Inte bara smög du en arm om hennes hals på fyllan. Inte bara lämnade du dansen tidigt och gick de sju kilometerna med henne till hennes torpstuga i dalen. Du lämnade också avtryck med din stank på hennes lår – och längre in. Till yttermera visso satt du, när jag kom fram i gryningen, på farstubron och täljde på en pinne, visslande. Du hade tagit min plats.
Men jag måste låta dig vara. Jag kan bara beskåda utvecklingen och hoppas. För min älsklings hals är hennes, inte min. Det står henne fritt att bjuda vem hon vill in i sitt torp och i sitt sköte. Det märke jag satt på henne är inte ett ägomärke, utan ett hemligt tecken på våra själars frändskap.
Gäll är din vissling. Duvorna tystnar, förvirrade. Jag kan inte gå in över tröskeln utan att du är borta. Jag vill och får men jag kan inte. Det är hon som ska välja nu.
(Utmaning: skriv om något graverande)
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
The Woman with the Fairy Tale Coat
Glistening on the social arena – she has got this fairy tale coat which she can turn inside out and thus become fabulous in clusters of three people or more. Her smile widens with a tantalizing sheen. She is a Tintomara character, mysterious and elusive. As long as she wears her cloak, she can get any human creature, man or woman or in between.
On the home arena she is not interested in people at all. She has got a bed which is not for copulation but for profuse reading. Characters in books are less demanding than real people and they have the endearing trait of dying now and then.
She has got a desk which she uses for her writings on caterpillars. Every so often she sends off a wad of papers to the Society of Natural History. Then she turns the cape inside out and strides, lucious and seductive, into the night of the beautiful and the famous.
Is she an entomologist who appears to be a nightfly? An avid reader of fiction who doubles as a bug collector? Or an outgoing woman of some reputation whose real identity is to read about people, for fear of meeting them?
(Utmaning: skriv om något skenbart)
On the home arena she is not interested in people at all. She has got a bed which is not for copulation but for profuse reading. Characters in books are less demanding than real people and they have the endearing trait of dying now and then.
She has got a desk which she uses for her writings on caterpillars. Every so often she sends off a wad of papers to the Society of Natural History. Then she turns the cape inside out and strides, lucious and seductive, into the night of the beautiful and the famous.
Is she an entomologist who appears to be a nightfly? An avid reader of fiction who doubles as a bug collector? Or an outgoing woman of some reputation whose real identity is to read about people, for fear of meeting them?
(Utmaning: skriv om något skenbart)
söndag 29 maj 2011
Gömda
– Mamma? viskar jag. Mamma?
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.
Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.
Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.
På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.
Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.
(Utmaning: skriv om en mamma)
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.
Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.
Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.
På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.
Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.
(Utmaning: skriv om en mamma)
lördag 28 maj 2011
Teckna med bultande hjärta
Jag brukade faktiskt fängslas av spädbarn. Perfekta små tår, ett helt nytt liv i sin egen rätt – ni vet, allt det där. Allt det där, ni vet, som ska vara närmast religiöst. Snusa dem i nacken. Låta dem gripa om ett finger.
Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.
Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.
Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.
Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.
(Utmaning: skriv om något fängslande)
Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.
Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.
Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.
Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.
(Utmaning: skriv om något fängslande)
fredag 27 maj 2011
En spann över helvetet
Kära sufier! Minns ni dagen när den av den högste älskade, vår lugna, vackra asket som älskade Allah för hans egen skull – vår kära Rabia – kom störtande genom gatorna i staden med en brinnande fackla i ena handen och en spann vatten som skvimpade i den andra? Vi stod och tryckte i gathörnen medan hon sprang genom varje gränd och över varje torg, ropande: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!” ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet
(Utmaning: skriv om ett spektakel)
Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet
(Utmaning: skriv om ett spektakel)
torsdag 26 maj 2011
Med wasabi
Mikael hade wasabispetsad soja på slipsen när han kom tillbaka från lunchen. När jag påpekade det krävde han genast att få ta min.
– Då tar jag din, sa han.
– Men jag står på golvet och tar hand om kunderna hela dagen! sa jag.
– Och jag är chef, sa han.
Just den dagen hade jag sidenslips. Den var grå och rosa. Dagen därpå frågade jag.
– Var är min slips? sa jag och höll fram hans polyestersnara.
Han fingrade på den där den hängde från min hand och utbrast:
– Men den är ju inte tvättad!
Han utstötte ett föraktfullt ljud och gick. Var min slips är vet jag inte än i denna dag.
(Utmaning: skriv om en småttighet)
– Då tar jag din, sa han.
– Men jag står på golvet och tar hand om kunderna hela dagen! sa jag.
– Och jag är chef, sa han.
Just den dagen hade jag sidenslips. Den var grå och rosa. Dagen därpå frågade jag.
– Var är min slips? sa jag och höll fram hans polyestersnara.
Han fingrade på den där den hängde från min hand och utbrast:
– Men den är ju inte tvättad!
Han utstötte ett föraktfullt ljud och gick. Var min slips är vet jag inte än i denna dag.
(Utmaning: skriv om en småttighet)
onsdag 25 maj 2011
Pianomannen
På affischen utanför gamla bryggeriet stod det att Peter Jablonski skulle spela i Konserthuset – hade spelat, kunde Elfride konstatera när de kom närmare. Det var en gammal affisch. Gustaf suckade.
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”
(Utmaning: skriv om ett anslag)
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”
(Utmaning: skriv om ett anslag)
tisdag 24 maj 2011
Burarna på ängen
”Ditt liv är som en sommaräng med burar på!” säger en kär vän som är klok nog att förstå att sommarängen är henne given, medan burarna är av hennes egen fabrikation: Ängslan, Ångest, Förtvivlan. Hon är även sitt eget vaktmanskap.
Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.
Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.
Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.
Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.
(Utmaning: skriv om ängslan)
Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.
Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.
Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.
Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.
(Utmaning: skriv om ängslan)
måndag 23 maj 2011
Jesu sanna familj
När jag var barn och vi begravde fåglar skulle jag alltid vara präst. Om jag var ensam var jag präst i alla fall. Jag var ofta ensam. Gick upp i studier av Stalin, Hitler och Gandhi. Skrev listor med deras för- och nackdelar. Hur många barn har inte begravt fåglar?
Jag ville leda och fick göra det. Mer än det – jag ville att mitt liv skulle vara stort, utspela sig på de glättade tidskrifternas framsidor. Jag var av ett sådant format, det kände jag. Jag kände det när jag skapade min kyrka, som var öppen för alla. Jag var inte religiös, jag var över religionen själv. Vissa kallade mig Gud. De vita jungfrurna flockades omkring mig, min delikata uppgift var det att skåra dem öppna när de var mogna. De tackade mig gråtande för deflorationen och ibland fick det göras igen. Deras mjälla skinkor. Deras doftande vaginor.
Allt detta och mycket mer gjorde jag förstås helt utan att vara under köttets herravälde, nej, andens var mitt herravälde och som en fader vårdade jag mig om mina barn.
Och jag är Jesus. Det är jag. Det har varit känt bland bröderna i sju år och elva månader. Jesus Kristus är inkarnerad i mig och jag tog hand om mina lamm, ända tills militären knackade på dörren. Då sade jag åt de mina att bita sönder ampullerna de bar i en kedja om halsen. Att leda är ett grymt uppdrag. Min egen ampull hade jag glömt på handfatskanten i mitt privata residens. Därför sitter jag nu här. De kommer att få tag på mig. Allt är ödelagt runtomkring. Det kostar stor ansträngning att hålla ryggen rak.
När åtta år gått till ända skulle vi lyftas alla, hela den stora Familjen, Jesu sanna Familj, till att sitta på Gud Faders högra sida och döma våra vedersakare. Det var inprogrammerat. Men Satan, världshärskaren, hackade programmet och tog över domedagen. Därför alla dessa ansikten förvridna av cyanid. Mina älskade barns ansikten, förrådda och offrade bara en månad före Segerns dag. Jag ritar över dem heliga tecken med min hand. Jag skulle ha en revolver här. Nu rämnar portarna. Jag går in i tystnaden. Alla ska se att jag är Jesus. Inte en fågel faller till marken utan att jag vet om det.
(Utmaning: skriv om något tvivelaktigt)
Jag ville leda och fick göra det. Mer än det – jag ville att mitt liv skulle vara stort, utspela sig på de glättade tidskrifternas framsidor. Jag var av ett sådant format, det kände jag. Jag kände det när jag skapade min kyrka, som var öppen för alla. Jag var inte religiös, jag var över religionen själv. Vissa kallade mig Gud. De vita jungfrurna flockades omkring mig, min delikata uppgift var det att skåra dem öppna när de var mogna. De tackade mig gråtande för deflorationen och ibland fick det göras igen. Deras mjälla skinkor. Deras doftande vaginor.
Allt detta och mycket mer gjorde jag förstås helt utan att vara under köttets herravälde, nej, andens var mitt herravälde och som en fader vårdade jag mig om mina barn.
Och jag är Jesus. Det är jag. Det har varit känt bland bröderna i sju år och elva månader. Jesus Kristus är inkarnerad i mig och jag tog hand om mina lamm, ända tills militären knackade på dörren. Då sade jag åt de mina att bita sönder ampullerna de bar i en kedja om halsen. Att leda är ett grymt uppdrag. Min egen ampull hade jag glömt på handfatskanten i mitt privata residens. Därför sitter jag nu här. De kommer att få tag på mig. Allt är ödelagt runtomkring. Det kostar stor ansträngning att hålla ryggen rak.
När åtta år gått till ända skulle vi lyftas alla, hela den stora Familjen, Jesu sanna Familj, till att sitta på Gud Faders högra sida och döma våra vedersakare. Det var inprogrammerat. Men Satan, världshärskaren, hackade programmet och tog över domedagen. Därför alla dessa ansikten förvridna av cyanid. Mina älskade barns ansikten, förrådda och offrade bara en månad före Segerns dag. Jag ritar över dem heliga tecken med min hand. Jag skulle ha en revolver här. Nu rämnar portarna. Jag går in i tystnaden. Alla ska se att jag är Jesus. Inte en fågel faller till marken utan att jag vet om det.
(Utmaning: skriv om något tvivelaktigt)
lördag 21 maj 2011
Barnens sår
Läkningen är allas. Allas ansvar. Det tillkommer modern att blåsa på såret, sätta på ett plåster; fadern att göra en vagga av sina ben. Syskonen retas, javisst, men mor Sigrid i grannhuset och alla mostrarna kommer och putsar upp livet med lekar, finurliga gåtor och små muffins med kokos på.
Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.
Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.
(Utmaning: skriv om att läka)
Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.
Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.
(Utmaning: skriv om att läka)
fredag 20 maj 2011
Nyckelnovell
En intern historia
Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.
Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.
Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.
En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.
På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.
Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.
Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.
När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.
(Utmaning: skriv om en maktkamp)
Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.
Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.
Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.
En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.
På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.
Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.
Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.
När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.
(Utmaning: skriv om en maktkamp)
torsdag 19 maj 2011
Vägen hem
När vi vill gå hem och dricka choklad har vi vandrat runt så länge att vi är vilse. Jag är vilse. Det är jag som är ciceron på den här vandringen bland Brommas finare villor. Jag störtar fram till några ungdomar som står och pratar i ett gathörn och frågar dem var Brommaplan ligger. De stirrar på mig. Ingen vet var Brommaplan ligger. Jag vet att vi borde ha drygt tio minuters väg hem.
– Men det är ju nära, säger jag.
– Joo, Höglandstorget ligger där, pekar en kille, och därifrån kan ni ta spårvagnen till Alvik. Sen tar ni tunnelbanan till Brommaplan.
Det är en omväg på flera kilometer. Hur man ska ta sig dit till fots har de ingen aning om. Geografiskt är det så nära till sextiotalshyreshuset där jag bor; materiellt och andligt kunde det finnas på ett annat tidsplan, djupt nedbäddat i myt eller svävande i en ännu inte realiserad tid. Vi väljer en riktning på måfå.
(Utmaning: skriv om något svårfunnet)
– Men det är ju nära, säger jag.
– Joo, Höglandstorget ligger där, pekar en kille, och därifrån kan ni ta spårvagnen till Alvik. Sen tar ni tunnelbanan till Brommaplan.
Det är en omväg på flera kilometer. Hur man ska ta sig dit till fots har de ingen aning om. Geografiskt är det så nära till sextiotalshyreshuset där jag bor; materiellt och andligt kunde det finnas på ett annat tidsplan, djupt nedbäddat i myt eller svävande i en ännu inte realiserad tid. Vi väljer en riktning på måfå.
(Utmaning: skriv om något svårfunnet)
tisdag 17 maj 2011
Nelly
Det var en vecka innan du skulle fraktas till arbetslägret. Det var det sista passagerarplanet från Berlin till Stockholm. Du var med, och lilla mamma, tack vare att Selma Lagerlöf hade skrivit till kungen och Prins Eugen sekunderat.
Dina själfulla ögon. Din skyddade tillvaro. Din privilegierade position. Allt är relativt.
Förintelsen lyfte din poesi och du såg dig som de dödades röst. Det var en del av din mystik. Du tänkte inte på att det kunde kränka dem som faktiskt överlevt – för du befann dig länge i Sverige, hela återstoden av ditt liv, och en liten rännil av de brända, märkta sipprade ut ur koncentrationslägren till slut. Vad hade du för rätt att bära vittnesbörd? Dina själfulla ögon, allt som är relativt.
Du bodde med lilla mamma i en liten, liten lägenhet på Bergsundsstrand vid Hornstull i Stockholm. Lilla mamma var psykiskt och fysiskt skör, krävde heltidspassning. Om nätterna, i mörkret, skrev du dina dikter. Du hade din diktargärning, dina litterära vänner; exilen i sig var tung men lättare än de flestas... allt sådant här är relativt.
Symbiosen med lilla mamma brast när döden trädde in och du förmådde inte tygla dina egna maror. Nazisterna som spionerade och bevakade. Efter en tid blev Beckomberga ditt andra hem, där du hade ro att skapa. Du var där i perioder – alltid förmögen att återupprätta en skyddad tillvaro.
Men mest var du här, i lägenheten på Söder, som nu finns i exakt kopia under jorden på Kungliga Biblioteket. På vägen hit strök jag med handen över ryggarna på böckerna som Dag Hammarskjöld hade i sin våning i New York. Från lägenheten åkte du den korta vägen för att ta emot Nobelpriset på din sjuttiofemårsdag den 10 december 1966. Privilegierad, javisst.
Kanske var det så att du så starkt trodde på din roll som de dödas röst, att du måste skapa den förföljelse som inte fanns. Din lägenhet, enkel, prydligt borgerlig – är den en cell eller en oas? Din skyddade tillvaro så trång, att fåglarna kraxande måste flaxa iväg i alla riktningar från den. Allt är relativt.
(Utmaning: skriv om främlingskap)
Texten handlar om poeten och dramatikern Nelly Sachs
torsdag 12 maj 2011
Flickan och mamman och dikten
Den unga flickan hade stretat. Tidiga morgnar när ingen annan var uppe, tre kvart efter skolan innan någon hunnit hem. Fort skulle det gå också. Hon skapade en försoningsgåva efter att hon hade haft en konflikt med mamma om alkohol. Inte varit direkt full men inte fullständigt nykter heller. ”Du som är så förståndig!” ”Jag trodde du trodde på Gud!”
Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.
Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.
För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.
Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.
Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.
Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”
(Utmaning: skriv om återvinning)
Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.
Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.
För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.
Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.
Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.
Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”
(Utmaning: skriv om återvinning)
onsdag 11 maj 2011
From Camp 3/III
Dear Mum,
How are you doing? I think about you constantly. Finally, I've earned my right to write to you.
I'm having a lovely time here at Camp 3/III. The Camp is situated on an estuary in xxxxxxxxxxx. We pick mussels for the corps. The marshland is beautiful in the evenings. Thanks to the corps, we have now received wellington boots. They serve well not only on the beach and on the marshes but when we pick potatoes as well, not to mention how much easier it is to clean the barracks when we can leave the dirty wellies outside. Before xx xxxx xxxx xxxxx xxx xxxx.
We always keep the barracks spick and span. There is one latrine per 24 persons. Not least when we empty the latrines do we thank the corps for the wellingtons.
Life here is not only about picking mussels and growing potatoes. No, first and foremost it is about learning, rehabilitating, earning a place in society. To this effect, we attend lectures and fostering classes in the evenings. There is also the practice of xxxxxxx xxxxx xxxxx xxxxxxx, carried out by the corps.
I love it here. Next time I can write is in December.
Mum, do you remember the nursery rhyme about the xxx? Please, try to remember. That's what I ask from you.
Since I have been here for six months now, parcels no heavier than 250 grammes can be sent via the corps headquarters in London.
love
Marjorie
ps. the xxx!
deletions made by the Central Censorship.
(Utmaning: skriv om ett läger)
How are you doing? I think about you constantly. Finally, I've earned my right to write to you.
I'm having a lovely time here at Camp 3/III. The Camp is situated on an estuary in xxxxxxxxxxx. We pick mussels for the corps. The marshland is beautiful in the evenings. Thanks to the corps, we have now received wellington boots. They serve well not only on the beach and on the marshes but when we pick potatoes as well, not to mention how much easier it is to clean the barracks when we can leave the dirty wellies outside. Before xx xxxx xxxx xxxxx xxx xxxx.
We always keep the barracks spick and span. There is one latrine per 24 persons. Not least when we empty the latrines do we thank the corps for the wellingtons.
Life here is not only about picking mussels and growing potatoes. No, first and foremost it is about learning, rehabilitating, earning a place in society. To this effect, we attend lectures and fostering classes in the evenings. There is also the practice of xxxxxxx xxxxx xxxxx xxxxxxx, carried out by the corps.
I love it here. Next time I can write is in December.
Mum, do you remember the nursery rhyme about the xxx? Please, try to remember. That's what I ask from you.
Since I have been here for six months now, parcels no heavier than 250 grammes can be sent via the corps headquarters in London.
love
Marjorie
ps. the xxx!
deletions made by the Central Censorship.
(Utmaning: skriv om ett läger)
tisdag 10 maj 2011
Oumbärligt
Hon har ringt och bett oss komma en halvtimme senare än vi bestämde men dammsugaren står framme när vi dyker upp. Med ett svettigt leende möter hon oss och slänger fram en skål jordnötter. ”Inte riktigt färdig med middagen,” urskuldar hon sig och stänger in sig i köket. Vi sitter kvar i rummet och beskådar kaos. Högar av böcker och påbörjade stickningar, gamla fruktskal och kläder. Och så damm, damm, damm. Plötsligt dyker hon upp igen. ”Roa er själva!” säger hon och går med beslutsamma steg fram till bordet. Ena halvan av det befriar hon från högar genom att lämpa över dem på soffan, bråten på den andra halvan skyfflar hon galant ner på golvet. En grön duk med fläckar i tre olika färger blottas men den får ligga kvar. Snabbt langar hon fram bestick och tallrikar och så kommer middagen in, italienska delikatesser – mozzarella, kallskuret, kronärtskockshjärtan, oliver. Hon har bara öppnat förpackningar och skurit ost och tomat. Sist kommer hon ut ur köket med en rulle hushållspapper och en flaska vin. ”Varsågoda!” När vi satt oss tänder hon omsorgsfullt en kandelaber och korkar upp vinet. Sen tar hon fram en rund liten bit metallfolie. ”Vet ni vad det här är?” säger hon. ”Det är en Drop-Stop.” Hon formar den till ett rör och sticker in den i flaskhalsen. ”Inget spill. Inga fula fläckar. Jag klarar mig inte utan den!”
(Utmaning: skriv om en oumbärlig pryl)
(Utmaning: skriv om en oumbärlig pryl)
måndag 9 maj 2011
Lingonens lek
lingon, ljummen, leka, lyssna, len
Vuxna i den här staden vet bara om vad saker kostar och om bilar och tunnelbanan och plast. Det är lättare att vara hos farmor. Hon bor i skogen nästan, man korsar en väg utan asfalt och så är det tallar och sånt. Skogen har många våningar, säger farmor, och hon pekar på lavar och mossor och örter och ris och på djurens och fåglarnas bajs. En mossa heter husmossa. Den heter så för att den också har många våningar. När farmor visar ser man det men annars syns det inte. Det är ofta så med farmor. Det är ett minus. ”Vad har hon dillat i er?” brukar mamma säga på vägen hem hit till staden men då spänner pappa munnen och griper hårt om ratten och man slipper förklara. En gång skulle pappa och mamma ta en långhelg i Alanya. Det ligger utomlands. Då fick vi vara hos farmor i tre nätter och fyra dagar. Vi fick härlig ljummen äppelkräm när vi kom men lillebror sa ”Snor ska vara salt” när han skulle förklara varför han inte tycker om kräm och det tyckte farmor var så roligt att hon skrattade som på tecknad film och så stekte hon upp litet korv. Nästa morgon skramlade farmor på vinden och kom ner med hinkar och mjölkhämtare och bärplockare. ”Nu ska vi lyssna till lingonens lek,” sa hon. Vi smög på lingonen och det såg faktiskt ut som om de studsade omkring när man kom ner på samma höjd som de. Farmor sa att det var små, små flickor där nere, Idlaflickorna, som satte bären i rörelse. Det är deras handsvett som ger lingonen deras skimmer. Vi plockade och plockade. När vi inte iddes plocka mer så lekte vi en stund. Till och med lillebror plockade litet grand. Och mycket snart stod pappa och mamma på förstutrappan och långhelgen var slut. I skolan skulle vi skriva om vår helg och jag skrev att farmor bor på landet, i Vallentuna, och kan allt om naturen. Jag skrev om husmossan då, fastän det var längesedan hon berättade om den. Jag skrev inte om vad brorsan sa om snoret eller om Idlaflickorna. Vissa saker är känsliga. Jag går faktiskt i fyran.
(Utmaning: skriv fem favoritord på ”L” och en berättelse som innehåller minst två av dem)
Vuxna i den här staden vet bara om vad saker kostar och om bilar och tunnelbanan och plast. Det är lättare att vara hos farmor. Hon bor i skogen nästan, man korsar en väg utan asfalt och så är det tallar och sånt. Skogen har många våningar, säger farmor, och hon pekar på lavar och mossor och örter och ris och på djurens och fåglarnas bajs. En mossa heter husmossa. Den heter så för att den också har många våningar. När farmor visar ser man det men annars syns det inte. Det är ofta så med farmor. Det är ett minus. ”Vad har hon dillat i er?” brukar mamma säga på vägen hem hit till staden men då spänner pappa munnen och griper hårt om ratten och man slipper förklara. En gång skulle pappa och mamma ta en långhelg i Alanya. Det ligger utomlands. Då fick vi vara hos farmor i tre nätter och fyra dagar. Vi fick härlig ljummen äppelkräm när vi kom men lillebror sa ”Snor ska vara salt” när han skulle förklara varför han inte tycker om kräm och det tyckte farmor var så roligt att hon skrattade som på tecknad film och så stekte hon upp litet korv. Nästa morgon skramlade farmor på vinden och kom ner med hinkar och mjölkhämtare och bärplockare. ”Nu ska vi lyssna till lingonens lek,” sa hon. Vi smög på lingonen och det såg faktiskt ut som om de studsade omkring när man kom ner på samma höjd som de. Farmor sa att det var små, små flickor där nere, Idlaflickorna, som satte bären i rörelse. Det är deras handsvett som ger lingonen deras skimmer. Vi plockade och plockade. När vi inte iddes plocka mer så lekte vi en stund. Till och med lillebror plockade litet grand. Och mycket snart stod pappa och mamma på förstutrappan och långhelgen var slut. I skolan skulle vi skriva om vår helg och jag skrev att farmor bor på landet, i Vallentuna, och kan allt om naturen. Jag skrev om husmossan då, fastän det var längesedan hon berättade om den. Jag skrev inte om vad brorsan sa om snoret eller om Idlaflickorna. Vissa saker är känsliga. Jag går faktiskt i fyran.
(Utmaning: skriv fem favoritord på ”L” och en berättelse som innehåller minst två av dem)
söndag 8 maj 2011
Altaret
Hon hade varit som en liten säl, lat men rörlig. Älskat att åka pulka och skidor, gå omkring, till och med dansa – fast det tänkte hon inte på då, att hon älskade alla de här sakerna. Först när värken kom i tjugofemårsåldern blev hon tacksam för sin spolformade kropp. Hårt stoppad och med mycket underhudsfett, en riktigt arktisk typ, robust – ända till nu, när hon pinade sig till bussen på morgnarna och om kvällarna satt och gnydde med svarta halvvantar i merinoull på, precis som om det skulle hjälpa. ”Det finns lindring men inte bot och det kommer sannolikt att bli värre,” sa läkaren. Han var i alla fall ärlig. När hon stapplade iväg från honom tittade hon på de passerande kropparnas bekymmerslöshet. På fula rörelser och graciösa, ryckiga och mjuka. Och i sinnet satte hon upp ett altare till sin kompakta, användbara kropp, den som varit, men det sved varje gång hon tackade för vad hon haft.
(Utmaning: skriv om värk)
(Utmaning: skriv om värk)
fredag 6 maj 2011
Zen och skräcken i Nanking
Föreställ dig en buddhistisk respons på krigshandlingar. Just det: Sakyamuni Buddha sätter sig och mediterar i vägen för de anfallande soldaterna. Det är bilden av buddhism. Det är buddhism. Förbudet att döda är så välkänt att många tror att alla buddhister är vegetarianer.
Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”
Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.
På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.
Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”
Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.
(Utmaning: skriv om lojalitet)
Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”
Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.
På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.
Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”
Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.
(Utmaning: skriv om lojalitet)
torsdag 5 maj 2011
Herr Rembrandt van Rijn!
Jag är Er underdåniga tjänare, Er lekkamrat, Er vän på jorden om ni vill, fast jag tror inte mitt slappa förhållningssätt till konsten skulle tilltala er. Men kanske fick jag bjuda ut er på en bägare någon gång, vi kunde utbyta iakttagelser och skratta oss fördärvade. Jag tror Ni var en gamäng som tänjde på konventionerna. Det ser jag mest på teckningarna och på etsningarna. Självporträtten i olja ser närmast kungliga ut men i etsningarna är Ni så busig, att man förvånas av att Ni stannar på papperet. Att Ni har gjort det i snart fyrahundra år. Ni verkar så ögonblickligt fångad, som om Ni bara gjort ett snabbt avtryck och vandrat vidare.
Det är ju det. Hur mycket jag än vill tro det, är vi inte samtida. Ni ser ut som någon jag kunde träffa på någon billig pub i Stockholm. Med ett fullständigt oneurotiskt förhållande till Er själv – nå, det är i och för sig ovanligt på pubarna här i stan. Ja, jag bedömer Er som oneurotisk trots alla dessa självporträtt. Ett motiv man alltid har med sig, eller hur? Jag vet hur det är. Jag skriver om sakerna på mitt skrivbord ibland. Om min nyckelknippa. Man måste hålla igång även om man inte har något storslaget framför sig.
Ni målade knappt några landskap. Men allt i Era bilder är natur. ”Välj bara en Mästare – naturen,” ska Ni ha sagt. Och så tog Ni en kopparplåt insmord med Er alldeles egna syraresistenta gegga, mjuk och formbar, som tillät mjuka linjer, milda övergångar, mörka stråk. Och allt var teknik och lätthet och det blev ännu ett porträtt av Er själv. Oneurotiskt. Enligt naturen. Jag tackar Er för ert föredöme.
med en sorts kärlek
maria marmoria
(Utmaning: skriv om en etsning)
onsdag 4 maj 2011
Geronimo
Gud vad spännande!
Vi samlar all vår underrättelsetjänst och våra specialstyrkor med sina specialhelikoptrar och skjuter ner vår fiende i hans sovrum.
Gud vad spännande!
Allt vi gjort sedan 2001 får sitt berättigande, från inlåsningen av de undergivna gossarna i orange till hundramillilitersflaskorna på flyget.
Gud vad spännande!
Han står där, yrvaken och vacker i sitt långa skägg. Hans fru ställer sig framför. Det kallas ”mänsklig sköld”. Hon är bara att skjuta ner.
Gud vad spännande!
Så här jobbar västerländska demokratier. Pang på, ba. Vi dödar människor som dödar människor för att visa världen att det är fel att döda.
Gud vad spännande!
(Utmaning: skriv om något spännande)
Vi samlar all vår underrättelsetjänst och våra specialstyrkor med sina specialhelikoptrar och skjuter ner vår fiende i hans sovrum.
Gud vad spännande!
Allt vi gjort sedan 2001 får sitt berättigande, från inlåsningen av de undergivna gossarna i orange till hundramillilitersflaskorna på flyget.
Gud vad spännande!
Han står där, yrvaken och vacker i sitt långa skägg. Hans fru ställer sig framför. Det kallas ”mänsklig sköld”. Hon är bara att skjuta ner.
Gud vad spännande!
Så här jobbar västerländska demokratier. Pang på, ba. Vi dödar människor som dödar människor för att visa världen att det är fel att döda.
Gud vad spännande!
(Utmaning: skriv om något spännande)
tisdag 3 maj 2011
Nederbörd
En kort stund haglade det och solen lyste snett genom dis. Jag gick mot äppelträden, du vet, där grusgången möter asfalt, och jag kunde inte säga om det var hagel som föll eller om det var äppelblommens knutna knoppar som smattrade mot marken, en ridå av vita bollar i grått ljus.
(Utmaning: skriv om att gissa)
(Utmaning: skriv om att gissa)
måndag 2 maj 2011
Tävling i rymden
Det var tävling idag i just den här rymden.
Jag blev ensam kvar. Kan man säga att jag vunnit?
De första lådorna var lätta: tro, hopp, kärlek – det gamla vanliga.
Den fjärde var lydnad och jag tänkte att visst, det var ju bara på skoj
men hoppet försköts från tron och jag blev osäker på vad jag höll på med.
Redan hade många av de andra ramlat men jag fortsatte:
Fem: vänskaplighet med döden
Sex: mod
Sju: absolut glömska.
Jag tror att det var tävling idag i just den här rymden.
Jag tror att jag vann men jag känner mig så ensam.
(Utmaning: en bild att skriva till)
söndag 1 maj 2011
Tyst vår
”Vi lever i en brytningstid,” säger pappa. Jag lystrar vaket. Ska han äntligen benämna det som är? Cancersvulsten som åter växer i hans hjärna. Ska han säga nu några ord om hur han tänker sig döden, och begravningen, och kanske också något om hur mamma ska klara huset, eller hur hon ska göra sig av med det? Ska han bekänna någon oro eller frustration eller vrede över att ligga i en utsträckt väntan på en säker död som dock kan vara avlägsen?
”Ja,” säger jag mjukt och manande.
Det blir tyst.
”Jag menar klimatet,” säger pappa och den ansamlade luften pyser ur mig. Åter kutryggig sjunker jag ihop. När jag säger något är det vasst:
”Det här är inte en brytningstid. Brytningstiden har redan varit. Vi hade vår chans med Tyst vår.”
”Då var du inte född! Klimathotet fanns inte då.”
”Nej, men vår dövhet fanns redan. Vår dövhet som förpassade miljöfrågorna till ett 'egentligen'.”
”Vad menar du med det?”
”Att vi resonerar så, att 'egentligen' bör vi 'tänka på miljön' men i grund och botten är vi inte redo att förändra våra vanor.”
”Annat än för att åka på fler och fler långresor,” hakar pappa på.
”Köpa fler och fler teveskärmar.”
”Mer och mest av allt.”
Vi ler mot varandra och pappas ögon sluts. En snarkning som en fladdrande fläktrem. Jag tar hans grönvita hand. Varje tid är en brytningstid. En gång satt han och höll min hand så här när jag sov, fängslades av dess litenhet, dess skönhet. En annan gång bröt jag mig fri från hemmet. Sedan dess har fokus varit mer på min generation än på mammas och pappas. Nu dras jag in igen av sjukdom och ålderdom. Fokus är på dem, den som ska agera och sköta är jag. Jag har inga barn. Det var en brytningstid jag missade. Därför är jag ovan vid att vara vuxen på just det här sättet. Jag lyssnar på snarkningarna. Det är en brytningstid. När som helst kan hans liv brytas. Vår samhörighet finnas som ett dunkelt, rått minne. Jag har aldrig förlorat en förälder.
När mamma kommer in sitter jag och gråter.
”Vet du att han vill ha en storbildsteve här inne?” säger hon.
”Neej.”
”Jo. Vi måste förstöra väggen helt och hållet.”
(Utmaning: skriv om en brytningstid)
”Ja,” säger jag mjukt och manande.
Det blir tyst.
”Jag menar klimatet,” säger pappa och den ansamlade luften pyser ur mig. Åter kutryggig sjunker jag ihop. När jag säger något är det vasst:
”Det här är inte en brytningstid. Brytningstiden har redan varit. Vi hade vår chans med Tyst vår.”
”Då var du inte född! Klimathotet fanns inte då.”
”Nej, men vår dövhet fanns redan. Vår dövhet som förpassade miljöfrågorna till ett 'egentligen'.”
”Vad menar du med det?”
”Att vi resonerar så, att 'egentligen' bör vi 'tänka på miljön' men i grund och botten är vi inte redo att förändra våra vanor.”
”Annat än för att åka på fler och fler långresor,” hakar pappa på.
”Köpa fler och fler teveskärmar.”
”Mer och mest av allt.”
Vi ler mot varandra och pappas ögon sluts. En snarkning som en fladdrande fläktrem. Jag tar hans grönvita hand. Varje tid är en brytningstid. En gång satt han och höll min hand så här när jag sov, fängslades av dess litenhet, dess skönhet. En annan gång bröt jag mig fri från hemmet. Sedan dess har fokus varit mer på min generation än på mammas och pappas. Nu dras jag in igen av sjukdom och ålderdom. Fokus är på dem, den som ska agera och sköta är jag. Jag har inga barn. Det var en brytningstid jag missade. Därför är jag ovan vid att vara vuxen på just det här sättet. Jag lyssnar på snarkningarna. Det är en brytningstid. När som helst kan hans liv brytas. Vår samhörighet finnas som ett dunkelt, rått minne. Jag har aldrig förlorat en förälder.
När mamma kommer in sitter jag och gråter.
”Vet du att han vill ha en storbildsteve här inne?” säger hon.
”Neej.”
”Jo. Vi måste förstöra väggen helt och hållet.”
(Utmaning: skriv om en brytningstid)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
