Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 16 oktober 2011

Vilja vara mumrik

När hon var liten beundrade hon Snusmumriken. Så till den milda grad beundrade hon honom, att hon identifierade sig med honom. Hon trodde att också hon var en oberörd, självtillräcklig vandrare och även om hon till dels såg Snusmumrikens sorglighet fanns det ett skimmer över sidorna där han var med. Han var väl ändå Mumindalens största hjälte, han, den ende som inte hörde dit? Hennes beundran liknade Mumintrollets men var inte lika sentimental.

En annan som beundrade Snusmumriken ohyggligt var det lilla djuret han stötte på, djuret som var så obetydligt att han inte hade något namn. Snusmumriken namngav honom. Titi-oo fick han heta. Och sedan den stunden hade Titi-oo så mycket att bestyra, ja, nästan märkvärdig blev han av att ha fått ett namn och hade inte tid att språka med Snusmumriken. Detta är ett av de få tillfällen när Snusmumrikens känsla av ensamhet lyser igenom.

Alla är hjältar i Mumindalen. Bättre än att identifiera sig med någon av figurerna är att inse att alla är jag. Snusmumriken-i-mig. Snorkfröken-i-mig. För inte är alla Filifjonkor och Hemuler, Mymlor och Muminmammor någon sorts typer i ett intrikat system? Att välja ut och identifiera sig med?

När hon blev stor kunde hon med fnissig skam konstatera att det inte varit bara en gång hon betett sig som Titi-oo och att hon aldrig blev någon Snusmumrik. Som vuxen beundrade hon Tove Jansson själv mer än någon av figurerna och sa sig att det var Tove Janssons geniala vidsyn som gav en lortig luffare som Snusmumriken en status i persongalleriet så prominent, att man aldrig tänkte på att han måste ha haft smutsiga kläder och luktat ganska illa, åtminstone när han dök upp på vårarna med sin ränsel och sin mungiga.

(Utmaning: skriv om att beundra)

7 kommentarer: