Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

fredag 7 oktober 2011

Monologmani

Om man har litet status i gruppen kan man få vara pinsam. När jag var i tolv-trettonårsåldern insisterade jag på att om och om igen köra samma monolog så fort det var fråga om uppträdanden. Låt oss tro att de äldre ungdomarna tyckte jag var pinsam men vi var inskrivna i en snällhetskultur. De yngre tyckte nog att det var kul – så hade de inte heller sett numret så ofta.

Jag äntrar scenen utklädd till gammal gumma. Det är det enda jag kan klä ut mig till, tycker jag, för jag har glasögon. Den gamla gumman kan knappt göra sig förstådd, så otydligt pratar hon. Hon berättar – otydligt – om hur hon sökt hjälp hos alla möjliga experter men inte fått lindring. Så är det någon som föreslår att hon helt enkelt ska snyta sig. Hon får en stor tygnäsduk från publiken och medan hon snyter sig smugglar jag ut de tre sockerbitar jag har innanför underläppen i näsduken.
Jag sträcker på mig i all min längd och säger soligt och rent:
– Sen dess har jag talat bra!

Det var inte ens jag som hade hittat på monologen. Den hade gått i arv från någon äldre. Jag älskade att klä ut mig och att uppträda men det blev aldrig något annat än kopior av sketcher och monologer, vad jag minns. Från teve mest. Då var de kvalitetssäkrade. Man var tillräckligt sårbar på scenen utan att vara osäker på materialet. Man var rädd för att vara pinsam. Pinsam var man.

(Utmaning: skriv om att vara otydlig)

7 kommentarer:

  1. Javisst, fast starkt att vara på scen ju :)

    SvaraRadera
  2. Lite pinsamhet hör nog till för att kunna bjuda på sig själv, säger mig texten.
    Gulligt!:)
    /saqer (som inte kan logga in sig)

    SvaraRadera
  3. Härligt minne! *Ler stort* :D
    Jag älskade också att klä ut mig
    när jag var liten :)

    SvaraRadera
  4. Pinsam var man. Pinsam är man. Man och man...

    SvaraRadera
  5. Fast rolig också, tror jag. Och nåt stråk av vemodighet. Gillar särskilt första stycket.

    SvaraRadera