blödningar. Borta. Jag försöker tänka på Tor, Jon och Siv, hennes tre barn, som också var med i bilen men överlevde. Den enda jag kan tänka på är mig själv. Av stålblank egoism vill jag ha henne tillbaka. Mitt hjärta klingar sprött av glas.

Det går ett par dagar. Jag sluter upp vid familjens sida. Ja, jag står vid sidan. Har ingen ingång nu när hon är borta. Siv och Jon och Tor som tecknade figurer med hål för mun och ögon. Vi kramas och gråter.
– Mormor, vem tycker du mest synd om: de som skadades eller jag, som var tvungen att se allt? frågar nioåringen, Tor.
Han hade suttit i en snödriva och skakat.

När vi får se henne har de tråcklat ihop henne över skulten. Skärsåren i huden som brysselspets. Jag gråter inte då, bara ångrar mig. Det här ville jag inte se.

Vi stannar över begravningen, morfar och jag. Ett töcken. Sorg är ett ting, nej, en organism, som är finnandes i lägenheten. Dämpade röster. Vi försöker ta ut barnen. Eländiga promenader i strålande vintersol. Allt är för någon annan.

När jag gråter är det natten till begravningen och natten efter. Jag har en skyldighet mot mina barnbarn att inte bryta samman så att de ser. Eric Claptons ”Tears in Heaven”. Vackert eller fult. Jag minns ingenting, blott en smörgåstårta som smakar tallbark. Och vi åker de hundra milen hem.

Man är på ett annat ställe. Första gången vi möter Paul och Hjördis beklagar de, frågar, erbjuder stöd. Redan andra gången ska det vara som vanligt. Så känns det. Väderleksprognosen, saltstenarna till rådjuren, pimpelhelgen. Maken svarar men jag är bemästrad av organismen sorg. Jag sätter dock fyr i bagarstugan och bakar mjukkakor till pimpelhelgen.

Vi glider ifrån varandra. Nej. Vi har glidit ifrån varandra och hennes död skulle visa på det. Han sitter som vanligt framför teven och jag går rastlöst, ser spår av henne överallt. Så går det när man aldrig rensar. När jag lyfter upp hennes Kulla-Gulla-böcker för att skicka till Siv brister det hårda muskelpaketet runt ögonen och jag bölar som kalven som blivit skild från sin mor, ner i en kudde så att han inte ska höra.

En gång blir det vår och jag köper en tårpil. Den ska inte klara sig hos oss men jag vet hur man skyddar mot polarvädret. Jag vet inte om det är när jag planterar den som det vänder. Ett par veckor har Freddie Wadlings säregna röst ljudit på Spotify: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder...” Det kan vara det också. Ja. Jag är inte färdig men jag tror att jag fortsätter. En stund i taget.

(Utmaning: skriv om att fortsätta)

Lille Staffan

Han var den enda i det lilla luciatåget som inte var klädd helt i vitt. Dock bar han vita strumpbyxor – blöjbaken stack ut så vågat – och en liten strut på huvudet. En liten, liten strut men den störde honom ändå. Han satt mellan sina systrar som sjöng så vackert, okammade hårtestar under luciakronor, och han föste ner den obekväma pappstruten med armarnas insidor. Far log så rart och mor plåtade med digitalkamera. Plötsligt, när systrarna började sjunga Staffan Stalledräng – den käcka versionen – lystrade han till, såg omätligt beslutsam ut, reste sig med hjälp av det låga soffbordet och gick till mamma. Luciatåget kom av sig. Han hade gått säkert nio steg alldeles av sig själv på sin niomånadersdag. Som belöning kastade pappa honom upp i luften – det var det bästa han visste – och han fick en egen lussekatt att gnaga på. Luciasystrarna kände att de fått den uppmärksamhet de ville ha och övergick gärna från att uppträda till att fika. Sen blev det bråttom, för alla skulle till skolan, utom pappa, som fick vara hemma med Lilleman. Pappa och Lilleman övade hela dagen på att gå men han gjorde ingenting, inte förrän systrarna kom hem och klämde i med Staffansvisan igen. Så skulle det fortsätta ända till in på det nya året, att han krävde sitt soundtrack för att visa upp sina konster. Varje gång någon sjöng Staffan Stalledräng hände samma sak: han lystrade, rätade på ryggen, fann någonting att ta som stöd, reste sig och gick. Annars var han likgiltig inför alla inviter till sådan koordinerad fysisk aktivitet.

(Utmaning: skriv om en krabat)

Gullegull

– Vi hade inte direkt medvind i fjol, säger Ruben sammanbitet och slänger årsredovisningen på bordet.
– Tja, det var väl just det vi hade, sa Anneli.
Anneli. Ska alltid vara rolig. Vi andra ser sura ut men hon fortsätter:
– Sara II hade medvind när hon gick på grund.
– Ja,ja, Anneli, vi vet! snäser Barbro.
Alla sitter med händerna under bordet, räknar. Ytterligare arbetstimmar att lägga in gratis i kooperativet. Hur många man gjort i fjol och hur mycket man kan tänkas klara i år. När det varit tyst ett tag säger Ruben:
– Det enda som kan rädda oss är ytterligare en kontantinsats. Från oss alla. Jag har räknat...
– Det är omöjligt! utbrister Bertil men Ruben fortsätter:
– Femton tusen.
– Per pers??
– Ja. då har vi hundrafemti tusen. Det är i alla fall något. Just nu har vi inget.
– Hundrafemti tusen i en sketen kanotklubb? säger Bertil mödosamt. Men snart är det ju vår och uthyrningen kommer igång igen?
– Kanotkooperativ, Bertil. Kanotkooperativ. Och det kommer att vara massor med fakturor att betala innan vi får några intäkter fram i april. Hundrafemtitusen ger oss rörelseutrymme.
– Men om man absolut, absolut inte kan? säger Malin och tårarna vilar i hennes undre ögonlock.
– Då får man nog lämna kooperativet, säger Ruben mjukt. Men du har väl föräldrar? Kompisar? Släktingar?
– Jag vet ju att det jag plöjer ner i det här aldrig kommer tillbaka. Och av egen kraft kan jag aldrig betala tillbaka ett sådant lån.
Nu rinner tårarna utefter hennes kinder. Någon räcker fram en gammal servett.
– Vi trodde att det var så gullegulligt att ha ett kooperativ. Men se, nu blir jag kickad för att jag inte har stålar. Är det så i u-länderna också när de har kooperativ?
Alla sitter tysta med varsin bild av en leende afrikansk kvinna med en killing i famnen för sin inre syn.
– Nej, så kan det väl inte vara, säger Ruben tyst. Vi kanske ska försöka tänka nytt. Kolla oss omkring.

Tre veckor senare lämnar Malin kanotkooperativet. Gruppen har gjort research och funnit att det inte är särskilt gulligt med kooperativ – inte heller i u-länderna.

(Utmaning: skriv om medvind)