Utanför

Dimi var konstig och nu var han död. Det var mars och när vi kom upp till hans avlägsna grotta i slasket och rännilarna fann vi den stelfrusna kroppen utanför med brutet ben. Foten satt fast i en snäv rottåga. Han hade inte kunnat komma loss.

När vi undersökte hans grotta fann vi naturligtvis ingenting utom eldpinnar och fnöske. Men mot österväggen var marken mjuk och Pika föreslog att vi skulle gräva. Det tog ett par timmar men jag tror att vi hittade hela Dimis vinterförråd. Mest rörande var två grunda gropar med en liten mängd kastanjer, torräpplen, torrkött och nötter. Dimi hade tänkt på allt. Han hade verkligen planerat för vintern in i minsta detalj. Tänkt på att det kunde behövas proviant snabbt, om han skulle ge sig ut och spåra vilt, till exempel. Men han hade inte tänkt på att rotöglan utanför grottmynningen skulle kunna bringa honom hans död.

– Vad är man för en människa när man lever ensam? sa jag förundrat till Pika när vi släpande Dimis kropp mellan oss vandrade ned mot klanens grotta.
– Jag har svårt att tro att man är människa alls, sa Pika. Att frånsäga sig sin klan... Dimi skulle aldrig ha dött på det viset om han varit kvar i gruppen. Men du vet de säger att mamma Noni tappade honom när han var liten.
– Jaha, säger jag tveksamt och försöker låtsas som om allt är förklarat.

(Utmaning: skriv om att göra en plan)

Sagan om mannen som smidde hopp

Men i ett annat land, i en tid som bara överlappar vår, satt en man och smidde hopp. Det var krig och nöd och han smidde hoppet i form av ett kärl, en vid skål, som klingade mäktigt när man slog på dess sida. En främling kom fram till honom och han frågade förstås: ”Vad smider du, min vän?”, ty det plägar främlingar fråga som kommer fram till smeder. Och smeden sade: ”Jag smider mig ett hopp.”
”Vad är då ditt hopp?” frågade främlingen.
”Mitt hopp är ett kärl för mina drömmar,” svarade mannen.
”Och vad är dina drömmar?”
”Jag drömmer om att min son inte ska behöva gå ut i krig.”
Främlingen slog tankfullt på skålen så att det klingade.
”Det är en välsmidd skål,” sa han och mannen som smitt skålen hörde att det stod ett ”men” och väntade.
”Men..,” sa alltså smeden hjälpsamt.
”Men hopp är farligt!” utbrast främlingen.
”Vad menar du? Hopp är det enda vi har,” sa smeden förskräckt.
”Hopp lurar oss att leva i framtiden,” sa främlingen milt.
”Och?”
”Nuet är allt vi har.”

Och främlingen gick sin väg, som främlingar har för sed, men mannen blev sittande i dystra tankar. Och när han suttit så en stund, tog han sitt barn i handen och gick till andra sidan av byn, där moreofolkets barn lekte. ”Får min son leka med er en stund,” sa han stapplande på moreo. Så satt han själv och vakade medan barnen lekte. Varje dag som följde tog han fler och fler saunitebarn med sig till moreolekplatsen och följde noga deras lek. Han bjöd in barn, både moreo och saunite, till smedjan och lät dem lära sitt yrke tillsammans. När Emma, som var mor till ett av moreobarnen, blev krigsänka, var han den förste att komma med blommor till henne. Den gången blev han nästan stenad, för det var armén, som kontrollerades av saunite, som hade dödat moreomannen. Och han blev nästan stenad när han kom tillbaka till sin egen gård, för att han utförde de rituella sorgetvagningarna för en moreo. Åren gick och smedens by blev en fredens by, där moreo och saunite tjattrade och arbetade tillsammans. En dag i smedjan hittade den unge moreoman, som drev smedjan tillsammans med smedens son, en stor och gedigen skål i ett hörn. Han råkade stöta till den så att dess klang genljöd vida omkring. ”Vad är detta för ett kärl?” frågade han sin kompanjon. ”Jag vet inte men det måste ha varit far som smidde det,” svarade han. ”Låt oss ha den som en varningsklocka och klinga i den varje gång någon vill störa friden i vår by,” sa moreomannen. ”Arméns värvare kommer ju ibland och någon gång händer det att det blir det bråk.”

Så timmermannen snidade en ställning för skålen på allmänningen mitt i byn men barnen tyckte att det var så roligt att klinga i skålen, att dess ljud bars fram av vinden varje dag. I stället för att tala varning, blev det ett tecken på att lust och lek och glädje ännu fanns i byn. Och mannen som smitt skålen låg i sin säng och väntade på döden och log tandlöst för sig själv var gång skålen klingade. Han tänkte på främlingen, som han väl aldrig helt hade förstått, och den förvandling han åvägabringat i byn.

(Utmaning: skriv om att hoppas)

P-A-N-G

Ingen använder morsealfabetet längre. En kort, två långa, en kort.
Inte till sjöss, inte något vapenslag. Att knacka kod är något helt annat nuförtiden. Två korta.
Men mitt i en katastrof? Där all teknik har slagits ut? En lång, en kort.
Där finns nog ingen öppen telegrafledning heller. Två långa, en kort.
Kortvågsradio? Ditt-ditt-ditt-da.
Fördelen med morse är uppenbar: det är bara vi telegrafister som kan tolka den. Två korta.
Det är också dess uppenbara nackdel. En lång, en kort.
Och om meddelandet sänds på ett främmande språk kan vi tolka koden till rätt bokstäver. En lång.
men inte förstå. En kort, en lång, en kort.
Du kan skicka ett meddelande på kroatiska till din vän med mig som bulvan. Tre långa, en kort.
om att han ska likvidera mig. En kort, tre långa.
Och så gör han det. En kort, en lång.

P-A-N-G.

(Utmaning: skriv om en kod)

Ökat avstånd

Det var ett förslag som ökade avståndet mellan mig och den andra. I allmänhet är det förslagen som gör det. Det kan också vara tillkännagivandena. Säg att man meddelar att man älskar någon av fel kön, eller vid fel årstid. Det kan bli helt fel, i den bemärkelsen att man distanserar sig. Som om närhet alltid vore rätt.

Men nu var det alltså ett förslag. Ett förslag utan ”någon däremot” eller votering. En enkel framställan. ”Jag tycker att vi säger såhär...” sa hon och avslöjade sig.

Hon ville att jag skulle ljuga. Jag misstänkte plötsligt att hon själv var van vid att ljuga, eller åtminstone hade ljugit någon gång förut.

Förslaget togs inte väl upp. Jag sa helt enkelt ”nej”. Och en klyfta uppstod emellan oss.

(Utmaning: skriv om ett förslag)

Hinna

Det gäller att hinna innan regnen kommer, innan vintern är här, innan någon knackar på dörrn och gör sig förtjänt av hembryggt kaffe och äppelkaka.

Jag har ett jobb att sköta. Jag är bra på att se om mitt hus. Det går inte att få in mer i schemat än jag redan har.

Rädda världen? Tyvärr. Ledsen. Det här är min värld.

(Utmaning: skriv om att hinna)

På vinst och förlust

– Jag har förlorat min mor.
– O, så tråkigt. Gick det hastigt?
– Relativt.
– Men jag hoppas att du har många ljusa minnen av henne.
– Det sista minnet är inte så ljust.
– Vill du berätta?
– Det började med att hon vann, va.
– Vann?
– På en trisslott. Men hon ville inte skrapa i teve, du vet.
– Nähä?
– Så då gjorde jag det åt henne.
– Vad snällt. Vad fick hon?
– Hon? Det var ju jag som skrapade! Jag fick tjufemtusen i månan i tjufem år.
– Jaha. Ni delade på det. Det var väl vettigt. Men så dog hon?
– Delade? Dog?
Lång tystnad.
– Du menar att du tog alla pengarna själv bara för att det var du som satt i teve och skrapade?
– Ja, men det är klart.
– Och då blev din mamma knäckt och ville inte ha med dig att göra?
– Ja, typ. Så jag förlorade henne. Det är jobbigt. Hon brukade gå ut med hundarna och det.

(Utmaning: skriv om att vinna)

Bilexperten

Hon är den borna experten. Allexpert, knallexpert. Skjutvapen vet hon dock ingenting om men kan inhämta litet terminologi på fem minuter och sen låta som om hon åtminstone är ganska insatt. Hon kan uttala sig tvärsäkert om att det ska vara ungt vin till skaldjur, att liberala demokratier krigar minst, att byggda bokband är mer hållbara än inhängda och hon vet att ett jerkbait är en wobbler utan sked. I själva verket kan hon inte skilja en chardonnay från en sauvignon blanc och hon vet ingenting om politik, bokbinderi eller fiske.

Den enda som egentligen anlitar henne som expert är hennes mamma. Förblindad av kärlek tror mamman att det bakom svadan finns kunskap. Nu ska det köpas bil, den första någonsin i familjens ägo med automatlåda. Dottern tillkallas från storstaden med sin dator och sitt munväder. Hon tillhör en personlighetstyp för vilken google är oundgänglig. Dock går hon på socialbidrag, så hon har inte råd med en iPhone.

Det bär av till Volkswagen. Mamman funderar på en Golf Plus. Hon tar den första kontakten med försäljaren som inte är äldre än att han skulle kunna vara hennes barnbarn. Samtidigt skummar dottern några blanka A4-broschyrer i ett ställ vid ingången. Hon kommer fram till mamman och försäljaren just som mamman etablerat sig som litet velig och tydligt fått ett skambud på sin inbytesbil. Dottern tar över med ett korsförhör om sidoairbags, krockgardiner och vägghängda kupévärmare. Respekten ökar tydligt hos försäljaren. Sen för dottern in samtalet på DSG-växellådan. ”Visst kan man beskriva den som två parallella manuella växellådor?” Hon rabblar snabbt allt hon inhämtat från broschyrstället, för att få med så mycket som möjligt innan hon glömmer det. Försäljaren ser valplik ut. Så börjar dottern höja inbytesbilen till skyarna men är noga med att nämna ett par skavanker: att displayen till de extrainsatta backsensorerna inte riktigt vill sitta fast samt att kamremmen är bytt. Försäljaren ser drömmande ut och plötsligt har de fått trettontusen mer för den gamla bilen.

”Vi ska provköra först,” säger mamman, som plötsligt vill återfå initiativet. Dottern gör sig genast litet mindre, ty hon har en liten rosa lapp men den har hon knappt använt på tjugofem år. Försäljaren räcker reflexmässigt nyckeln till dottern, som smugglar den till mamma. ”Det är du som köper bil,” säger hon generöst och blinkar konspiratoriskt till försäljaren. Hennes insats är över.

(Utmaning: skriv om en expert)

Du.

Du! Jag gillar inte vad du håller på med. Jag vill att du ska sluta med det. Bultandet mot insidan av ditt kranium, vältrandet i sorger gamla som Hep Stars. Som Fred Astaire. Som Metusalem. Gamla sorger. Du säger att jag inte respekterar ditt lidande. Jag respekterar ditt lidande så mycket att jag vill att du ska få bli fri från det. Men det vågar du inte, eller hur? Se en framtid för dig där du inte är offer. Lidandet är det enda språk du känner till.

Du! Hur kommer det sig att du omges av elaka människor, okänsliga människor, arga människor och folk som inte bryr sig, medan det omkring mig finns godhet – och kanske några människor som inte bryr sig? Du säger att det är för att jag är naiv. Jag undrar: är det bara skönheten som finns i betraktarens öga?

Du! Jag har känt dig sedan vi var flickor. Vi har delat mycket. Jag blir vansinnig på dig för din skull ibland men jag vill att du ska veta det jag egentligen vet att du vet: jag gillar dig. Mycket. Alltid gjort. Mycket.

(Utmaning: skriv om att gilla)

Sport à la Hein

Jag gillar inte sport, med ett undantag.

När jag gick i gymnasiet var det bara en sak de kunde få mig att göra på 'gymnastiken', som det hette då. Inga lagsporter. Ingen redskapsgymnastik. Ingen skridskoåkning. Jag tog mig friheten att springa varje gymnastiklektion, om det inte var för djup snö. Då blev det skidor. Det var lätt och enkelt och jag gjorde det med glädje. Allt annat inom 'gymnastikens' ram var djupt obehagligt. Det gjorde springandet och skidåkningen ännu härligare.

På grundskolan hade jag mardrömmar inför varje gymnastiklektion ända tills högstadiet kom och mensen uppfanns. Jag hade mens varenda lektion.

Som vuxen försökte jag börja spela tennis, bara för att finna mig bli relegerad av min tenniscoach. Han var en mycket nervig kille som inte klarade av att jag var urusel oftast men ibland riktigt bra. Jag sprang i stället när han hade sagt nej tack till mig. Kände lättheten och berusningen igen.

Springa kan jag. Men jag gör det inte. Och om jag gör det gör jag det inte som sport. Nej, jag säger som Piet Hein skrev mitt under den danska ockupationen i en av sina Gruk: ”Jeg dyrker en sport som jeg traener i tit: jeg ǿver mig i at gå ude af trit”. För Hein blev det en enkelbiljett till Sverige så länge kriget varade på grund av den och andra liknande Gruk. För mig är den numera mest en uppmaning att gå i min egen takt, möta där jag är och inte där jag förväntas vara. Det är en bra sport. Inte helt skadefri men allsidig och kan utövas på alla underlag.

(Utmaning: skriv om en udda sport)

Samvaro mot slutet

Jag lämnar Stockholm med en kortlek och en flöjt, insvepta i varsitt sämskskinn i den gigantiska innerfickan på min alltför stora kavaj. Den gamla Rovern är ren körglädje. Den vet knappt hur man stannar. Man får ställa sig på bromsen. Någonstans bortom Uppsala glesar det ut, i trafiken och bland gårdarna utefter E4:an. Pulsen sjunker. Jag är på väg till en liten stuga i en liten by i Gästrikland, hans stuga, den vitgrå med blåa knutar. Bara en sådan finns i byn. Där ligger han och väntar. I den en gång så ombonade storstugan en främmande sjukhussäng mitt på golvet, omgiven av balar med blöjor. I den främmande sängen ett främmande litet ansikte, cortisonstint och utmärglat på samma gång.
– Leif! säger jag. Du har tacklat av. Kan du fortfarande dra en spader?
Han gör ett försök att resa upp huvudet men det faller tillbaka. I stället kommer det, kaxigt:
– Du kan ge dig på att jag ska klå dig i en lång och en kort. Får man ingen puss nuförtiden?
Det finns friskt i honom. Hans läppar känns friska. Vi har alltid pussat varandra på munnen. Och visst klår han mig så småningom. Partiet drar ut i det oändliga. Långa vilopauser när jag spelar för honom. Jag hoppar omkring som en faun, känner mig litet grand som Ian Anderson i Jethro Tull. Leif klarar inte gitarren längre men har fått en ukulele. Oftast lyssnar han dock bara. Det blir folk, mest klezmer, på min ensliga flöjt och vi skrattar kopiöst, som vi alltid har gjort. Lättheten ger han mig, där han ligger. En trygghet bortom världar.
– Låt vara att du ska gå bort från mig, säger jag. Du har gett mig ett arv att förvalta.
– Och jag hade haft ett arv från dig om situationen vore den omvända, säger Leif. Du först: vari består arvet?
– Saklighet i varje läge, säger jag torftigt. Du har lärt mig att gilla att vara vuxen. Det bär långt. Och du? Vari skulle arvet ha bestått?
– Det består. Ditt mod. Det är med det mod jag ärvt av dig jag ger mig åt döden, som bara är livets stumma syster.
– Vad vet du ännu om döden?
– Allt.
– Är du rädd?
– Jag var rädd för smärtan men de har lovat att jag ska slippa den.
Vi sitter tysta en stund. Så räcker han mig kortleken. Han är för svag för att blanda själv.
– Jag lämnar dig inte, säger Leif mitt under spelet och jag får oväntat tårar i ögonen.
– Hallå där! Det var inte sakligt. Det gör du visst.
Och jag börjar tjuta rakt ut som ett stort och argt barn. Han ser på mig leende, sträcker ut sin hand och smeker min kinds kladdiga, våta. När jag lugnat mig spelar vi vidare. Leif fortsätter att vinna.

(Utmaning: skriv om att lämna)

Vila i stålskelett

Alla är vitklädda och talar med sänkta röster. ”Här ska du få vila,” säger en. Jag visas till ett rum med en säng som ser ut som ett dinosaurieskelett i gnistrande metall. Inte en tavla, ingen sak, bara sängen och ett sängbord. Metallen lyser i ögonen. ”Jaha, vila” tänker jag och kravlar lydigt upp i sängen. ”Säg bara till om det är något,” säger någon och de lämnar mig efter att ha stått som en grupp keruber i dörröppningen.

Vila är det enda jag har gjort den senaste tiden. Inte orkat ur sängen, utom för att skaffa tabletterna. Det gjorde jag på fredagen. Idag, säger de, är det onsdag. Jag är för omtöcknad för att räkna men fyra-fem dygn har jag sovit. Sovit och kräkts. Jag vaknade till en låg grad av medvetande vid de första kräkningarna, hann bittert konstatera att jag hade misslyckats. Sen sov jag igen. Jag kom så nära den stora vilan som man kan komma. Det räcker inte. Jag måste verka pigg och glad och ta mig ut härifrån igen och sen ska jag använda någon mer definitiv metod. Jag är besluten. Jag tänker få vila ut från det som tröttar mig.

(Utmaning: skriv om att vila)

Vilja vara mumrik

När hon var liten beundrade hon Snusmumriken. Så till den milda grad beundrade hon honom, att hon identifierade sig med honom. Hon trodde att också hon var en oberörd, självtillräcklig vandrare och även om hon till dels såg Snusmumrikens sorglighet fanns det ett skimmer över sidorna där han var med. Han var väl ändå Mumindalens största hjälte, han, den ende som inte hörde dit? Hennes beundran liknade Mumintrollets men var inte lika sentimental.

En annan som beundrade Snusmumriken ohyggligt var det lilla djuret han stötte på, djuret som var så obetydligt att han inte hade något namn. Snusmumriken namngav honom. Titi-oo fick han heta. Och sedan den stunden hade Titi-oo så mycket att bestyra, ja, nästan märkvärdig blev han av att ha fått ett namn och hade inte tid att språka med Snusmumriken. Detta är ett av de få tillfällen när Snusmumrikens känsla av ensamhet lyser igenom.

Alla är hjältar i Mumindalen. Bättre än att identifiera sig med någon av figurerna är att inse att alla är jag. Snusmumriken-i-mig. Snorkfröken-i-mig. För inte är alla Filifjonkor och Hemuler, Mymlor och Muminmammor någon sorts typer i ett intrikat system? Att välja ut och identifiera sig med?

När hon blev stor kunde hon med fnissig skam konstatera att det inte varit bara en gång hon betett sig som Titi-oo och att hon aldrig blev någon Snusmumrik. Som vuxen beundrade hon Tove Jansson själv mer än någon av figurerna och sa sig att det var Tove Janssons geniala vidsyn som gav en lortig luffare som Snusmumriken en status i persongalleriet så prominent, att man aldrig tänkte på att han måste ha haft smutsiga kläder och luktat ganska illa, åtminstone när han dök upp på vårarna med sin ränsel och sin mungiga.

(Utmaning: skriv om att beundra)

Räden mot barnhemmet

Syster Clara vaknar av ett bekant ljud. Granater. Det är bekant men det är alldeles för nära. Hon går för att väcka syster Miriam som redan är vaken.
– De kan inte ge sig på barnhemmet, säger hon skärrat. Båda sidor har lovat det! Och vi har ju ett stort rött kors på taket.
Nunnorna springer över gården, en till pojkhuset och en till flickhuset. När de är mitt på gårdsplanen mera känns än hörs ett kraftigt ljud. Syster Clara tittar över axeln. Huvudbyggnaden de just kom från står i lågor, träffad av en brandbomb.
– Jordkällaren, vrålar syster Miriam. Spring!

Barnen har vaknat, de största har börjat klä på sig. Inte en snyftning hörs, ens från de minsta. Det gör kriget med barnen. Syster Clara andas djupt ett par tag innan hon leder pojkskocken i en vild rusning under spårljusen mot den gigantiska jordkällaren.

Det går tre dagar innan nunnorna bestämmer sig för att de törs kika ut igen. Då har redan plundrarna varit där. Halva flickhuset är intakt, resten är ruiner.
– Vi måste ta oss till missionen i Port Fengue, säger syster Miriam.
– Ja, men jag stannar här och reder upp vad som har hänt med armén. De stod under löfte att inte röra barnhemmet.

Barnen får vara kvar i jordkällaren medan systrarna förgäves söker kläder till dem som bara har pyjamas på sig. Så ställer syster Miriam en stor badbalja i jordkällaren, hänger upp ett skynke för att ge litet avskildhet och försöker skrubba barnen så rena som det går medan syster Clara sätter sig att förfärdiga en liten väska som syster Miriam kan ha under kläderna. Där stoppar hon in alla kontanter de har.

– Port Fengue, säger Angela, en liten flicka som just fyllt sju.
Hon säger det med nästan salig längtan. Till Port Fengue brukade de göra badutflykter på skolloven. Då chartrade de en buss. Nu får de börja med att gå och möjligen hoppas på bättre sedan.

Syster Clara känner sig olycklig och halv när barnen och syster Miriam lämnat henne, en sorglig trupp där de flesta bär lortiga flanellpyjamasar. Vad är det för vits att tala med armén? Barnhemmet är ändå försvunnet. Nog skulle hon göra bättre nytta bland barnen. Vad är det för idé att försöka ringa missionen? Telefonerna har inte fungerat på månader... Men militären har telefon! Hon snyggar till sig så gott hon kan och börjar vandra de sju kilometerna till arméhögkvarteret.

Syster Clara är fyrtiofem år och en person med myndighet. I fjorton år har hon förestått barnhemmet i Cinguaveprovinsen varav tre år under ett fasansfullt krig. Alla trick och idéer för att få tag på mat. Alla förhandlingar, med både militären och gerillan. Hon känner sig personligen skyldig och personligen kränkt nu när barnhemmet blivit ruiner. Vandringen ägnar hon åt kontemplation. Kärleken, tron och hoppet ska rädda dem. Hon ska inte brusa upp när hon kommer fram till arméchefen. Lugnt och sakligt ska hon lägga fram sitt ärende.

Arméchefen är inte där. Hon blir så förtvivlad att hon skäller ut hans närmaste man.
– Vi hade ett avtal! skriker hon avslutningsvis. Nu är mina små på väg till Port Fengue. Jag behöver veta var fronten går.
– Det var inte vi, säger officeren. Det måste ha varit gerillan.
– Sen när har gerillan flyg? Du, och du personligen, måste hjälpa mig att rädda mina barn!
– De kommer att korsa fronten om de är på väg till Port Fengue. Vi skulle kunna skjutsa dem...
– I arméfordon? Och dra på er gerillans eld? Ring till fader Maddox på missionen i Port Fengue och berätta hur de ska köra för att undvika att hamna mitt i striderna!

Det tar en eftermiddag. Nästan hela tiden sitter Syster Clara med hävande bröst och andas tungt, ansträngt. Staben i Port Fengue anmodas att hämta fader Maddox. Efter tre timmar kommer fader Maddox till telefonen och syster Clara förklarar.
– Hur många barn är det?
– Sextiofyra, säger hon.
Hans uppgivenhet i andra änden är alldeles tyst.
– Vår buss tar bara trettio. Men vi kan nog hitta en annan.
– De har inte hunnit långt. De gav sig av i förmiddags. Men fronten...
Officeren sträcker handen mot luren.
– Om ni åker fram till Anarvefloden och sedan svänger vänster före bron och så kör uppströms i trettiofem kilometer, kan ni ta er över bron vid Vedare och så köra via Jumne, Meneda och Bulano till stora vägen igen. Då bör ni kunna undvika att hamna i korseld.
Syster Clara tar tillbaka luren.
– Lovar ni, fader Maddox?
– Jag lovar, mitt barn. Men hur ska ni ta er hit, syster Clara? Vi behöver er för barnen.
– Jag fixar lift och åker ifatt syster Miriam och barnen, säger nunnan och tittar uppfordrande på officeren som nickar.

(Utmaning: skriv om att undsätta)

På Copa

Det här är vårt arbetsrum – Copacabana på Bergsunds strand i Stockholm. Surret och musiken får vi på köpet. Den högljudda kvinnan vars väninna ska åka till Varanasi filtreras ut, liksom den tokskrattande bruden vars sällskap mest ser ut att vilja gå hem. Det är jag med min lilla vita maskin, du med din stora svarta. Jag skriver små, små vita berättelser, du kör det tyngre artilleriet. Vi sitter så koncentrerat men avbrott är inte förbjudet. Vi pratar:
- tempusval
- perspektivval
- min gåtfulla texts gåtfulla kärna
- filmer med gåtor och olika tidsplan

Vi träffas inte för sällan och absolut inte för ofta. Min historia får mogna mellan gångerna. Jag har en som jag bara skriver med dig. Varje gång förbereder jag mig genom att klura litet mer på gåtan, för att ligga före mina huvudpersoner. Det är säkert fusk. På två timmar skriver jag högst en A4. Enkelt radavstånd. Det är säkert slött.

När vi blir rika ska vi köpa ett hus vid vattnet med ett gemensamt skrivarrum, kanske i en friggebod på tomten. Hunden ska få springa som han vill. Och vi ska skriva stort och smått, vitt och svart. Skriva för att vi hyser kärlek till det.

(Utmaning: skriv om att förbereda sig)

Tjugofem minuter

Fristående fortsättning på Hitta rytmen från den femte oktober.

Det svåraste är städningen. Tanken på den sätter avtryck i bröstet och magen, små larver som krälar i tarmarna, ett stort hål i bröstet. Alltså inte tänka, bara göra. Just do it. Han sätter pappas gamla mörkrumsklocka på tjugofem minuter och så gör han det. Tjugofem minuter? För att det är så kort tid att man nästan inte kan hitta en dag när det inte hinns med. Så kort tid att olusten inte får det totala övertaget. Och så lång tid att man hinner tillreda sig en stor mugg yogi-te. Yogi-te ska sjuda i tjugofem minuter.

Första dagen dammar han. Andra dagen med. Det blir litet tid över den andra dagen, då städar han i en hylla.

Tredje dagen dammsuger han och torkar golv. Han blir svettig men golven är det enda han behöver befatta sig med.

Fjärde dagen torkar han alla luckor i köket. Motståndet hinner inte ifatt honom när han vet att han bara behöver hålla på i tjugofem minuter.

Femte dagen stryker han. Sjätte dagen igen. Han fnissar åt sig själv när han plockar fram strykbrädan en gång till men är det tjugofem minuter som gäller, så är det.

Sjunde dagen städar han bokhyllan i hallen, och så vidare. När det behövs, går han tillbaka till damning och dammsugning.

”Tjugofem minuter” skriver han troget upp på sin lista varje dag och bockar av. Det måste in i rytmen. Och hans boplats blir riktigt trivsam. Och han behöver inte längre vara rädd för att det ska ringa på dörren. Han har blivit en vanlig människa med hjälp av tjugofem minuter om dagen. Och varje dag en mugg yogi-te.

(Utmaning: skriv om att städa)

Baddansen

Idag blir det för första och sista gången stor poesi. Läs på egen risk.

När Franseman ska bada, ja, då blir det en dans
Pappa kommer rusande med badhandduken hans
Och efter kommer mamma och syrran som en svans
Men längst där framme, uppretad, där ilar lille Frans

För Frans vill inte bada, då blir man alltför ren
Helst vill han va så lortig att hästar skräms i sken
Rena kläder är så styva, tvättad kropp luktar gemen
Nu är han en liten prick längst nere i allén

Varje gång när han ska bada sätter drevet igång
Frans hinner alltid undan och de tycker han är vrång
Men han får sig ett äventyr som varar kvällen lång
Fast slutar gör det alltid i badkarsgraven trång.

(Utmaning: skriv om en dans)

Osynlighetsparadoxen

Tryggheten: att vara okänd. Men att vara sedd attraherar. Ett dilemma utan lösning.

I det öppna är det trängsel men känns ändå ensamt, hårt. Det öppna lockar varmt. Man ska vara öppen, så jag är öppen. Sedan, genast, impulsen att fly. Jag gömmer mig för längre eller kortare tid. Men med åren har insikten kommit att det inte går att gömma sig. Man är som lilla Kerstin i Bullerbyn. Hon som gömde sig genom att ställa sig mitt på gårdsplanen, invid flaggstången, och hålla för ögonen.

(Utmaning: skriv om att gömma sig)

För litteraturen och naturen

Ibland är det svårt att läsa det som är framför ögonen. Jag sitter på den stoppade kökssoffan, ljus behändigt strilande över boksidan från fönstret bakom mig. De fysiska förutsättningarna är utomordentliga men jag stakar mig och finner mig läsa utan att registrera vad jag läser. Det är vår. Vi har kabbeleka på bordet. Fram och tillbaka i yttre synfältet går Benjamin. Han lagar mat. Det doftar vitlök och rosmarin. Han vill inte ha någon hjälp. Jag har frågat med bruten stämma. Han har kraxat ett nej. Tack. Det är vår första kväll i torpet. Att han släntrar här i köket med sysslorna, att jag sitter i denna relativa vardag – det är för intimt, nästan anstötligt. Jag vet att han tittar på mig. Han kan inte titta nog på mig. Sebastian måste ha noterat det, på alla cocktailpartyn och middagsbjudningar där, i den andra världen. Sebastian, som släppte iväg mig med ett. ”Ha det nu så riktigt mysigt!” Vi låtsas vår kultur, vår avkönade kultur. Vi gör det alla. Det är bara första kvällen och laddningen skjuter gnistrande blixtar. Åtminstone jag försöker inte låtsas om det. Men om jag skulle röra vid Benjamin, skulle jag få en stöt.

Det var han som kom på det. Vi är de enda i bekantskapskretsen som skriver. Varför inte ge sig iväg på en skrivarhelg tillsammans? Vi är de enda som gillar naturen också. Varför inte hans fasters torp i Västergötland? Det låter så rationellt, så tillrättalagt, så Alva Myrdalskt, nästan. Kliniskt, kyskt. Jag svarar som om jag fått en stencilerad lapp i handen. Riv av talongen, önskas vegetarisk mat, betala på postgiro... Jag säger inte ens att jag gärna skulle vilja. Det törs jag inte. Jag säger ”bra” och ”kreativitet”. Hjärtat dunkar. Jag är rädd. Jag kommer att smälta och försvinna.

Det är han som köpt vinet. Han ber mig välja mellan Allesverloren och Campolieti. Jag blir matt bara av att peka på den italienska flaskan. Han håller ju i den.

Sen är det gafflar och bestick. Jag finner mig peta lekfullt med gaffeln på hans näsa. Något skämt. Det finns fortfarande föremål emellan oss och vi talar, talar, hittar hem i varandras olikheter. Lär känna varandra, som det kommer att stå i sms-rapporten hem till Sebastian. Det är första gången vi är ensamma tillsammans.

Sen har vi inte besticken längre. Vi har diskborste och handduk, ställer prydligt, prydligt in i fasterns skåp. Samtalar allvarligt, som de som skriver plägar göra. Jag vill omsluta hans överläpp med mina läppar. Det pirrar till på ett särskilt ställe och jag vill. Jag vill.

Sen har vi varsin konjakskupa och en liten eld i öppna spisen. Vi talar tillkortakommanden, tillgångar, skam och skuld. Vi är trots allt västerlänningar som möts och jag pressar händerna runt glaset, väntar på att det ska brista...

Sen vaknar vi i utdragssoffan, som är min. Solen lyser. Han slår en bensax om mig, benämner mig sin fångst. Jag ålar ur hans grepp och grenslar honom, betvingar kraftfullt hans handleder. ”Nej,” säger jag, ”du är min.”

”Och Sebastian,” säger han framåt förmiddagen, när vi faktiskt sitter och skriver. ”Sebastian vet redan,” säger jag lugnt. ”Vi slog vad om hur lång tid det skulle ta.”

(Utmaning: skriv om en fångst)

Monologmani

Om man har litet status i gruppen kan man få vara pinsam. När jag var i tolv-trettonårsåldern insisterade jag på att om och om igen köra samma monolog så fort det var fråga om uppträdanden. Låt oss tro att de äldre ungdomarna tyckte jag var pinsam men vi var inskrivna i en snällhetskultur. De yngre tyckte nog att det var kul – så hade de inte heller sett numret så ofta.

Jag äntrar scenen utklädd till gammal gumma. Det är det enda jag kan klä ut mig till, tycker jag, för jag har glasögon. Den gamla gumman kan knappt göra sig förstådd, så otydligt pratar hon. Hon berättar – otydligt – om hur hon sökt hjälp hos alla möjliga experter men inte fått lindring. Så är det någon som föreslår att hon helt enkelt ska snyta sig. Hon får en stor tygnäsduk från publiken och medan hon snyter sig smugglar jag ut de tre sockerbitar jag har innanför underläppen i näsduken.
Jag sträcker på mig i all min längd och säger soligt och rent:
– Sen dess har jag talat bra!

Det var inte ens jag som hade hittat på monologen. Den hade gått i arv från någon äldre. Jag älskade att klä ut mig och att uppträda men det blev aldrig något annat än kopior av sketcher och monologer, vad jag minns. Från teve mest. Då var de kvalitetssäkrade. Man var tillräckligt sårbar på scenen utan att vara osäker på materialet. Man var rädd för att vara pinsam. Pinsam var man.

(Utmaning: skriv om att vara otydlig)

Att besöka Magnus

Vi känner inte Magnus så väl. Allt han bullar upp har han gjort själv. Hallongrottor. Porterstek. Sen får han oss att förstå att vi är viktigare än kakorna eller köttet. Så gör varje god värd eller värdinna men han menar det.

När vi kommer till Magnus vet jag inte vad som ska hända. Magnus är ensam. Det är inte synd om Magnus. Magnus är fri. Jag känner hans frihet fläkta mot din instängdhet, din orörlighet. Alltid när vi kommer till Magnus vill jag ha honom. Jag vill säga hej då till mitt tjugofem år gamla äktenskap med dig. Till äktenskapet, nota bene, inte till dig. Jag vill ha både Magnus och dig. Så naivt tänker jag och jag får längtans tårar i ögonen.

Han får oss att prata. Vi pratar med varandra när vi kommer till Magnus, om drömmar och kval, medan han sitter och myser, sticker in en replik nu och då. Mänsklig erfarenhet. Och så berättar vi för honom, vi låter som Piff och Puff. Det ska vara bara vi tre där och vi stannar flera timmar mer än brukligt, särskilt när vi är där på fika. Magnus öppnar ett rum som är större än rummet. Ett luftigt rum i vit segelduk. Ett rum som lättar ankar, seglar upp, ger utblick.

Det blir aldrig Magnus och jag. Han är för nöjd. Han är förnöjd. Just det som gör att han aldrig kan bli min är det som föder min längtan, den som inte är något eteriskt utan som gör mycket ont. Men när vi är hos Magnus återupprättas något mellan oss själva. Vi ser på varandra med tvättad blick och ömheten smyger sig in igen i våra tafatta beröringar.

– Han är så fin, säger du på vägen till tunnelbanan.
– Ja, han är fin.
– Vi måste träffa honom snart igen.

(Utmaning: skriv om att engagera)

Hitta rytmen

Nu är de där igen. ”Struktur är sååå viktigt för att få balans i tillvaron,” säger kuratorn. Hon säger det milt för hon vet att det är hans hatord. Struktur. Hon har fått honom medveten om sitt kaos, det är till och med så att han kan önska sig därifrån, men hennes scheman! Hennes röda och blå brickor! De hotar honom till livet. Så känns det. Hon räcker honom åter ett papper med stora rutor på. ”Du kan väl ta ett sånt här. Du behöver inte lägga schema, bara fylla i vad du har gjort och när. Så att vi får en överblick...” Det är utsträckt mellan dem. Han fattar det i ett tveksamt pincettgrepp, besluten att låta det glömmas bort. Vårdslöst pressar han ner den i ryggsäcken. ”Tack, då,” säger han. ”Då ses vi nästa vecka,” säger hon.

Han går och sparkar i löv och känner sig utsatt. Det strålar obehagligt ut från huvudet. Han har kommit till ett svårt läge. Han vet att han måste ändra på sig men han kan inte använda kuratorns metoder. Som vanligt, för att han är så egensinnig, måste han uppfinna hjulet på nytt.

Han vandrar längre än han behöver, tar inte tunnelbanan utan går hem. Det går på fyrtiofem minuter. Till fötternas puls kommer han på vad han behöver. Han behöver rytm, inte struktur. Det ena är dynamiskt, det andra är statiskt. Inför tanken på rytm kan han känna längtan. Innan han har börjat den mödosamma vägen dit vet han att det kommer att göra honom gott. För första gången på länge känner han sig sporrad.

”Jag struntade i schemat,” säger han allvarligt till kuratorn nästa gång. Hon ser besviken ut. ”Det var synd. Det skulle vara så värdefullt att få se hur det ser ut för dig, så att vi tillsammans kan se vad vi ska ändra på.” ”Vi vet att jag gör allting fel, förutom att jag går upp ur sängen i vettig tid,” säger han. ”Ja, och det är mycket värdefullt,” peppar kuratorn. Han berättar för henne trevande om sin upptäckt av rytmen. Att den väl kommer att leda till precis samma sak som om han arbetade med struktur men han behöver inte känna att han säljer sin själ och sitt hjärta. ”Jag inskriven i de där små rutorna – jag skulle dö!” Hon förstår inte. Hon förstår kanske litet grand. Men varför två ord skulle ha så vida skild betydelse? Nå, för honom har de det.

Efter tre år i hennes vård börjar han nu utvecklas exponentiellt. Han äter tre mål om dagen, somnar i vettig tid och får saker gjorda när de ska göras, gärna litet före för att han ska slippa stressen. Till och med hemmet lyckas han få ordning på genom att ta det i små etapper. En förtröstan och ett lugn finner han i sina korta, korta listor, en för varje dag. Han tar större plats. Kan röra sig fritt i sina rum, de upptrampade dikena mellan datorn och köket och sängen växer igen. Han törs ha överblick. Ingenting är längre övermäktigt. ”Du har verkligen fått struktur på saker och ting”, säger en kompis. Först vill han inte säga emot men så säger han som sanningen är: ”Nej, jag har fått en rytm.”

(Utmaning: skriv om att strukturera)

"Förspilld kvinnokraft"

Då fanns skönheten.
Varje kvinnas väg till skönhet:
alltid ett broderi eller en virkning.
Den lockande, nästan skamlösa brudkistan
att fylla med lakan, örngott och dukar.

Förlaga förstås. Mönster.
Hemslöjdskonsulenter och veckotidningar.
Men att få använda sina händer för skönheten,
många mödosamma timmar att njuta
av att skapa något komplicerat.

Pressa,
fålla minutiöst.
Beskåda sitt verk med viss
stolthet men ändå:
redan vara på väg mot nästa.

För den skapande finns bara nästa projekt.

(Utmaning: skriv om att åstadkomma något)

Vad ingen sett

Nu avbryts det vänliga samtalet i soffan och luften blir taggig. Det är Stefan och Marie, förstås. De håller inte med varandra om någonting. Den här gången har hon börjat prata om energier. Hon håller på med healing och alla tycker hon är litet mysko men vi umgås för att vi alltid har umgåtts, sedan vi gick på gymnasiet. Alla tycker hon är mysko men hon har någon sorts... klokhet. Och så är hon oftast himla rolig.
– Jag tror inte på nånting som jag inte kan se och ta på, säger Stefan kategoriskt.
Marie hänger på, förstås.
– Då föreslår jag att du ska sluta använda din mobil.
Hon gör en åtbörd mot hans älskade iPhone, som ligger på bordskanten. Han rycker den häftigt åt sig, håller den skyddande mot bröstet. Alla skrattar. Det luktar sårbarhet i luften.
– Och sluta lyssna på radio! fortsätter Marie. Radiovågor syns inte, vad jag vet.
Hon lutar sig bekvämt tillbaka och ser nöjd ut. Stefan muttrar att hon är ologisk.
– Du tror ju inte på dem! säger hon beskäftigt.

Vi andra bestämmer oss för att troppa av, gå in i köket. Det verkar som om Stefan och Marie knappt märker att de blir lämnade ensamma.
– De där två... säger Martin.
– Det är... vad heter det? Opposites attract, konstaterar Heather.
– Tror du? Tror du att de skulle kunna bli lyckliga tillsammans? frågar jag.
– Om båda skulle kunna slappna av, ja.
– Men de tycker ju så olika!
– Huvet är inte allt.

När alla andra har gått, gläntar jag på dörren till vardagsrummet.
– Men källan till radiovågor syns, hör jag Stefan säga. De sitter kvar i samma ställning, en orörd skål med chips mellan dem. Jag suckar leende och går upp och lägger mig.

Morgonen därpå har de dukat upp frukost ur mina förråd. Båda är tystare än de brukar. Det finns en sorts sprittande lugn i köket och jag ser att Stefan ler mjukt mot Marie när hon räcker honom ett rostbröd. Något har hänt, men vad? Vi utomstående får aldrig veta men det hände här, hos mig, i natt.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Musikens makt

– Är det din frikyrkliga uppväxt som spökar? frågar Keith retsamt och jag svarar, allvarligt men inte förtrytsamt:
– Jag misstänkte att du skulle tro det. Nej, det är inte religiöst. Det är...
– Ja, vad är det då?
Ännu retsammare.
– Låten har så speciell historia...
– ”Låten”? Och vad har ”låten” för historia? För mig är det bara härlig musik. Musik till vilken man kan...
– Jo, jag vet.
Jag är besvärad nu. Jag vill absolut inte framstå som bigott.
– Nå, vad har ”låten” för historia?
Jag tar sats:
– Den skrevs för den speciella Tenebraemässan och sjöngs bara vid två tillfällen om året på en enda plats i världen – i Sixtinska kapellet i Vatikanen. Den sågs som så sakral att det var förbjudet att ha noter till den i över hundra år. Men det sägs att Mozart kom till Rom som tonåring och lyssnade till den EN gång och sen nedtecknade hela stycket ur minnet. Det var på onsdagen i påskveckan. Sen gick han till det andra tillfället den uppfördes, på långfredagen, och rättade några småsaker utifrån den lyssningen...
– Och varför kan man inte älska till den? För att den var så sakral eller för att Mozart gjorde en sådan bedrift? Vad fick han för straff, förresten?
– Inget. Han skulle ha uteslutits ur kyrkan enligt reglerna men påven bara gratulerade honom och hävde sen förbudet.
– Så?
– Så ingenting. Det bär mig emot att älska till den, bara.
– För att Mozart skrev ner den ur minnet?
– För att... Tjafsa inte. Det är väl inte kul om bara en vill?
– En vill vadå?
– Älska till den.
Han ler och kysser mig.
– Naturligtvis inte. Jag blir kåt, bara.
– Och jag blir hänförd men inte på det viset.
– OK; nu förstår jag.
– Så vi kan enas?
– Vi enas. Vi älskar inte mer till Allegris Miserere.
Han går till stereon, sätter på Mozarts rekviem och tittar förväntansfullt på mig...

(Utmaning: skriv om att enas)

Tystnaden

Någon måste ha baktalat M, för när hon kom till jobbet låg det ett sus av absolut tystnad över avdelningen och inga blickar vändes, fast hon hade sin nya lårkorta klänning på sig, ljusgrön med små rosa blommor, väldigt näpen men alltså osedd. Klumpen uppstod omedelbart i halsen men inga tårar kom i ögonen. Inga tårar än. Hon skruvade nonchalant ett par nya papper i maskinen och tog sig an utskriften av styrelseprotokollet. Det tog i allmänhet större delen av dagen. Hon visste inte hur det skulle kunna gå fortare. ”Är det det? Tycker de att jag är för långsam för att vara chefssekreterare?” Det började smärta i bröstet. Hon böjde sig framåt och tackade försynen för att hon hade ett eget kontor. ”Än så länge,” tänkte hon. De taggiga känslorna blev allt starkare och hon kände sig bestulen på sitt älskade jobb. ”Utan det vore jag bara en hemmafru i en kal och modern villa. Valiumknaprande, säkert,” tänkte hon, samtidigt som hon försökte koncentrera sig på att tolka styrelseledamöternas uttalanden från stenografiblocket. Strax före tiofikat fick hon synproblem. Skriften i blocket gick i dimmiga vågor för henne. Med lika delar lättnad och bävan lade hon undan det, slätade till klänningskjolen och gick ut i fikarummet, där samtalet tystnade. Nu kom det en klump i magen.
”Vad är det?”
Hennes röst klingade sällsamt i tystnaden. Till sin enastående förvåning fann hon sig modig nog att bita tjuren i de sura hornen, som svärfar brukade säga. Dubbel blev förvåningen när Ella-Stina visade mod nog att svara:
”Det var firmafest på LK336 i lördags.”
Nästan trumpet kom det ut.
M tog ett djupt andetag, varvid klumpar och smärtor i hals, bröst och mage trillade bort. Hon hävde upp ett hjärtligt skratt som bara var litet gällt.
”Och Sten vänstrade som vanligt!” sa hon uppsluppet.
”Ja...” sa Beatrice förläget.
”Nyheten nådde mig innan den nådde er. Nu till intressantare saker. Vem är ansvarig för att lämna in tipset den här veckan?”
Stoisk. Stark. Generös. Vidsynt. Och fruktansvärt ensam. Hon fick en komplimang i dörren ut från fikarummet. ”Vilken bedårande klänning du har,” sa Kristina. M kände äkta värme inombords. Hon hade sin smak, hon hade sitt älskade jobb. Nu skulle hon tampas med sitt besvärliga protokoll. Hon kunde redan ana huvudvärken som var på väg.

(Utmaning: skriv om att baktala)