Jag gick och längtade efter mina böcker medan jag håglöst räfsade. Pappa gjorde väl något stort och tungt. Vi var de balanserade i familjen, medan mamma och lillebror hade eld i sina ögon. Delvis var det gräsbranden de orsakat som speglade sig i de konvexa ytorna. Delvis ett arv, något primitivt från länge sedan, när människan blev människa.
Vissa djur har språk.
Verktyg kan de använda, vissa djur.
Men inget djur kan göra eld.
Och nu gick mor och lillebror och eldade fjolårsgräs. Man måste säga att de skötte det fint. Aldrig blev brännytan okontrollerbart stor.
Efter en sista, sen kaffetår packade pappa och jag ihop medan mamma och Per gick upp och kollade elden, för säkerhets skull. Sen åkte vi de sjutton kilometerna ner till stan. Vi pratade om hur mamma skulle tillreda laxen som skulle vara till middag.
Vi hade inte hunnit sätta oss till bords förrän Ninni ringde, grannen på landet. Ladugården stod i lågor. När vi kastade oss upp till torpet såg vi elden och röken ända inifrån stan.
Vi kom före brandkåren. Långt före brandkåren för brandkåren hade åkt vilse. Detta var före mobilernas tid. Ladan var det inte mycket att göra åt. Tur att det var decennier sedan det stod boskap där. Däremot var det viktigt att hinka upp vatten och hälla på norra torpväggen, så att den inte skulle självantända. Vi bildade en sorglig liten kedja. Om inte brandkåren kom snart skulle vi förlora boningshuset.
De kom. Huset blev helt oskatt, ladan och allt som var i den helt förödd. Jag var nyss fyllda sjutton och sörjde den Austin A30 som elden tagit. Den skulle ha blivit min när jag tog körkort.
Botades mamma och brorsan genom denna händelse från elden-i-ögat? Den som frågar så frågar dumt. Det finns ingen bot. Ingen alls. Nu i påskveckan såg jag den igen, samma lystna blick, i min brorsons ögon. Då gick åter mamma och Per och brände på tomten, åtföljda av min brorson, alla tre försatta i samma meditativa extas.
(Utmaning: skriv om eld)
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Smultron med mintsmak
– Vad är viktigast för dig i livet? frågar jag.
Vi sitter i lä intill strandstugan, jag läser Hemmets Journal från sjuttiotalet och du betraktar Kalmarsund.
– Munhygienen, säger du rappt.
Jag flämtar. Jag vet att du borstar tänderna noggrant flera gånger om dagen men att detta skulle vara viktigare än politik, ja till och med än kultur och kärlek. Ur mig pyser ett vantroget ljud.
– Jag förstår att du inte tror mig, människor som du brukar inte göra det men du ska veta att jag äcklas av hur du håller på, fortsätter du.
”Äcklas”! ”Håller på”!
– Två gånger två minuter per dag. Jag beter mig som vilken normal människa som helst.
– Det normala räcker inte. Och så den där tandkrämen!
Jag hatar mintsmak. Hur överlycklig blev jag inte när jag hittade en aloe vera-tandkräm, dock utan fluor, som kostade fyra gånger så mycket som en vanlig tandkräm.
– Du vet att jag hatar mintsmak!
– Och jag hatar äckliga munhålor.
Vi kysser aldrig varandra nu för tiden. En gång försökte jag, när vi hade rensat backen på varma smultron men du kastade dig in i köket till din kära eltandborste och massor med tandkräm.
– ”Rent” är inte synonymt med ”mint”, säger jag surt. Två älskande ska kunna dela vardagens sötma i en kyss.
Du rynkar ihop ditt ansikte.
– Länge trodde jag att du inte älskade mig. Att det var därför du inte ansträngde dig att sköta tänderna. Nu förstår jag att det beror på att du är en lägre stående varelse, helt enkelt.
Med detta ”helt enkelt” försvann du ur mitt liv. Slängde ihop ett par saker i en trunk som du slängde in i bagageutrymmet på PV:n. Du visste att det fanns bussavgångar som jag kunde ta och att jag hade pengar. Men ändå. Det kom plötsligt.
(Utmaning: skriv om sötma)
Vi sitter i lä intill strandstugan, jag läser Hemmets Journal från sjuttiotalet och du betraktar Kalmarsund.
– Munhygienen, säger du rappt.
Jag flämtar. Jag vet att du borstar tänderna noggrant flera gånger om dagen men att detta skulle vara viktigare än politik, ja till och med än kultur och kärlek. Ur mig pyser ett vantroget ljud.
– Jag förstår att du inte tror mig, människor som du brukar inte göra det men du ska veta att jag äcklas av hur du håller på, fortsätter du.
”Äcklas”! ”Håller på”!
– Två gånger två minuter per dag. Jag beter mig som vilken normal människa som helst.
– Det normala räcker inte. Och så den där tandkrämen!
Jag hatar mintsmak. Hur överlycklig blev jag inte när jag hittade en aloe vera-tandkräm, dock utan fluor, som kostade fyra gånger så mycket som en vanlig tandkräm.
– Du vet att jag hatar mintsmak!
– Och jag hatar äckliga munhålor.
Vi kysser aldrig varandra nu för tiden. En gång försökte jag, när vi hade rensat backen på varma smultron men du kastade dig in i köket till din kära eltandborste och massor med tandkräm.
– ”Rent” är inte synonymt med ”mint”, säger jag surt. Två älskande ska kunna dela vardagens sötma i en kyss.
Du rynkar ihop ditt ansikte.
– Länge trodde jag att du inte älskade mig. Att det var därför du inte ansträngde dig att sköta tänderna. Nu förstår jag att det beror på att du är en lägre stående varelse, helt enkelt.
Med detta ”helt enkelt” försvann du ur mitt liv. Slängde ihop ett par saker i en trunk som du slängde in i bagageutrymmet på PV:n. Du visste att det fanns bussavgångar som jag kunde ta och att jag hade pengar. Men ändå. Det kom plötsligt.
(Utmaning: skriv om sötma)
torsdag 28 april 2011
Mr. Wallaces äventyr på Thanksgiving
Det var Thanksgiving igen och den intellektuelle ungkarlen Mr. Wallace som bodde nästgårds blev inbjuden till familjen Green, kanske för att deras dotter, den intellektuella ungmön Rose, företagit en av sina få resor från Wisconsin och nu satt vid familjens taffel.
– Några ord och du är nära, sa Mrs. Green enigmatiskt till Mr. Wallace
Sen, mer vardagligt:
– Vi har alltid en sallad till förrätt. Hoppas det ska smaka.
Det smakade inte. Mr. Wallace hade aldrig lärt sig svälja sallat, knastrigt som det var och sladdrigt på samma gång. I denna sallad förefanns diverse grönsaker utöver sallaten och dessutom stora, uppkäftiga blåmusslor. Olyckligt tuggade han på ett hörn av en tomatklyfta. Han skulle inte göra sin värdinna glad. Men snart! Snart kom kalkonen. Han log mot dottern i huset och citerade Schopenhauer:
– Ensamhet är alla stora andars öde. Ett öde som emellanåt kan anses vara beklagansvärt, men som trots allt väljs som det lindrigaste av två onda ting.
Mrs. Greens haka föll och Mr. Wallace började frenetiskt skyffla salladen fram och tillbaka på tallriken.
– Vi har kokat musslorna själva, sa Mrs. Green
– Mmm, svarade Mr. Wallace.
Fisk och skaldjur var en styggelse för honom. Hade alltid varit. Men det sa han inte högt. Han kunde bara tänka på kalkonen som skulle komma att göra klanen Green nöjda med sin gäst.
Salladstallrikarna dukades ut, tre tomma och så Mr. Wallaces närmast orörda installation av ett hav i storm. Mr. Green rynkade på pannan. Mrs. Green stod triumferande i dörren in till köket med två ångande tallrikar.
– Jag fick tag på dagsfärsk haj! sa hon när hon ställde den ena tallriken framför Mr. Wallace, den andra framför dottern.
Nu blev Mr. Wallace varm om kinderna. Framför honom låg en bastant gråaktig hajkotlett som hade kostat många dyra dollar och han visste att han inte skulle få ner en tugga. Det fanns bara en sak att göra: låta fegheten och hungern styra.
– Förlåt mig, jag kom på att jag måste hem i ett ärende! ropade han åt sitt värdfolk medan han backade ut ur matrummet.
Han rusade hem och satte sig i bilen, styrde till Burger King och vräkte i sig vad han behövde. När han kom tillbaka till Greens var desserten framdukad. Ingen hade ställts framför honom och eftersom stämningen var spänd, valde han att inte påpeka detta missförhållande. I stället vände han sig till den intellektuella.
– Världen är underbar men den har en sjukdom som kallas människan.
Nietzsche nu. Mr. Wallace kunde inga citat om musslor och haj. Lystet tittade han på de tre munnarna som öppnades för och stängdes om delikata bitar pumpapaj. Han hade inte ord för hur mycket han skulle ha gjort den rättvisa. Ordlöst var också sällskapet. Han var ganska säker på att detta var första och sista gången han gästade familjen Green.
(Utmaning: skriv om avsmak)
– Några ord och du är nära, sa Mrs. Green enigmatiskt till Mr. Wallace
Sen, mer vardagligt:
– Vi har alltid en sallad till förrätt. Hoppas det ska smaka.
Det smakade inte. Mr. Wallace hade aldrig lärt sig svälja sallat, knastrigt som det var och sladdrigt på samma gång. I denna sallad förefanns diverse grönsaker utöver sallaten och dessutom stora, uppkäftiga blåmusslor. Olyckligt tuggade han på ett hörn av en tomatklyfta. Han skulle inte göra sin värdinna glad. Men snart! Snart kom kalkonen. Han log mot dottern i huset och citerade Schopenhauer:
– Ensamhet är alla stora andars öde. Ett öde som emellanåt kan anses vara beklagansvärt, men som trots allt väljs som det lindrigaste av två onda ting.
Mrs. Greens haka föll och Mr. Wallace började frenetiskt skyffla salladen fram och tillbaka på tallriken.
– Vi har kokat musslorna själva, sa Mrs. Green
– Mmm, svarade Mr. Wallace.
Fisk och skaldjur var en styggelse för honom. Hade alltid varit. Men det sa han inte högt. Han kunde bara tänka på kalkonen som skulle komma att göra klanen Green nöjda med sin gäst.
Salladstallrikarna dukades ut, tre tomma och så Mr. Wallaces närmast orörda installation av ett hav i storm. Mr. Green rynkade på pannan. Mrs. Green stod triumferande i dörren in till köket med två ångande tallrikar.
– Jag fick tag på dagsfärsk haj! sa hon när hon ställde den ena tallriken framför Mr. Wallace, den andra framför dottern.
Nu blev Mr. Wallace varm om kinderna. Framför honom låg en bastant gråaktig hajkotlett som hade kostat många dyra dollar och han visste att han inte skulle få ner en tugga. Det fanns bara en sak att göra: låta fegheten och hungern styra.
– Förlåt mig, jag kom på att jag måste hem i ett ärende! ropade han åt sitt värdfolk medan han backade ut ur matrummet.
Han rusade hem och satte sig i bilen, styrde till Burger King och vräkte i sig vad han behövde. När han kom tillbaka till Greens var desserten framdukad. Ingen hade ställts framför honom och eftersom stämningen var spänd, valde han att inte påpeka detta missförhållande. I stället vände han sig till den intellektuella.
– Världen är underbar men den har en sjukdom som kallas människan.
Nietzsche nu. Mr. Wallace kunde inga citat om musslor och haj. Lystet tittade han på de tre munnarna som öppnades för och stängdes om delikata bitar pumpapaj. Han hade inte ord för hur mycket han skulle ha gjort den rättvisa. Ordlöst var också sällskapet. Han var ganska säker på att detta var första och sista gången han gästade familjen Green.
(Utmaning: skriv om avsmak)
onsdag 27 april 2011
Skilda världar
Det var Mrs. Selvarapillai som sa det:
– Åh, vad jag avundas dig som får umgås med sådana som Mr. Karunarajah.
Datorskärmen var i en sådan vinkel att bilderna lyste svagt emot oss, bilderna på mig och oppositionsledaren och de på mig och Ministern.
– Demokrati är när regering och opposition frotterar sig på samma fester, sa jag förnumstigt. Vänta, Mrs. Selvarapillai! Jag har bra bilder på barnen här! De är från samma dag.
Hon lyssnade inte, hade gått in i köket. Barn i slummen ser alltid likadana ut, menar hon. Hon vet inte att i lördags gjorde vi styltor tillsammans och gick på dem, barnen och vi volontärer. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag har detta liv på helgerna, när jag vilar från mitt skrivbordsjobb: morgon i slummen, lunch hos Mrs. Selvarapillai, eftermiddag vid poolen med andra utlänningar och på kvällen fest med gräddan. Bara här kan jag leva så, röra mig mellan världar som egentligen inte har några gränsövergångar. Jag är tacksam för det och tacksam för att jag uppskattar det så mycket som jag gör.
(Utmaning: skriv om att frottera sig)
– Åh, vad jag avundas dig som får umgås med sådana som Mr. Karunarajah.
Datorskärmen var i en sådan vinkel att bilderna lyste svagt emot oss, bilderna på mig och oppositionsledaren och de på mig och Ministern.
– Demokrati är när regering och opposition frotterar sig på samma fester, sa jag förnumstigt. Vänta, Mrs. Selvarapillai! Jag har bra bilder på barnen här! De är från samma dag.
Hon lyssnade inte, hade gått in i köket. Barn i slummen ser alltid likadana ut, menar hon. Hon vet inte att i lördags gjorde vi styltor tillsammans och gick på dem, barnen och vi volontärer. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag har detta liv på helgerna, när jag vilar från mitt skrivbordsjobb: morgon i slummen, lunch hos Mrs. Selvarapillai, eftermiddag vid poolen med andra utlänningar och på kvällen fest med gräddan. Bara här kan jag leva så, röra mig mellan världar som egentligen inte har några gränsövergångar. Jag är tacksam för det och tacksam för att jag uppskattar det så mycket som jag gör.
(Utmaning: skriv om att frottera sig)
tisdag 26 april 2011
Vargarnas möte
En bit längre upp på berget ligger Sisalsjön, undandragen, undangömd, underligt cirkelformad. En sjö för nattliga seanser, innesluten i en krans av granar, som alla tycks vänta på att få ta ett steg fram och titta efter ordentligt. Hit kommer vi skidande en söndagsförmiddag i slutet av mars med vemod i varje stavtag. Det kan vara sista helgen som det är tillräckligt med snö för att vi ska kunna åka skidor. Mitt ute på isen stannar Steinar, som åker först.
– Titta, viskar han och pekar med staven ner mot snön.
”Stora hundspår”, tänker jag först men förstår på hans åtstramade viskning.
– Varg? andas jag och tycker med ens att klomärkena är för grova, för vilda, för en hund.
Steinar visar med staven. Det är två vargar som stämt möte ute på isen vid Sisalsjöns mitt, kanske i natt. Sen har de gått åt varsitt håll igen. Jag kisar mot spåren och ser precis hur de två vargarna förflyttat sig. Jag vill få det till att de ylat när de suttit här i sin hemliga konferens, det ser jag också framför mig. Vi kunde ha hört det, om vi inte glammande firat Earth Hour i flera timmar. Men Steinar är tveksam. Jag kan få se vargarna yla på varsin sida sjön men inte när de träffades. Då var de tysta.
– De kanske också firade Earth Hour under halvmånen, säger Annso
Jag tittar upp mot den nyfikna grankulissen. Det slår mig att någonstans där bakom är de. Visst, en varg rör sig långt men vi har en gemensam yta att röra oss över, vargarna och vi. Det är mäktigt.
(Utmaning: skriv om att röra sig)
– Titta, viskar han och pekar med staven ner mot snön.
”Stora hundspår”, tänker jag först men förstår på hans åtstramade viskning.
– Varg? andas jag och tycker med ens att klomärkena är för grova, för vilda, för en hund.
Steinar visar med staven. Det är två vargar som stämt möte ute på isen vid Sisalsjöns mitt, kanske i natt. Sen har de gått åt varsitt håll igen. Jag kisar mot spåren och ser precis hur de två vargarna förflyttat sig. Jag vill få det till att de ylat när de suttit här i sin hemliga konferens, det ser jag också framför mig. Vi kunde ha hört det, om vi inte glammande firat Earth Hour i flera timmar. Men Steinar är tveksam. Jag kan få se vargarna yla på varsin sida sjön men inte när de träffades. Då var de tysta.
– De kanske också firade Earth Hour under halvmånen, säger Annso
Jag tittar upp mot den nyfikna grankulissen. Det slår mig att någonstans där bakom är de. Visst, en varg rör sig långt men vi har en gemensam yta att röra oss över, vargarna och vi. Det är mäktigt.
(Utmaning: skriv om att röra sig)
måndag 25 april 2011
Finna stöd
Det här är spännande. Jag smyger uppför trapporna, tre våningar. Det är här jag äntligen ska hitta stödet. Jag ringer på.
Hon är liten och både spetsig och mjuk. Sträcker fram en hand och säger ett namn. Jag gör detsamma. Darrar litet, som alltid när jag är anspänd.
– Jag skulle behöva stöd, säger jag.
– Det ska jag kunna hjälpa dig med, svarar hon.
Vi börjar. Att sjunga involverar hela kroppen. Stödet sitter inte bara i magen, som jag trott. Bröstkorgen är viktig. Den ska hållas vidgad. När man vill ha luft släpper man momentant ut magen. Hon leder mig, övar mig, vilar mig när jag är trött. Jag blir trött som efter att ha sprungit. Och hjärnan! Hålla reda på allt hon säger, hennes instruktioner.
Tre kvart går fort. Hon summerar:
– Använd inandningsmuskulaturen för att kontrollera utandningen. Ett bra stöd innebär att lära kroppen att tro att det är en inandning som pågår fastän man sjunger.
– Men hur ska det kännas? frågar jag ynkligt.
– När man gör rätt känns det som om tonen alstras helt och hållet utanför ens kropp.
– Och när man gör fel?
– Då känns det som om den sitter i stämbanden, vilket den ju faktiskt gör.
Jag haltar nerför trapporna. Ja, jag är så trött att jag blir halt. Jag har alltid varit dålig på att ta praktiska instruktioner. Skönt att hon var litet teoretisk också. Lägenheten dignade av böcker. Jag är säker på att det är hon som ska hjälpa mig fram till ett bra stöd.
(Utmaning: skriv om ett stöd)
Hon är liten och både spetsig och mjuk. Sträcker fram en hand och säger ett namn. Jag gör detsamma. Darrar litet, som alltid när jag är anspänd.
– Jag skulle behöva stöd, säger jag.
– Det ska jag kunna hjälpa dig med, svarar hon.
Vi börjar. Att sjunga involverar hela kroppen. Stödet sitter inte bara i magen, som jag trott. Bröstkorgen är viktig. Den ska hållas vidgad. När man vill ha luft släpper man momentant ut magen. Hon leder mig, övar mig, vilar mig när jag är trött. Jag blir trött som efter att ha sprungit. Och hjärnan! Hålla reda på allt hon säger, hennes instruktioner.
Tre kvart går fort. Hon summerar:
– Använd inandningsmuskulaturen för att kontrollera utandningen. Ett bra stöd innebär att lära kroppen att tro att det är en inandning som pågår fastän man sjunger.
– Men hur ska det kännas? frågar jag ynkligt.
– När man gör rätt känns det som om tonen alstras helt och hållet utanför ens kropp.
– Och när man gör fel?
– Då känns det som om den sitter i stämbanden, vilket den ju faktiskt gör.
Jag haltar nerför trapporna. Ja, jag är så trött att jag blir halt. Jag har alltid varit dålig på att ta praktiska instruktioner. Skönt att hon var litet teoretisk också. Lägenheten dignade av böcker. Jag är säker på att det är hon som ska hjälpa mig fram till ett bra stöd.
(Utmaning: skriv om ett stöd)
söndag 24 april 2011
Gästpanik
08.00 Vaknar. Allt är lugnt. På listan står precis vad jag ska göra. Sätter mig och gör någonting helt annat. Dricker kaffe därtill.
10.00 Nu börjar det bli dags att börja. Jag har nio timmar på mig att få det att se ut som om det bor en riktig människa här. Vaga känslor av olust.
13.00 Jag ska handla också. Bästa fisken på Ica och sancerre. Lugnar mig något inför utsikten att gå till centrum.
14.00 Kommer iväg till centrum. Det blir torsk och lax och citroner och små mjälla potatisar. Billigaste sancerren. Sex timmar har gått av dagen och jag har inte börjat.
15.00 Olusten övergår i panik. Fyra timmar kvar. Min lägenhet ser ut som Klippiga bergen. Föser ihop alla högar till en och häver in den i en redan full garderob. Kaffe. Vila.
16.00 Tre timmar kvar. Jag har börjat med den enorma disken.
17.00 Funderar fegt på att ringa återbud. Går på tandkrämsreliefen på handfatet med scotch-brite, torkar luckorna i köket, drar fram dammsugaren. Är överallt samtidigt och inget blir gjort.
18.00 Plockar golv. Hur mycket kan finnas på ett golv? Kosmetikdammsuger. Kommer inte att hinna damma. Någon skär mitt hjärta med laserstråle. Det blir likadant varje gång.
19.00 De kommer. Jag står till synes lugnt i en till synes normal lägenhet och skär citronskal i små kuber, hackar dill. Bjuder vin och rökta mandlar.
20.00 Jag är utmattad, förbi och vi har bara hunnit till huvudrätten. Orkar inte hålla samtalet flytande, orkar ingenting. Vill bara att de ska gå, så att jag får njuta av den relativa ordningen.
23.00 Ensam igen, åter med en maffig disk. Den får väl stå till nästa gång jag får ett ryck och bjuder hem folk. Till nästa dag av gästpanik. Till nästa gång det krävs något av mig. Jag kan inte ens njuta av att vistas i ett rent hem, för jag vet att jag bara skrapat på ytan. Liksom jag kommer att göra nästa gång.
(Utmaning: skriv om panik)
10.00 Nu börjar det bli dags att börja. Jag har nio timmar på mig att få det att se ut som om det bor en riktig människa här. Vaga känslor av olust.
13.00 Jag ska handla också. Bästa fisken på Ica och sancerre. Lugnar mig något inför utsikten att gå till centrum.
14.00 Kommer iväg till centrum. Det blir torsk och lax och citroner och små mjälla potatisar. Billigaste sancerren. Sex timmar har gått av dagen och jag har inte börjat.
15.00 Olusten övergår i panik. Fyra timmar kvar. Min lägenhet ser ut som Klippiga bergen. Föser ihop alla högar till en och häver in den i en redan full garderob. Kaffe. Vila.
16.00 Tre timmar kvar. Jag har börjat med den enorma disken.
17.00 Funderar fegt på att ringa återbud. Går på tandkrämsreliefen på handfatet med scotch-brite, torkar luckorna i köket, drar fram dammsugaren. Är överallt samtidigt och inget blir gjort.
18.00 Plockar golv. Hur mycket kan finnas på ett golv? Kosmetikdammsuger. Kommer inte att hinna damma. Någon skär mitt hjärta med laserstråle. Det blir likadant varje gång.
19.00 De kommer. Jag står till synes lugnt i en till synes normal lägenhet och skär citronskal i små kuber, hackar dill. Bjuder vin och rökta mandlar.
20.00 Jag är utmattad, förbi och vi har bara hunnit till huvudrätten. Orkar inte hålla samtalet flytande, orkar ingenting. Vill bara att de ska gå, så att jag får njuta av den relativa ordningen.
23.00 Ensam igen, åter med en maffig disk. Den får väl stå till nästa gång jag får ett ryck och bjuder hem folk. Till nästa dag av gästpanik. Till nästa gång det krävs något av mig. Jag kan inte ens njuta av att vistas i ett rent hem, för jag vet att jag bara skrapat på ytan. Liksom jag kommer att göra nästa gång.
(Utmaning: skriv om panik)
lördag 23 april 2011
Så är det att måla
Mitt öga är en tratt. Ur den spiller färger ner på duken, koncentrerade, kondenserade, vackra: koboltblått och en mättad orange med grönsvarta streck som avgränsar färgerna på låtsas.
Ur ögat kommer färgen och handen breder ut den, breda penseldrag. Jag längtar. Det är bara ett jobb. Bara något som måste göras. Ögat är allt.
Som handen breder ut färgen vänder sig tratten ut och in och ögat tar in all färgen igen, översätter medan den är kvar på duken, för alltid fångad i en form. Det killar i ögat när det läks.
Så finns det alltså en förbindelse mellan ögat, handen, duken. Duken måste flytta in i organismen. Och färgen är i omlopp via ögat som läks. Så är det att måla.
(Utmaning: skriv om att måla)
Ur ögat kommer färgen och handen breder ut den, breda penseldrag. Jag längtar. Det är bara ett jobb. Bara något som måste göras. Ögat är allt.
Som handen breder ut färgen vänder sig tratten ut och in och ögat tar in all färgen igen, översätter medan den är kvar på duken, för alltid fångad i en form. Det killar i ögat när det läks.
Så finns det alltså en förbindelse mellan ögat, handen, duken. Duken måste flytta in i organismen. Och färgen är i omlopp via ögat som läks. Så är det att måla.
(Utmaning: skriv om att måla)
fredag 22 april 2011
Ömsa skinn
Ditt lidande är din gloria vars varma strålar smälter min själ. Kanske gäller också det omvända. Jag känner inte ditt lidande, du känner inte mitt fast vi är kännande varelser. Vi kan utgå från att vi har lidit. Med ömhet ska vi stryka det toviga håret under den där brännande glorian. Vi ska peta varandras klor, ge åt varandra chansen att ömsa skinn på en dragfri plats. Så kan vi då se sakligt på vad vi lidit, vad vi åtrått, vad vi utplånats av och vad som ännu återstår. Lidandet ska vi vända ryggen genom att söka visheten, visheten om lidandet. Då dras våra små pallar undan under oss, vi dväljs på bara marken. Det är skönt. På stampad jord är det lätt att känna att allt är i ständig förändring, att varaktig lycka inte gives och att självet inte finns.
(Utmaning: skriv om att lida)
(Utmaning: skriv om att lida)
onsdag 20 april 2011
Hon, den där, med låren
Titta på henne längre bort i vagnen, hon, där vid dörren med de mäktiga låren. Hon är ingens flickvän, det syns. Hon är för stor för att tittas på och för stor och för alldaglig för att själv få titta. Det syns. Den tjejen har inga drifter. Dagens ideal tillåter henne inte det. Hon kanske bor med en katt. Så får hon värme och beröring. Vad hon än har önskat sig – en katt.
Nu rör hon på sig litet i sina urmodiga tights. Liksom knixar på knäna så att låren kommer i gungning. Hennes celluliter måste vara som vulkankratrar. Det är nästan så att man kan ana dem under den spända trikån.
Den tjejen kan väl inte ha några drifter? Eller så har hon det. Hon kanske tittar med begärelse på de vackraste männen, säkert tio år yngre än hon själv. Springer på Lovestore på Bondegatan och köper dildos och velourfodrade handklovar. Lever ut sina fantasier i ensligheten på sin nittiosäng medan katten sitter nedanför och jamar.
Fastän hon inte får. Fastän man inte kan, inte med hennes gropiga lår och degiga valkar. Hon borde skämmas. Hon står där och har inte sänkt sina ögon. Hon kan tänka på hur mycket snusk som helst. Vad äcklig hon är.
(Utmaning: skriv om att begära)
Nu rör hon på sig litet i sina urmodiga tights. Liksom knixar på knäna så att låren kommer i gungning. Hennes celluliter måste vara som vulkankratrar. Det är nästan så att man kan ana dem under den spända trikån.
Den tjejen kan väl inte ha några drifter? Eller så har hon det. Hon kanske tittar med begärelse på de vackraste männen, säkert tio år yngre än hon själv. Springer på Lovestore på Bondegatan och köper dildos och velourfodrade handklovar. Lever ut sina fantasier i ensligheten på sin nittiosäng medan katten sitter nedanför och jamar.
Fastän hon inte får. Fastän man inte kan, inte med hennes gropiga lår och degiga valkar. Hon borde skämmas. Hon står där och har inte sänkt sina ögon. Hon kan tänka på hur mycket snusk som helst. Vad äcklig hon är.
(Utmaning: skriv om att begära)
tisdag 19 april 2011
Empatiutbildningen
Det märks så väl på alla. Vi ska vara på ett särskilt sätt. Idag är det utbildningsdag om empati. Hela företaget ställer upp, vi är på en båt för att främja gruppandan. Ledighet beviljas ej.
Jag har svårt att koncentrera mig. Min empaticirkel som jag ritar blir fel. Jag är den enda som har felaktig empaticirkel. Magnus, coachen, visar upp den, säger:
– Är det någon som ser något oempatiskt med den här?
En vassrugge av händer. Marika får svara.
– Det ska inte gå lila pilar från det lila till det gula, utan tvärtom.
– Bra. Marika! säger Magnus.
Jag får gå fram och rätta. Cirkeln blir alldeles kladdig. Pastellkritor, som man inte använt sedan mellanstadiet.
Jag har svårt att koncentrera mig, för Bertil ligger för döden. Bertil är bara min ingifta morbror och hur dåligt min 83-åriga moster Beata än har sovit, fick jag inte ledigt idag för att avlösa henne. Ingen av dem är nära släktingar, enligt företagets definition. Så här sitter jag och riktar pilarna fel med tankarna hos Bertil och Beata. Jag minns när jag var riktigt liten och fick stå på hans skidor när vi åkte i slänten ner mot Björnhyttans skola. Där växer skog nu.
På lunchen får jag äntligen chansen. Jag går till fördäck, halar fram den förbjudna mobilen och ringer Beata direkt i sjukrummet. Han får andningsuppehåll men han lever ännu. Benen är kalla. Jo, visst är hon trött men inte är det så farligt. Hon ska stanna några timmar till, kanske över natten.
– Var det någon som upptäckte något oempatiskt under lunchen? frågar Magnus när vi samlats igen.
De viftar verkligen med händerna. Som barn. Allihopa. Det är Melanie som får svara:
– Amanda gick undan och ringde fast vi inte får ha mobilerna på på hela dagen.
– Amanda? säger Magnus vänd till mig.
– Jag ringde min moster. Min morbror har sedan en längre tid...
– Vi vill inte höra ditt livs historia. Vi vill bara höra om du kan identifiera det oempatiska i ditt beteende.
Jag sitter på en båt. Kommer inte i land förrän om sju timmar. Jag kan inte resa mig upp och gå någonstans. Hela mitt väsen vill resa sig upp och gå. Vad ska jag göra? Hoppa i sjön och simma i land? Jag känner inte vrede men stark frustration. Fattar inte varför jag inte stannade hemma. Civil olydnad. Jag andas in och andas ut. Sen säger jag:
– Om du inte är villig att lyssna på din medmänniskas livs historia, kan du knappast kalla dig empatisk.
Medan Magnus, vänd till de andra, tuggar på om hur jag returnerat hans ord på ett aggressivt sätt och hur jag obstruerar gruppen, tar jag en pastellkrita, tar flera, och börjar klottra. De är så feta, kritorna. Tårarna som faller ligger på papperet som pärlor.
(Utmaning: skriv om empati)
Jag har svårt att koncentrera mig. Min empaticirkel som jag ritar blir fel. Jag är den enda som har felaktig empaticirkel. Magnus, coachen, visar upp den, säger:
– Är det någon som ser något oempatiskt med den här?
En vassrugge av händer. Marika får svara.
– Det ska inte gå lila pilar från det lila till det gula, utan tvärtom.
– Bra. Marika! säger Magnus.
Jag får gå fram och rätta. Cirkeln blir alldeles kladdig. Pastellkritor, som man inte använt sedan mellanstadiet.
Jag har svårt att koncentrera mig, för Bertil ligger för döden. Bertil är bara min ingifta morbror och hur dåligt min 83-åriga moster Beata än har sovit, fick jag inte ledigt idag för att avlösa henne. Ingen av dem är nära släktingar, enligt företagets definition. Så här sitter jag och riktar pilarna fel med tankarna hos Bertil och Beata. Jag minns när jag var riktigt liten och fick stå på hans skidor när vi åkte i slänten ner mot Björnhyttans skola. Där växer skog nu.
På lunchen får jag äntligen chansen. Jag går till fördäck, halar fram den förbjudna mobilen och ringer Beata direkt i sjukrummet. Han får andningsuppehåll men han lever ännu. Benen är kalla. Jo, visst är hon trött men inte är det så farligt. Hon ska stanna några timmar till, kanske över natten.
– Var det någon som upptäckte något oempatiskt under lunchen? frågar Magnus när vi samlats igen.
De viftar verkligen med händerna. Som barn. Allihopa. Det är Melanie som får svara:
– Amanda gick undan och ringde fast vi inte får ha mobilerna på på hela dagen.
– Amanda? säger Magnus vänd till mig.
– Jag ringde min moster. Min morbror har sedan en längre tid...
– Vi vill inte höra ditt livs historia. Vi vill bara höra om du kan identifiera det oempatiska i ditt beteende.
Jag sitter på en båt. Kommer inte i land förrän om sju timmar. Jag kan inte resa mig upp och gå någonstans. Hela mitt väsen vill resa sig upp och gå. Vad ska jag göra? Hoppa i sjön och simma i land? Jag känner inte vrede men stark frustration. Fattar inte varför jag inte stannade hemma. Civil olydnad. Jag andas in och andas ut. Sen säger jag:
– Om du inte är villig att lyssna på din medmänniskas livs historia, kan du knappast kalla dig empatisk.
Medan Magnus, vänd till de andra, tuggar på om hur jag returnerat hans ord på ett aggressivt sätt och hur jag obstruerar gruppen, tar jag en pastellkrita, tar flera, och börjar klottra. De är så feta, kritorna. Tårarna som faller ligger på papperet som pärlor.
(Utmaning: skriv om empati)
måndag 18 april 2011
Inga-Britt
Som du hänger ihop. Är det för att du själv hänger ihop som du är observant på det som inte gör det? Kamratanda och nepotism i svensk förvaltning. FN:s sönderfall under Ban Ki-Moon. Jag vill beundra dig men är litet rädd. Är du en omutlig sanningssägare eller ett trotsigt barn som slänger gegga omkring sig?
Nu invänder du att jag jämför dig med ett barn för att du är en kvinnlig toppbyråkrat. Att jag aldrig skulle göra så med en man. Jag nekar. Jag säger:
– Men du finner ju fel överallt där du hamnar. Kan det inte vara någon sorts projektioner?
Du svarar trött och lugnt att det genom hela ditt yrkesverksamma liv har varit ditt jobb att finna fel.
Jag vill att du ska tala om hur du orkar ta stötarna och väntar på att du ska berätta om en liten sommarstuga vid en insjö, kanske i Småland. Du säger bara:
– Jag håller alltid ryggen rak och hjärnan trimmad.
Och jag beundrar dig.
(Utmaning: skriv om integritet)
Nu invänder du att jag jämför dig med ett barn för att du är en kvinnlig toppbyråkrat. Att jag aldrig skulle göra så med en man. Jag nekar. Jag säger:
– Men du finner ju fel överallt där du hamnar. Kan det inte vara någon sorts projektioner?
Du svarar trött och lugnt att det genom hela ditt yrkesverksamma liv har varit ditt jobb att finna fel.
Jag vill att du ska tala om hur du orkar ta stötarna och väntar på att du ska berätta om en liten sommarstuga vid en insjö, kanske i Småland. Du säger bara:
– Jag håller alltid ryggen rak och hjärnan trimmad.
Och jag beundrar dig.
(Utmaning: skriv om integritet)
söndag 17 april 2011
Den dagen
Det var den dagen, det var den 17 april, och vattenposten borta i San Wei var på i två och en halv timme, så jag kunde bära två bördor vatten. Sen hann jag köa för både lök och bröd och jag fick till och med tag på diskmedel. Jag använde det inte när jag diskade utan jag diskade som vanligt med kokosfibrer. Diskmedlet skulle kunna bli en bra present till moma när hon fyller år. När jag skulle tvätta våra kläder ställde jag först undan en hink med vatten, förutom dricksvattnet som stod på spisen. Solen sken, geggan i gränderna började torka och jag var glad åt att vi hade så pass fina kläder. Att tvätta är ett nöje när man har mycket vatten.
Jag rostade lökarna och skivade brödet. Jag var så lycklig, att det kändes som om jag var med i en film. I skymningen hällde jag upp hälften av det sparade vattnet och tvättade mig grundligt, hela kroppen med sina hemliga gömslen, och jag gned mig med liljeknoppar från slänten bortom gränden.
Du hann precis. Du hann precis före utegångsförbudet. Därför visste vi att familjen So inte skulle hinna hem och vi skulle ha hela lägenheten för oss själva. Det var jag som tvättade dig med den halva hinken vatten. Du stod i hinken och jag smekte din taniga kropp med trasan. Vi bytte ögon men sa ingenting alls. Sen föll natten. Vi åt av brödet och löken. När jag drog för draperiet om alkoven skrattade du till. Familjen So var ju inte hemma. Så jag sköt det åt sidan igen och vi älskade. Det kändes som om hela världen såg på men det var bara det tomma rummet. Det var en dag när hela världen fick se på. Det var den lyckliga dagen.
Tre dagar senare fick vi veta att herr och fru So hade skjutits just denna natt nära posteringen vid Han när de försökte trotsa utegångsförbudet och ta sig hem. Jag tänkte på den underligt bruna dagern i rummet, på dina spetiga små fingrar mot min bröstvårta, på dina sträva, glupska kyssar. Jag tänkte på min själviska glädje över att familjen So inte klarat tiden.
(Utmaning: skriv om när det känns rätt)
Jag rostade lökarna och skivade brödet. Jag var så lycklig, att det kändes som om jag var med i en film. I skymningen hällde jag upp hälften av det sparade vattnet och tvättade mig grundligt, hela kroppen med sina hemliga gömslen, och jag gned mig med liljeknoppar från slänten bortom gränden.
Du hann precis. Du hann precis före utegångsförbudet. Därför visste vi att familjen So inte skulle hinna hem och vi skulle ha hela lägenheten för oss själva. Det var jag som tvättade dig med den halva hinken vatten. Du stod i hinken och jag smekte din taniga kropp med trasan. Vi bytte ögon men sa ingenting alls. Sen föll natten. Vi åt av brödet och löken. När jag drog för draperiet om alkoven skrattade du till. Familjen So var ju inte hemma. Så jag sköt det åt sidan igen och vi älskade. Det kändes som om hela världen såg på men det var bara det tomma rummet. Det var en dag när hela världen fick se på. Det var den lyckliga dagen.
Tre dagar senare fick vi veta att herr och fru So hade skjutits just denna natt nära posteringen vid Han när de försökte trotsa utegångsförbudet och ta sig hem. Jag tänkte på den underligt bruna dagern i rummet, på dina spetiga små fingrar mot min bröstvårta, på dina sträva, glupska kyssar. Jag tänkte på min själviska glädje över att familjen So inte klarat tiden.
(Utmaning: skriv om när det känns rätt)
lördag 16 april 2011
Eftersom det inte var jag
Det var väl inte jag – var det? - som till de afrikanska studenterna på sommarskolan sa: ”Ni som är från Afrika kan väl sjunga och dansa tillsammans för oss andra i kväll?” Nej. Så dum skulle jag väl inte ha kunnat vara? Det var nog någon som stod bredvid mig. Någon som jag stod bredvid. Men det var jag som rodnade mest när skrattet och svaret kom: ”Och hur många europeiska folkdanser skulle du och en schweizare och en britt kunna uppträda med hemma hos oss?” Jag lärde mig så mycket i det ögonblicket. Skammen kom. Världen växte. Världen fick växa, eftersom det inte var jag och eftersom det hade kunnat vara jag.
(Utmaning: skriv om att lära sig en läxa)
(Utmaning: skriv om att lära sig en läxa)
fredag 15 april 2011
Omvägar
– Hur kom du hit där jag är?
– Mina vägar har snirklat som etruskiskt filigran. Fötterna har trampat än hit, än dit, i böjar och slingor. Se hur marken är täckt av mina fotspår! Ändå var jag förvissad om att jag gick rakt fram.
– Nå. Hur mycket vägen än svänger, går man rakt i varje steg.
– Du är så klok och jag fann dig!
– Klokast och mildast är du, min syster, min brud.
– Och hur kom du hit?
– Sidospåren förde mig hit, avstickarna i tangentens riktning. Min väg böljar inte som din men vi möttes i denna punkt...
– Som kanske är ett mål.
– Det mål vi inte anade.
– Allt är väg.
– Allt är väg.
(Utmaning: skriv om en omväg)
– Mina vägar har snirklat som etruskiskt filigran. Fötterna har trampat än hit, än dit, i böjar och slingor. Se hur marken är täckt av mina fotspår! Ändå var jag förvissad om att jag gick rakt fram.
– Nå. Hur mycket vägen än svänger, går man rakt i varje steg.
– Du är så klok och jag fann dig!
– Klokast och mildast är du, min syster, min brud.
– Och hur kom du hit?
– Sidospåren förde mig hit, avstickarna i tangentens riktning. Min väg böljar inte som din men vi möttes i denna punkt...
– Som kanske är ett mål.
– Det mål vi inte anade.
– Allt är väg.
– Allt är väg.
(Utmaning: skriv om en omväg)
torsdag 14 april 2011
Boksalamandrarna
Vårt äktenskap var över på drygt nio månader. Det började över en bok och fortsatte över flera och det var som om varje bok ökade avståndet mellan oss med ett par decimeter.
Det skulle ha varit tvärtom. Det var det också i våra drömmar. Men när vi gick till sängs med varsin bok, liggande sida vid sida på rygg som kantrade salamandrar, var det så isande ensamt, att ensamheten vore ett mycket bättre alternativ.
Jag stod ut. Hon stod ut. Vi var lojala men stumma – vi som skulle prata om allt. Vi, som skulle ha det så bra, två mogna människor i lekfull och rustik samvaro, formade med våra egna själar ett medelålders femtiotalsförhållande. Hennes putsade skor bredvid mina. Vill du ha middag, älskling. Andnöd.
Efteråt sitter vi var och en med ansvaret. Vi kan inte svara på frågorna. När vi slutade tala. När kärleken dog. ”När?” är kanske inte den viktigaste frågan. Det finns inga texter att gå till, inga böcker som kan berätta hur vi skulle ha gjort. I varje ögonblick har vi gjort val som lett oss dit där vi är nu: ute ur förtrollningen.
Och det räcker inte med att säga att jag inte ville vara tillsammans med någon. Att friheten har kommit till mig nu. Vi måste pröva oss, ta reda på vad vi gjort fel, även om vi inte vill gå tillbaka. De berättar om mig, de där nio månaderna av gulnade pocketböcker och avtagande salighet. De berättar om henne. Vi sitter båda med ansvaret.
(Utmaning: skriv om att stagnera)
Det skulle ha varit tvärtom. Det var det också i våra drömmar. Men när vi gick till sängs med varsin bok, liggande sida vid sida på rygg som kantrade salamandrar, var det så isande ensamt, att ensamheten vore ett mycket bättre alternativ.
Jag stod ut. Hon stod ut. Vi var lojala men stumma – vi som skulle prata om allt. Vi, som skulle ha det så bra, två mogna människor i lekfull och rustik samvaro, formade med våra egna själar ett medelålders femtiotalsförhållande. Hennes putsade skor bredvid mina. Vill du ha middag, älskling. Andnöd.
Efteråt sitter vi var och en med ansvaret. Vi kan inte svara på frågorna. När vi slutade tala. När kärleken dog. ”När?” är kanske inte den viktigaste frågan. Det finns inga texter att gå till, inga böcker som kan berätta hur vi skulle ha gjort. I varje ögonblick har vi gjort val som lett oss dit där vi är nu: ute ur förtrollningen.
Och det räcker inte med att säga att jag inte ville vara tillsammans med någon. Att friheten har kommit till mig nu. Vi måste pröva oss, ta reda på vad vi gjort fel, även om vi inte vill gå tillbaka. De berättar om mig, de där nio månaderna av gulnade pocketböcker och avtagande salighet. De berättar om henne. Vi sitter båda med ansvaret.
(Utmaning: skriv om att stagnera)
måndag 11 april 2011
Evighetsmanuskriptet
Från min resa, i min ränsel, har jag med mig fyrtio sidor text. De var hundrafyrtio när jag åkte men väger mer nu. Sida för sida har jag skrivit om och kastat men jag hann inte klart. Tidigare har det här manuskriptet bara funnits i datorn och jag har ändrat litet grand i några omgångar. Nu hade jag tänkt bryta upp strukturen men jag var för feg. Jag bara skrev allt ånyo med strykningar och tillägg. Hundra sidor. Klädde mig i text. Drack min historia. Nu är jag hemma och jag fortsätter här. Jag har lovat mig själv att skriva igenom hela manuskriptet, för att nästa gång kunna ändra det i grunden.
Det är inte ett bra manuskript. Det är därför jag måste konstruera om det. Nästa gång. Alltid nästa gång. Tills dess följer det med på de roligaste resorna. När jag är hemma med det vill jag inte veta av det. Det behöver det soligaste, det mest sociala som kompensation för de ihärdiga skrivtimmarna. Förra sommaren i England. Nu vid vårdagjämningen i Katalonien. Och många gånger tänker jag ”näh”. Det här är sista gången. Men strax efter Allhelgona har jag glömt att jag satt och kämpade med texten i Spanien. Då skriver jag väl ut den igen, börjar markera och klottra. Grälla färger. Åker till Moa och Lars-Øivind, sätter mig i deras stora kök. Author in Residence. Det är ett manuskript för de vackraste platserna, de varmaste människorna. Nästa gång ska jag bryta upp strukturen. Eller nästa.
(Utmaning: skriv om en resa)
Det är inte ett bra manuskript. Det är därför jag måste konstruera om det. Nästa gång. Alltid nästa gång. Tills dess följer det med på de roligaste resorna. När jag är hemma med det vill jag inte veta av det. Det behöver det soligaste, det mest sociala som kompensation för de ihärdiga skrivtimmarna. Förra sommaren i England. Nu vid vårdagjämningen i Katalonien. Och många gånger tänker jag ”näh”. Det här är sista gången. Men strax efter Allhelgona har jag glömt att jag satt och kämpade med texten i Spanien. Då skriver jag väl ut den igen, börjar markera och klottra. Grälla färger. Åker till Moa och Lars-Øivind, sätter mig i deras stora kök. Author in Residence. Det är ett manuskript för de vackraste platserna, de varmaste människorna. Nästa gång ska jag bryta upp strukturen. Eller nästa.
(Utmaning: skriv om en resa)
söndag 10 april 2011
Lump-Lasse
Bygdens skönhet skulle giftas bort och det var dagen för bröllopet. De kära två och alla de som stod dem nära var vimmelkantiga av trötthet, för familjerna var inte rika men bara det bästa var gott nog. Nu skulle bäras bord men det fanns inte tillräckligt många karlar och brudgummen fick inte smutsa sin svarta frack. Brudens mor tittade neråt vägen och visst, där satt han, som så många gånger förr, Lump-Lasse. Hon pekade tvekande och försynt och tittade på sin dotter, som sa:
– Lump-Lasse?
Han hade varit där sedan hon var riktigt liten och hon hade alltid varit litet rädd. Lump-Lasse hette Lump-Lasse inte för att han handlade med lump, utan för att han gick klädd i det. Inte ett klädesplagg var helt och på lukten kunde man säga att han inte var särskilt ren, heller.
– Lump-Lasse? sa dottern igen och hennes mor nickade sakta, för alla hade alltför mycket att göra och han var den enda som gick att städsla.
Bruden traskade fram till honom och sa:
– Vill du bära bord? Pengar rakt ner i fickan.
Han tittade upp, genom skägget, som det syntes henne, med sin ishavsblå blick och gjorde en jakande huvudrörelse. Lump-Lasse pratade inte i onödan.
Men när borden burits och han motades bort för att inte smutsa dukarna, blev han stående vid spannarna med ängsblommor som skulle användas för att smycka kyrkan. Då talade han.
– Och de här? sa han.
Det var det enda han kom att säga på hela dagen och han sa det om blommorna till kyrkan, utsmyckningen till festlokalen och om de två hyrda hästarna, en halt och en galen. Raskt och inte utan smak prydde han kyrkan med blommor, gjorde i ordning en ärebåge vid brudparets plats vid middagsbordet och såg till att byta den ena hästen och tämja den andra. När klockan var två och det var tid för vigsel var alla utpumpade men lyckliga. De hade hunnit precis i tid. De bättrade på läppstiften, fluffade upp sjalarna, torkade skorna mot byxbenen och strömmade som en bekymmerslös rännil in i kyrkan. Lump-Lasse gick och satte sig på sin plats vid vägen. Ingen hade kommit ihåg att betala honom. Kanske de skulle göra det när uppståndelsen var över. Det var inte mycket att öppna munnen för.
(Utmaning: skriv om att anlita någon)
– Lump-Lasse?
Han hade varit där sedan hon var riktigt liten och hon hade alltid varit litet rädd. Lump-Lasse hette Lump-Lasse inte för att han handlade med lump, utan för att han gick klädd i det. Inte ett klädesplagg var helt och på lukten kunde man säga att han inte var särskilt ren, heller.
– Lump-Lasse? sa dottern igen och hennes mor nickade sakta, för alla hade alltför mycket att göra och han var den enda som gick att städsla.
Bruden traskade fram till honom och sa:
– Vill du bära bord? Pengar rakt ner i fickan.
Han tittade upp, genom skägget, som det syntes henne, med sin ishavsblå blick och gjorde en jakande huvudrörelse. Lump-Lasse pratade inte i onödan.
Men när borden burits och han motades bort för att inte smutsa dukarna, blev han stående vid spannarna med ängsblommor som skulle användas för att smycka kyrkan. Då talade han.
– Och de här? sa han.
Det var det enda han kom att säga på hela dagen och han sa det om blommorna till kyrkan, utsmyckningen till festlokalen och om de två hyrda hästarna, en halt och en galen. Raskt och inte utan smak prydde han kyrkan med blommor, gjorde i ordning en ärebåge vid brudparets plats vid middagsbordet och såg till att byta den ena hästen och tämja den andra. När klockan var två och det var tid för vigsel var alla utpumpade men lyckliga. De hade hunnit precis i tid. De bättrade på läppstiften, fluffade upp sjalarna, torkade skorna mot byxbenen och strömmade som en bekymmerslös rännil in i kyrkan. Lump-Lasse gick och satte sig på sin plats vid vägen. Ingen hade kommit ihåg att betala honom. Kanske de skulle göra det när uppståndelsen var över. Det var inte mycket att öppna munnen för.
(Utmaning: skriv om att anlita någon)
söndag 3 april 2011
La Dolce Vita
Den gamle tiggaren var inte så gammal som han såg ut, femtio nyss fyllda, bara, men han hade ett stort skägg som han skämdes för. Det var så tovigt och ovårdat att han inte var riktigt säker på att inte fåglar byggde bo i det.
Han skämdes för sitt skägg. Han skämdes för att tigga. En gång hade han varit någon helt annan. Samma men någon helt annan.
Igår hade han fallit otäckt i en rulltrappa. Det gjorde det inte lättare att tigga, för han hade fortfarande intorkat blod här och där och två tänder var borta – det syntes dock knappt innanför skägget. Han hade varit rätt dragen men tillräckligt alert för att rädda vodkaflaskan. Som Frihetsgudinnan sin fackla höll han den i ett fast grepp och offrade därmed sitt huvud, som dunsade utför. När han slutat falla var flaskan det enda som var helt.
Nu stod han i sin skröplighet i Barceloneta. Höll fram en prövande hand. Det var alltid så svårt i början av varje dag men särskilt svårt när man såg ut som någon som fallit ur en ambulans under färd. Han drog sin inövade ramsa på spanska, lyfte knappt blicken men snart kom det fram till honom en man som inledde en konversation. Det hände ibland. Det hände märkliga saker hela tiden.
Mannen jobbade med film i Italien och tiggaren livades upp, började slänga ur sig filmtitlar och scener. De förde ett initierat samtal.
– Men hur har du kunnat se så mycket film? frågade italienaren.
– Jag har inte alltid varit den jag är idag, sa tiggaren enkelt.
– Dumt av mig. Förlåt.
– Inte alls.
De pratade någon halvtimme. Tiggaren kände sig upplyst inifrån, räddad upp till en högre sfär. Men det fick ett slut, italienaren hade någon att träffa. Innan han gick tog han tiggarens hand och lade något i den. Medan han slöt handen om föremålet – tiggaren kände papper – viskade han:
– Du hör inte hemma här.
Tiggaren svarade med hög röst:
– Ingen hör hemma här. Ingen!
När italienaren gått öppnade tiggaren handen. Där låg en 50-eurosedel.Han försökte ropa, uppmärksamma italienaren på misstaget men denne bara vinkade. Vad gör man med så mycket pengar? Det första han tänkte på var sin blåslagna, blodiga uppenbarelse. Visslande temat från La Dolce Vita gav han sig av för att finna en dusch. Det kändes som ett nytt liv men han visste att pengarna skulle ta slut och att det skulle bli samma gamla igen. Minnet av samtalet skulle dock bestå så länge han hade sina fattningsgåvor.
(Utmaning: skriv om ett tillskott)
Han skämdes för sitt skägg. Han skämdes för att tigga. En gång hade han varit någon helt annan. Samma men någon helt annan.
Igår hade han fallit otäckt i en rulltrappa. Det gjorde det inte lättare att tigga, för han hade fortfarande intorkat blod här och där och två tänder var borta – det syntes dock knappt innanför skägget. Han hade varit rätt dragen men tillräckligt alert för att rädda vodkaflaskan. Som Frihetsgudinnan sin fackla höll han den i ett fast grepp och offrade därmed sitt huvud, som dunsade utför. När han slutat falla var flaskan det enda som var helt.
Nu stod han i sin skröplighet i Barceloneta. Höll fram en prövande hand. Det var alltid så svårt i början av varje dag men särskilt svårt när man såg ut som någon som fallit ur en ambulans under färd. Han drog sin inövade ramsa på spanska, lyfte knappt blicken men snart kom det fram till honom en man som inledde en konversation. Det hände ibland. Det hände märkliga saker hela tiden.
Mannen jobbade med film i Italien och tiggaren livades upp, började slänga ur sig filmtitlar och scener. De förde ett initierat samtal.
– Men hur har du kunnat se så mycket film? frågade italienaren.
– Jag har inte alltid varit den jag är idag, sa tiggaren enkelt.
– Dumt av mig. Förlåt.
– Inte alls.
De pratade någon halvtimme. Tiggaren kände sig upplyst inifrån, räddad upp till en högre sfär. Men det fick ett slut, italienaren hade någon att träffa. Innan han gick tog han tiggarens hand och lade något i den. Medan han slöt handen om föremålet – tiggaren kände papper – viskade han:
– Du hör inte hemma här.
Tiggaren svarade med hög röst:
– Ingen hör hemma här. Ingen!
När italienaren gått öppnade tiggaren handen. Där låg en 50-eurosedel.Han försökte ropa, uppmärksamma italienaren på misstaget men denne bara vinkade. Vad gör man med så mycket pengar? Det första han tänkte på var sin blåslagna, blodiga uppenbarelse. Visslande temat från La Dolce Vita gav han sig av för att finna en dusch. Det kändes som ett nytt liv men han visste att pengarna skulle ta slut och att det skulle bli samma gamla igen. Minnet av samtalet skulle dock bestå så länge han hade sina fattningsgåvor.
(Utmaning: skriv om ett tillskott)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
