Utmaning 331 - Vad är vardag?

Nu gör jag ett avbrott i vardagsbestyren och skriver dagens Skrivpuff. Nej, men vänta nu - det här är ju det enda jag gör rutinmässigt i min vardag, skriver Skrivpuffen. Då kan det väl inte vara ett avbrott?

Vad är vardagsbestyr och vad är avbrott i desamma? Dricka en kopp kaffe? Baka en morotskaka? Öppna posten?

När jag är lycklig är varje vardagsbestyr ett avbrott i de övriga vardagsbestyren. När jag är olycklig bjuder knappt ens natten på avbrott. Någon dag ganska snart ska jag skriva skönlitterärt igen. Tills dess: dessa beskäftiga små inlägg. Ursäkta, jag bryr mig inte. Jag skriver precis vad som faller mig in. Det här är mitt avbrott i vardagen.

(Utmaning: Skriv om ett avbrott i vardagsbestyren)

Utmaning 330 - Svag karaktär

Jag har en högst dimmig uppfattning om vad svag karaktär är. Som tur är får jag en ledtråd. Det tillhör moraluppfattningen hos gemene man att rökare har dålig karaktär. Jag röker. Ergo är min karaktär svag. Det känns tryggt att veta. Om jag inte rökte skulle jag inte veta säkert hur det är ställt med min karaktär. Stackars alla icke-rökare. De går i ett moralfilosofiskt skymningsland. Det kan ju inte bara vara så enkelt, så att man har stark karaktär om man inte röker.

Det kommer säkert att bli väldigt inne inom kort att prata karaktär, så hopplöst ute som det känns nu. Men jag skulle förvåna mig själv om jag komme att ta reda på vad karaktär innebär. Jag är fullständigt övertygad om att alla gör så gott de kan, och det tycker jag är huvudsaken.

(Utmaning: Skriv om att ha svag karaktär)

Utmaning 329 - Om fördelning (och livets mening)

Det första du måste veta är detta: livet har ingen mening. Du är satt här att äta dina äpplen och skyla dig i ull. Till detta ändamål behöver du cirka tiotusen i månaden. Då får du råd med en liten bostad också och det är praktiskt. Äpplen, ull, en säng, några ägg - runt detta är du fri att skapa din egen ekvation som kallas livet. Tiotusen går snabbt att få ihop om du har utförsgåvor som är eftertraktade. Du kanske till exempel är bra på att leka med barn. Då kan du passa barn åt andra som är ute och samlar ihop sina tiotusen på något annat sätt. De kanske till exempel säljer bilar till andra, som behöver åka långt och länge för att komma till platsen där de kan samla ihop sina tiotusen. Håll med om att det inte låter meningsfullt! Det är helt OK att det inte är meningsfullt. Blanda över huvud taget aldrig samman begreppen "mening" och "liv". Skaffa dig dina äpplen, dina ägg och din ull och förbluffas över att det hänger samman, livet, utan det kitt som kallas "mening". Du kanske kommer på att det som stimulerar dig mest är att komma på intressanta bokstavskombinationer. Eller varför inte ordkombinationer? Livets mening - ur din subjektiva synvinkel - kanske är just en mening, med subjekt och predikat, som äger kraft för sin skönhets skull? Skapa då denna mening. Slåss för denna mening. Men tro inte att själva livet har någon mening. Och tro för allt i världen inte att du löser någonting genom att dela ut de där tiotusen rakt av till var och en. Om det vore så enkelt, skulle någon redan ha gjort det. Eller hur?

(Utmaning: skriv om att fördela)

Utmaning 328 - Tre svåra frågor

"Hur har du råd?" är den första frågan. Den brukar ställas av vänner som får en inblick i hur litet pengar jag har och besvaras efter humör. Ibland säger jag "I get by with a little help from my friends" och det är sanningsenligt. Häromdagen fick jag till exempel en länge efterlängtad SodaStream av en kär vän. Den skulle jag inte ha haft råd med själv.

Den andra frågan är: "Har du inte tråkigt?" och brukar ställas av vänner som inser hur litet jag gör. Faktum är att jag inte har särskilt tråkigt. Jag har förlorat förmågan att ha tråkigt. Om jag får tråkigt, tänker jag, och då brukar tråkigheten gå över.

Den tredje frågan är: "Men vad gör du hela dagarna?" och brukar ställas av vänner som inser att jag inte tittar på teve. Den frågan svarar jag svävande på. Dagarna går fort. Jag är läs-, skriv- och stickkunnig och jag äger ett staffli samt en halv hund. Ingen kan ha tråkigt då.

(Utmaning: Skriv om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil)

Utmaning 327 - Min fiffiga skalle

Jag har en krater i min hjässa. Den släpper in, den släpper ut - vilket är väldigt behändigt, för då kan jag till exempel ta in information även om öronen skulle vara upptagna och ge ut, även om munnen är upptagen. Mest använder jag den till telepatisk kontakt. I går var det en brud som blev ilsken, mycket ilsken, på min puff. Den handlade om att spänta fjässing. I stället för att skriva ett opersonligt e-mail till henne kunde jag fånga henne just som hon tänkte sina förbittrade tankar och sända iväg en salva subliminala förklaringar: "allt är grönt, allt är skönt, du förstår när du dör - om inte förr". Vad jag kunde se, slutade hon vara arg på mig och började fastmer fundera på att själv spänta fjässing.

De flesta borde spänta fjässing. Så gott som all min vakna tid använder jag till en telepatisk kampanj för detta ändamål. Längst har jag kommit med Malix. Hon kan knappt blunda utan att hennes medvetande uppfylls av sonora röster som säger "Spänta fjässing". Det låter som ett klockspel. Snart har jag vunnit över henne och många med henne. Det är mitt uppdrag här på jorden - att vinna över så många som möjligt till fjässpäntarnas skara. Allt det här jag bestyr med Skrivpuff är bara en potemkinkuliss. Ja, jag kan fullt ärligt säga att jag skiter i litteratur. Fjässpäntningens vana ska spridas på det världsvida nätet och jag har förmånen att vara dess profet. Alla de besynnerliga texterna på denna blogg samverkar blott till detta: att fjässpäntningen förs fram några steg på sitt segertåg över världen. Jag har utvalts just på grund av kratern i min hjässa, min förmåga till telepatisk kommunikation. I går och idag har budskapet för första och sista gången synts i klartext. Hädanefter kommer det att matas in i er vad ni än tar er för. Ni kan inte värja er. Det är sedan länge för sent. Spänta fjässing!

(Utmaning: skriv om något fiffigt)

Utmaning 326 - Spänta fjässing

Under de långa sommarkvällarna samlas vi allihop för att spänta fjässing. Det är en fin, ålderstigen sedvänja alltifrån motsvarigheten till gammalfaraonisk tid. "Kukulia, kukulia" ropar damerna och herrarna fyller i: "Beassare, beassare". Inte ett öga är torrt. Inte ett öga är fuktigt heller. Ögonen är mittemellan torra och fuktiga. Att spänta fjässing ger en omedelbar aning om din plats i samhället. "Kukulia..." "Beassare...." "Kukulia", "Beassare". Det står inte på förrän du rätt kan uttolka enskilda Kukulia, individuella Beassare. Då har du fått ditt Kukassareskåp, som det heter. Då kan du åka på tingränna, gynna mysing i slak. Och innan du vet ordet av, har du målat ut groding svinasterfjätt uppå kållen. Singtrasing änna sturskflikting fånna gloding. Kukulia! Beassare!

(Skriv om en ritual)

Utmaning 325 - Språnget

"Du låter första plagget falla..." Den här musiken har hypnotisk verkan på henne. Hon kan inte motstå. "Du låter andra plagget falla..." Det fläktar svalt där hon står, hon och en vacker ung man. I fantasin står hon med en vacker ung man, han som sjunger på den gamla raspiga skivan. "Inte långt kvar nu, bara jag och du - bara himlen ser på..." Det är nu man lättar. Nu man svävar ut, för att aldrig komma tillbaka. Det finns ett par chanser till. Refrängen kommer tillbaka. Hon kan den här låten som sin egen ficka.

Hon är inte rädd. Hon har varit igenom det här så många gånger i fantasin. Som en silverkula ska hon falla. Hon var ändå inte ämnad för den här jorden. Som det nu utvecklade sig.

Hon konstaterar nyktert att hon har sitt snyggaste nattlinne på sig, med stråveck. Det kommer att stå som en spinnaker om henne när hon faller, faller, faller. Vad kommer hon att hinna uppleva? Smattrande batist? Kommer hon att hinna bli rädd?

Hon står på fönsterbrädan nu. Det är kallare än hon räknat med. Vinden är ganska frisk här uppe. Hon ska inte fega ur. Här! Nu kommer det igen! "Du låter första plagget falla..." Nu ska hon hoppa. Nu ska hon göra det. Mot en ögonblicklig död... "Inte långt kvar nu bara jag och du..." Fartvinden. Det näst sista hon hör är fartvinden. Det sista hennes öron registrerar är den köttiga smällen när hon slår emot stenläggningen. Den kommer strax innan själva hennes sinnesorgan förstörs. "Bara himlen ser på..."

Utmaning 324 - Flykten

Det bultade vid tinningarna. Munnen smakade blod. I en rännil bak i halsen kände hon hur svetten rann. Uppför och uppför sprang hon, intill det att hon måste ifrågasätta om det någonsin fanns någon vila. Alla berg har förvisso ett krön men i det här fallet kanske hon skulle stupa innan hon nådde toppen.

Hon var den absolut sista av sin ätt. Det visste hon med bestämdhet. Aurore, hennes vapensyster, hade stupat vid bergets fot samma morgon, efter att de levat fredlösa i marsklandet, bara de två, hela sommaren. Hon ville gråta. Krigare gråter inte. Hon ville utföra de sista riterna men hennes försprång var inte stort. Minst lika ljudlig som hennes egen andhämtning var främste förföljarens, en kaxig liten skit, knappt tonåring. Det var en tidsfråga hur länge hon skulle kunna upprätthålla försprånget.

Då hördes ett avgrundstjut och hon förnam hur förföljaren försvann i just avgrunden. Tumlade, försvann, tumlade försvann - och det var tyst så att det ekade. Långt nedanför sig såg hon de mer trögfotade förföljarna avteckna sig som insekter. Plötsligt var hon räddad av slumpen. Nu gällde det bara att hitta en grotta. Vildkvinnans tid var inne.

(Utmaning: Skriv om att fly)

Utmaning 323 - Ett klet

De hade försökt fästa frön på henne. Hon var nu en kletig sudd. Där honung och sirap inte varit klibbigt nog, hade de doppat henne i resin. Det stod i alla fall 'resin' på burken och klibbigt var det som var i. De hade tänkt sig henne som ett slags kotte, med lager efter lager av perfekta fjäll, men hon såg mera ut som något som rullat efter Sudhana under hans långa, långa pilgrimsfärd för länge sedan. Allas vår pilgrimsfärd blir lång, tänkte Marjorie med plötsligt vemod när hon såg den tilltufsade, dammiga, frånstötande tingesten som varit snart sagt överallt med sin kletiga hinna. Hon var för använd för att vara användbar men inte tillräckligt använd för att vara oumbärlig. Hon var just detta: dassig, dammig, grå och frånstötande bland andra dassiga, dammiga, grå och frånstötande föremål. Hon var just sådan, att man lätt skulle kunna göra sig av med henne när alla andra vände ryggen till. Den vördnad Marjorie kände för henne skulle hon inte kunna garantera henne. Försåvitt hon inte ställde till med brännoffer! Bensin var svaret. Marjorie hade inte ens hunnit tänka tanken färdigt förrän hon bemängt sudden av den sorgliga skepnaden med bensin och tuttat på. Hon förtärdes som av den proverbiala elden, förgicks just som av en förtärande eld och var alls icke mer. Flortunna kolflagor var allt som var kvar av henne. Inte ett dammkorn, inte ett klet.

(Utmaning: skriv om något klibbigt)

Utmaning 322 - Smultronstället

- Genom revorna i kanvasduken ta mig längre, längre ut. Över pölarna med batterisyra ta mig längre, längre bort. Låt mig samla jordens gröda där jag en dag ska förblöda. Gör mig frisk och ren och härdig så att jag kan få bli värdig...
- Vad snackar du för skit?
- Jag vill plocka smultron!
- Då har du hamnat fel, min vän. Fem kilo aluminium är vad Sop-Lasse kräver per man. Jobba på!
- Men jag vill plocka smultron!
- Bara ett pucko skulle äta något han plockat på tippen.
- För den som är ren är allt rent.
- Plocka då ren aluminium och håll käften.

(Utmaning: skriv om ett smultronställe)

Utmaning 321 - Själstölden

Du tror att du har kommit på mig. Du tror att det finns dolda skäl till att jag stjäl din själ. Men skälen är blott alltför uppenbara: din själ behagar mig, den del som du visar synlig mot mig, som glimmar som onyx i natten. Jag vill ha mer utav den, inte för att beröva dig; nej, din själ är av sådan kaliber att den kan mätta fler än en. Så långt har vi kommit i mänsklighetens psykiska ekonomi - de få som har, har fått i övermått. Du lever många liv, kanske utan att veta om det, och du ska leva också mitt. Förr än du anar, ska du blåsa liv i mitt liv. Jag ser för mig hur jag sitter vid en simbassäng, dricker drinkar och tänker sådana tankar som bara du kan tänka. Ett behagligt liv. Sen torkar jag mitt hår. Vi kommer inte att ha några gränsdragningsproblem. Vi kommer att veta vilken aktör som träder in när. Jag är den som sköter håret. Det är du som tänker genom mig. Du kommer att få en lika tillbakaskjuten position, som jag vet att du vill ha. Ju fler kroppar du har att innebo, desto större frihet får din själ. När du gått upp i alla anas du som en corona över många människors liv. Du slipper finnas, för du finns i alla. Stilla nu, stilla, när jag sticker in nålen.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl)

Utmaning 320 - Helmer

Grå februarigryning. Sportlovets sista dag. Lägergården sover. Snarkningar från ledarnas rum. Där ligger snygge Helmer, som alla är förtjusta i, Micke E, Micke A, Micke P och - bakom en skärm - Frida och Gunnel. De är vuxna allihop men ändå unga. Naturvetare mot humanister. Ibland verkar det vara ballast med naturvetare, ibland med humanister. Fast Helmer går fyran, teknisk linje. Hon har ritat ett chiffer: "BH" för Helmer Bengtsson (omvänt, så att det inte ska vara så lätt att uttyda) så ett hjärta, en pil, ett "T" och en fyra. Hon har målat det med Tipp-Ex på sin brandgula pulka, ganska stort. När hon ligger framstupa på pulkan känns det som om hon gör något vågat. Det är märkligt - hon vet redan hur det känns att trycka kroppen mot Helmers kropp. Han ska upptäcka henne en dag, inse vilken mogen och intelligent tjej hon är, fast hon knappt har bröst.

Nu lägger hon renskinnet på pulkan och sig själv ovanpå, på rygg för en gångs skull. Sen vet hon inte vad som händer, allt försvinner utom himlen, i en rasande fart far hon nerför backen och banan låter inte längre av packad snö utan av is. Hon kastas och far uppför kanterna, dunsar hårt och tungt och fortsätter i samma helvetiska tempo tills hon studsar mot hoppen längst nere i backen och flyger från pulkan. Tystnad sen. Munnen smakar blod. Kroppen ömmar. En tand sitter lös. Mödosamt börjar hon ta sig uppför backen.

När hon kommer upp kokar redan chokladen.
- Vad har hänt? Du blöder! säger Helmer förskräckt.
- Jag såg inte att någon har spolat banan. Det är livsfarligt därute.
- Gapa!
Han har mjuka tummar. Känner han att hon har mjuk mun?
- Det är nog bäst att vi åker till Folktandvården.

Kan ett sportlovsläger sluta bättre? "Min kille och jag", tänker hon prövande där hon sitter bredvid honom först i bilen de tre milen in till stan, sen i väntrummet. Hon överväger att hävda att hon har tandläkarskräck för att få honom att hålla hennes hand men bedömer det som otaktiskt. Hon ska visa vilket tappert hjärta som bankar innanför bröstkorgen på en liten tjej.

- Vilken sympatisk kille, säger mamma när Helmer lämnat av henne och fått kaffe och bullar för besväret. Själv kan hon inte fika, hela munnen känns bedövad.
- Jo, han är OK, säger hon sammanbitet.
- Märkte du inte att banan var spolad?
Inget svar.
- Snygg var han också.
- Men mamma, sluta.

(Utmaning: ett flertydigt ord att skriva om: banan)

Utmaning 319 - Cancan i Filadelfia

Strängmusiken står på podiet framför korset i körsbärsträ. De sjunger Pärleporten. Nu kommer versen som alltid får Nils att rysa: Under över alla under - allt förlät han mig en gång... "Under över alla under" Han tänker på cancan, på Vilda Västern, på spetsmamelucker. Blir vimmelkantig vid tanken. Det är så mycket under, så mycket över, men mest under ändå. I sitt huvud sjunger han till can-can-melodin, i en upprorisk underström. Det går rätt bra. Pappa säger "Jesus, Jesus" och för samman pekfingrarna vid näsroten. På Nils står håret i nacken. Det gör det ofta till strängmusikens sånger. Blott en dag är en favorit, så också O, store Gud men mest, allra mest, Pärleporten. Han ska gifta sig en dag och då ska han vandra in med sin mö till Pärleporten. Eller kanske rentav dansa in? I spetsmamelucker... Är det en syndig tanke? Han vill känna bomullsbrodyr mot sina ben, kicka upp de frasiga kjolarna... Ja, han blir upphetsad av att tänka så. Då är det nog syndigt ändå. Hemma i Hedmans skrubben står utklädningskläderna. Kostymerna ratas av alla utom Anna-Maria. Nils' egen favorit är ett bläckblått konstsidenfodral. Men några cancan-klänningar finns inte. Dem får han tänka på här, i kapellet. Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord... Det är en ny sång nu, en obehaglig. Nils gillar inte tanken på ett tatuerat hjärta. Har pappa tatuerat sitt hjärta? Har mamma? Gör det mycket ont? Han tänker på det rökta älghjärtat till jul. Kroppens möraste muskel, som knappast går att bedöva. Då stannar ju allt. Kräver Jesus att man ska tatuera hjärtat utan bedövning? Ja, det är nog så. Alla har säkert gjort det. Inför dopet, kanske. Mamma och pappa är döpta, inte han. Han måste komma på ett sätt att fråga. Men han kommer inte att göra det. Förmiddagsmötena i Filadelfia ger upphov till så många frågor, så många tankar, som han ändå aldrig släpper ut. Försiktigt tittar han på de andra barnen. Stefan och Mikael sitter och spelar luffarschack, det syns. Alla tjejer sitter skenheligt som han själv. Det är nog han och tjejerna som väver orden samman till korgar att färdas i, nu och framgent. Kanske ska han stå där på podiet själv en dag, vara predikant med vit krage och vita manchetter? Ska han låta det hända? Det är vad pappa vill, och mamma. Det krävs stark kraft för att få en vanlig uppväxt. Hey Baberiba och Björn Skifs. Stefan och Mikael skulle mäkta med det men knappast han själv. Att inte skapa obehag för sina föräldrar är viktigare än att bli lycklig.

(Utmaning: Ett flertydigt ord att skriva om - under)

Utmaning 318 - Beata

Beata heter Ann-Sofis hela docka. Det är en hemlighet som bara flickorna på gården vet. Beata har också en hel klänning, i gammalrosa taft med prickar. Beata är Ann-Sofis mest älskade älskling men nu är det något på gång, något oerhört, det är begravningsråd, se, och det är Beatrice som har makten. Alltid är det Beatrice som har makten över flickorna på gården. Ann-Sofi skulle vilja veta hur hon gör. Det är som om hon svingar något som trasslar in sig i deras hår. Bara genom att säga "Vi tar Beata, tycker jag, hon är finast" har hon trasslat in dem förfärligt. De kommer inte loss, står och nickar, korta, korta nickningar och tänker: "Tur att hon inte sa Emma eller Johanna". Deras älsklingsdockor, som varken är hela eller rena. Det är bestämt på en minut. I morgon efter skolan ska Beata begravas och gunåde den som gräver upp henne igen. Den ska själv döden dö. Hon ska begravas i all sin gammalrosa prakt, prickar och allt ska i jorden. Beatrice ska sköta förättningen, Anna ska sjunga sånger och Kristina ska stå för blomstersmyckningarna. För Ann-Sofi räcker det att hon dyker upp med Beata.

Hon kommer med riktiga tårar. Rikligt med jord sprätts över skokartongen med Beata i. Hennes finaste docka. Det finns inte skäl kvar att leva mer. Och skäll kommer hon att få. Anna sjunger Byssan lull och Ann-Sofi grinar. Det är den första dagen.

Den tredje dagen har Beatrice Beata. Fast hon säger själv att det är en docka som är mycket lik Beata. Men Ann-Sofi vet, för hon har själv målat naveln och kissestjärten med röd tuschpenna. Den fjärde dagen dyker även Beatas gammalrosa klänning upp på Beata, som numera heter Rosali. Ann-Sofi vet inte längre vad hon ska göra. Hon bjuder hem till dockklädskalas med mycket saft. När Beatrice går på toaletten rycker Ann-Sofi fram en sax, strimlar den prickiga taftklänningen i smala, smala strimlor. Dockkroppen kan hon inte med att röra. Det vore som att klippa i sitt barn.

(Utmaning: skriv om något helt)

Utmaning 317 - Min lediga dag

Det började som vanligt. Medvurst och limpa, earl grey. Så puttrigt i mitt kök. Vaxduken med mångfärgade cirklar på, levande ljus. En perfekt dag för att åka ut till landet. Först bara en snabb dusch... Plask! "En scout möter motgångar med glatt humör" - tur att man har varit scout, då, när man står med vatten upp till anklarna och utan ett knoprep i sikte. Klafs, klafs till hemliga pengagömman ute i hallen. Jo, med litet god vilja finns det medel till en reparatör men de kan inte tala om när han kommer. Allas hushållsmaskiner verkar ha sprungit läck. Nå, den som har tjugofem liter vatten att moppa upp står inte sysslolös. Inte förrän reparatören dyker upp så påpassligt med en vacuumsug. "Den gör jobbet på nolltid!", säger han uppmuntrande. "Det gjorde inte jag", svarar jag dovt. En trasig slang. I scouterna hade vi löst det med lite surrtåg och tjära, nu går det lös på 975 plus moms. Han nobbar kaffet, reparatören. Hektisk dag.

Hektiskt blir det också för mig. Jag rafsar ihop en bag med böcker och en ikeakasse med proviant och kläder och rusar till bussen. Missar den med en hårsmån. Vänta en timme till nästa som går ända fram eller ta bussen om en halvtimme och gina genom skogen? Gina genom skogen, förstås.

När jag kommer fram till närmsta busshållplatsen är det ljust - uppe på vägen. Medsamma jag kliver in i skogen råder en mystisk halvdager och det skymmer för varje minut. Som tur är har jag ficklampa på min mobil. Ändå faller jag flera gånger i hålor och över grenar. Igenmulet - jag får orientera efter flygplanen som lyfter och landar på Arlanda men jag är inte helt säker på vägen. När telefonen ohjälpligt glidit ur min hand vid ett fall på en myr, ser jag inte stegen framför mig längre. Sportbagen och ikeakassen är blytunga. Men det kan högst vara en halvtimme kvar. Jag håller mig uppe med härliga tankar på varm choklad och Patrick White - den typ av choklad- och boktankar som får sig en allvarlig törn när man kommer fram utmattad i beckmörkret, tittar igenom fickorna en gång, två gånger, tre... och märker att man lämnat nyckeln hemma.

Jag får en allvarlig impuls att slå sönder ett av mina handblåsta, handkittade fönster från Gysinge men besinnar mig, langar in packningen i vedboden och travar iväg mot busshållplatsen - utefter vägen, den här gången. Den här gången missar jag bussen med cirka tre minuter. För första gången i livet får jag för mig att lifta. Nu vore lampan bra att ha. Det är mitt i november och nermörkt. Men första bilen stannar, fastän jag knappt syns, och jag blir inte våldtagen utan hemtagen. Åtminstone till min gata. Den är avspärrad. Halva Stockholms brandförsvar blockerar vägen. Jag ser genom vilka fönster den värsta röken kommer... Ljusen. Mina frukostljus i trästakarna. Jag ger mig inte tillkänna. Vänder bara helt om och går mot Odenplan. Där haffas jag av ett TV-team. "Har du märkt att det är fredag den trettonde?" frågar reportern. Jag ler milt. Sen slår jag mikrofonen ur handen på henne.

(Utmaning: skriv om fredag den trettonde)

Utmaning 316 - Om en dahlia

När jag tänker på mig själv som plantering tänker jag dahlior. Det är på grund av dahliornas färgprakt, tror jag, och deras daterade charm. Jag var aldrig riktigt up-to-date, särskilt inte på den tiden när kinesiska underrättelsetjänsten tog kontakt med mig en varm höstdag för jämnt tjugofem år sedan. Jag läste statskunskap då för Leif Lewin i Uppsala, såg framför mig en bana som diplomat. Jag kunde redan engelska, franska, tyska, mandarin och afrikaans och avsåg att stoppa in fler språk eftersom.

Det var en sen novemberafton och jag var på hemväg till min lilla lägenhet på Rackarberget när jag hörde herr Lis milda röst för första gången. Han stod under en gatlykta och rökte. Av högen vid hans fötter kunde jag slutleda att han stått där ett tag. Det var så härligt att få tala kinesiska igen! Herr Li fick ur mig allt som fanns att veta om professorn och om mina kamrater. Om mig själv visste han redan mer än jag trodde det gick att ta reda på. Jag minns att han uppväckte minnet av tuberkulosutbrottet på min mellanstadieskola 1974.

Jag hade inga betänkligheter mot våra samtal, som kom att upprepas med ett par månaders intervall under hela studietiden och tätare när jag började på UD. Då fick jag också lära mig att fotografera av dokument och banda samtal, bådadera med numera ålderstigen, otymplig apparatur. Hur lätt ska det inte vara att vara spion idag, med telefoner som är digitalkameror och med mp3-spelare i alla möjliga utföranden.

Jag talade bara med herr Li. Det var för herr Lis skull jag gjorde det. Jag såg mig inte någonsin som en spion, möjligen som just en plantering. Herr Lis lilla blomma. Dahlian. Jag njöt av att göra honom nöjd. Förde långa kinesiska samtal med mig själv för att bereda mig för våra möten. Blev djärvare och djärvare på UD, bröt mig in och stal koder som jag vidarebefordrade till herr Li.

När jag posterades i Johannesburg, tog jag för givet att herr Li skulle flytta med mig men jag hade fel. I stället blev min motpart en slyngel från Shanghai, Cheng. Herr Li brydde sig inte ens om att säga adjö. Han lät mig tro att vi inte skulle skiljas åt.

Lika tjänstvillig som jag varit mot herr Li, lika bedräglig var jag mot Cheng, och jag upptäckte tjusningen med att producera desinformation. Detta var under det skickelsedigra året 1993-1994, när det demokratiska Sydafrika skulle födas. Jag fann ut att om jag tonade ner de svenska insatserna, gav kineserna mer. Det kunde de gott ha. Det gav mig tillfredsställelse att få en av världens värsta diktaturer att finansiera demokratiska institutioner i den gamla apartheidstaten. För första gången hade jag en egen agenda.

I Sydafrika skulle jag ha kunnat stanna till evig tid men jag saknade herr Li. För hans skull lät jag mig hemförlovas 1996 igen men han var inte här. Förflyttad till inre tjänst 1993. Då brast allt för mig och jag bekände för departementsledningen. Därför sitter jag här på Hinseberg. Nästa år har halva strafftiden gått, då ska jag ansöka om benådning. Tills dess odlar jag mina blomsterbäddar. Jag har anlagt dem i form av det kinesiska piktogrammet "sanning". Mittpartiet är fullt av dahlior.

(Utmaning: skriv om en plantering)

Utmaning 315 - Manna från himlen

Jag måste ha förlorat koncentrationen, för med ens låg porslinsasken i tusen skärvor vid mina fötter. Jag förbannade min dumhet. Jag förbannade min fumlighet. Jag ville förena mig med porslinskrosset på golvet.

Hur kunde jag ha varit så dum? Ta mig till att städa i mina föräldrars perfekta hem. Jag, Fummel-Maria. Tårarna steg.

Jag ville så väl. Pappa låg på sjukhus för sin tredje hjärnblödning och mamma hade mer än hon mäktade med. Inte ens när vi barn kom hem kunde vi hindra henne från att sitta hos pappa dag och natt. Det minsta jag kunde göra var att hjälpa till med markservicen. Jag hade handlat det nödvändigaste och gett mig i kast med damningen, mjukt och försiktigt lyft pryl efter pryl, dammat den och ställt tillbaka den på exakt samma ställe igen. Det hade gått bra med kristallföremålen i vardagsrummet och med Lisa Larsson-figurerna i teverummet men det enda som inte fick gå sönder hade jag lyckats slå i kras: porslinsasken i form av en tjock bibel som rymde "mannakorn", lappar med tänkvärda bibelord som man skulle ta varje dag eller i kritiska situationer. Den hade mamma och pappa fått på bröllopsdagens morgon av mormor och morfar och under de snart femtio åren sedan dess hade det såvitt jag visste inte gått en dag utan att de använt den.

Det första att göra var att städa upp i förödelsen. Finsopa. Dammsuga. Skilja mannakornen från porslinssplittret. Jag satt på huk med sopskyffeln i knät och plockade lapp efter gulbrun lapp medan det finaste porslinskrosset åt sig in i mina rodnande fingertoppar.

Och så smällde en bildörr utanför. Mamma kom hem. Jag motade tillbaka en barnslig impuls att fly och gick ner för att möta henne, med sopskyffel och allt. Jag höll fram näven med räddade mannakorn och då brast det för mamma, hon som aldrig setts fälla en tår. Rakt ut bölade hon, som en treåring. "Hål... hål... håller du inte någonting för heligt?" väste hon med hotfullt förvrängd röst, grabbade tag i sopskyffeln och körde upp dess långa skaft i hakan på mig. Jag höll bokstavligen på att bita av mig tungan och nacken fick sig en snärt som smärtade långt in i mitt innersta.

Den natten dog min far. Alla vi syskon var där men mamma vägrade. Hon låg i sin egen säng med en isblåsa på ögonen, fick jag veta senare av mina syskon. Inte ett ord yttrade hon när de kom hem. Jag åkte direkt från sjukhuset tillbaka till Stockholm. Bara ett par dagar senare hade jag funnit en porslinsask, identisk med den jag haft sönder, på Myrorna. Jag skickade hem den men fick inte någon reaktion. Inte ens på begravningen pratade mamma med mig.

(Utmaning: skriv om något trasigt)

Utmaning 314 - Ett brev

Käre Diyanath,

Nu sitter jag här på ett sjukhus igen sedan en vecka tillbaka - tillräckligt länge för att jag inte ska känna den sötaktiga doften längre, tillräckligt länge för att cigarrettröken ska stå ur öronen på mig. Med cigarretter och sömn mäter jag min dag, med elchocker min vecka. Det är ett avskalat liv. Jag äter upp mig.

Det började med att jag skulle försöka jobba igen, efter ett moratorium på tio år. Två timmar om dagen skulle jag klara, inte mer, men jag klarade inte ens det. Jobbet framför datorn var tryggt och bra men resten av tiden blev en vandring i smärta. Jag slutade äta, drog ner på hygienen. Troligen märkte ingen någondera. Jag duschade var tredje dag. Efter väggarna låg dammråttor stora som lindormar. Lindormar stammar från nordeuropeisk mytologi och finns i en benign och en malign form. Inte förrän jag får fram dammsugaren får jag veta av vilket slag mina lindormar är. Måhända kan de transformeras av dammsugarens kyss. I helgen ska jag hem och pröva.

Jag skriver till dig, inte för att du är psykiater, utan för att jag behöver diskutera med någon utomstående vad jag ska göra framgent. Det är som om sagoormen står framför mig och håller fram två påsar. I den ena ligger mitt relativt bekymmerslösa liv som heltidssjuk, i den andra en stapplig väg där jag med möda klarar att jobba två timmar om dagen, inte mer.

Du känner mig. Kände mig. Du vet vad jag väljer. Och det är inte för att jag är masochist eller för att jag tror att mitt människovärde ligger i att jag arbetar, utan för att jag behöver impulser utifrån, om än i begränsad omfattning.

Du kände mig. Du vet att jag har viljekraft. Jag ska lugnt och stilla reda mig ett liv där de två timmarnas arbete om dagen ska vara som ett nav runt vilket dagens övriga aktiviteter ordnar sig i skön harmoni. Jag ger det ett försök till.

(Utmaning: skriv något modigt)

Utmaning 313 - Farmor

Som ett litet, bräckligt ostracon ligger hon på sin bädd av hygienisk bomull. Farmor, som har levt tills hon är 101. "Nu är det inte lång tid kvar" har vi sagt i snart tjugo år men hon håller sig fast vid livet, en liten steglitsa på sin kvist. Det är en högtidsstund när vi kommer. Då får hon sushi - farfar var en gång charge d'affaires i Tokyo. Hon äter med fingrarna - "det får man visst göra" - och berättar i förbluffande detalj om biträdenas kärleksliv och hemliga studiedrömmar. Sen rapar hon wasabi och tittar drömmande på Peters cigarrettetui. När personalen har gått för att fika tar vi helt resolut sängen och kör ut den utanför sjukhemmets port. Hon ratar mina Level, vill ha Peters Camel utan filter. Berättar om Nisse, en 91-årig man, som förbjudits att röka av sina barn, för att de är rädda om honom. "Rädda!" fnyser hon och drar upp benen under sig. Benrangel i motljus. "Han gråter i koridorerna och tjuvröker på toaletterna. Vad är det för ett liv?" Lojt räcker hon armen snett bakåt, fångar upp ytterligare en cigarrett. Ljuset målar oss. Här ska vi vara kvar tills vi blir utskällda och infösta.

(Utmaning: skriv om något skört)

Utmaning 312 - Den lille rumänen

Ett förortstorg om försommaren. Två fruktstånd, ett blomsterstånd och två livsmedelsbutiker. A-laget i centrum. Hundar, folk, rörelse och plötsligt en ton - en ton så ljus och klar som fick de känsligaste att lystra. Vid en pelare hade en rumänsk dragspelare satt sig för att pröva sitt instrument. Han fick några kronor i Ikea-kassen som låg framför honom. Detta var den första dagen.

Den andra dagen kom han tidigt, la ut sin kasse, plockade fram dragspelet. Nu var han säker. Nu kände han platsens ton. Nu var det bara att improvisera över den. Pengarna strömmade in, inte bara mynt utan många tjugor, femtiolappar, till och med hundringar. Han föste musiken framför sig som en yster kalvskock. Människorna på torget visste inte varför de kände sådant välbehag men betalade gjorde de. Inte bara i dragspelarens kasse, torghandlarna fick också sin del av befolkningens givmildhet. Så hade den lille rumänen tänkt ut det när han stämde sitt instrument.

Och människorna som korsade torget på dagtid gick som i ett rus. De inte bara korsade det, de stannade en god stund, njöt en glass och kände sig märkvärdigt burna. Så kom den tredje dagen. Dragspelaren hade spelat någon timme, och nu verkade även han fångad av ruset. Det var inte planerat. Han skulle hålla sig kall och hösta in pengarna. Nu gick han från mazurkor till fugor till tolvton och svetten stänkte över dragspelet. Ingen gav akt på honom, han kunde lika gärna ha spelat naken. Och i ett nu gjorde han det! Han tog en liten paus och krängde av sig T-shirt, byxor och kalsonger, stod där i all sin prakt men gömd bakom det stora dragspelet som nästan räckte honom till knäna. Lagens väktare gick förbi men tänkte inte på dragspelaren, bara på dragspelstonerna, besynnerliga, eldiga. Försiktigt lättade de på klädseln och trädde in i dansen framför ICA Supermarket, där unga flickor och distingerade herrar allt mer lättklädda svängde runt med saliga leenden. Och vår rumän, han spelade. Var det fradga som syntes i hans mun?

Med ens tystnade musiken tvärt och underligt och över torget ljöd ett fasansfullt skrik. "Oi, oi, oi" lät det ungefär - det är "Aj, aj, aj" på rumänska. I sitt vilda spel hade rumänen klämt snoppen mellan två stålskodda lameller i dragspelet. Förtrollningen var bruten. Poliserna såg till att rätta till klädseln och gripa den förargelseväckande. Folket på torget inspekterade sina portmonnäer och trodde sig bestulna, eftersom där fattades pengar som funnits där förut. Och vår stackars rumän fick åka på enkel biljett tillbaka till Bukarest. Varje gång han får stånd minns han försommardagen i Sverige, för hans snopp kommer för alltid att vara böjd i trettio grader.

(Utmaning: skriv om förtrollning)

Utmaning 311 - Studenten

Som alla de andra i klassen hade Anna Sofia sett fram emot studenten hela vårterminen. Nu kom friheten, resorna, avfärden från hemska Blackhyttan. Alla hade muckkam, bröt av en pinne varje kväll. Sjuttioen pinnar hade Anna Sofias kam. När halva kammen var kvar, avstannade i princip undervisningen. Med läckra lektor Doris i Busnel och taxklack halvlåg de ute på gräset, snackade om livet, drack till och med vin. Avstånden krympte, till lärare och till klasskamrater. En ny andning uppstod. Och kammen var knappt kam längre.

En pinne kvar. Studentklänningen hängde nystruken på garderobsdörren. Det var svårt att sova. Dagen efter studenten skulle hon åka till Fantvik och jobba, sen hägrade Asien. Halv sex gick hon upp, tog en sista lång runda med hunden och bröt av den sista pinnen.

"Sjung om studentens lyckliga..." Skolgården var absolut full av människor. Det enda som fanns att orientera sig efter var skyltarna med stora, söta babyfoton. Hon stirrade resultatlöst efter sin bild. Till slut blev hon upphittad av moster Ulla, som ledde henne till de andra gratulanterna. De stod under en skylt med en bild av Anna Sofia, inte som baby, utan tagen för ett par år sedan, när hon halvsatt i sängen i sitt stökiga rum, håret fett och stripigt. Hon måste ha varit sjuk. "Ha, ha, ha" skrattade hon solidariskt och tänkte att kamraterna kanske inte såg. Var upptagna med sitt.

Fullbehängd med blommor kom hon omsider hem. Där var släktingarna, gamla lärare, kompisar. Från alla mostrarna med familjer ett stort paket. Anna Sofia hade önskat sig pengar till resan. Hon vecklade ut den stora rullen och fann en gigantisk jutevävnad i blandteknik föreställande en uggla. Det var det fulaste hon sett.
"Självaste Moa Ramsby har gjort den", sa moster Berit.
"Vi valde den för att du är klok som en uggla", sa moster Daisy.
"Den ska du alltid ha på väggen för att påminna om oss", sa moster Elsy.
"Den var jättedyr!", viskade mamma.

När Anna Sofia for från stan dagen därpå hade hon rullen med sig och minnena av skylten och de klumpiga kyssar Lasse Granqvist tvingat på henne inför alla på festen. Det enda roliga på studentdagen hade varit när hon och Marika gick och köpte varsin tiopack Prince med stora berg av blommor på magarna som fick dem att gå som gravida. Dräktiga med framtid. Hon lutade sig tillbaka i tågsätet och kände sig för första gången riktigt vuxen.

(Utmaning: skriv om en pinsam gåva)

Utmaning 310 - Dassboken

Det skulle vara en dassbok. En sådan där bok som alla fick skriva i när de var på toaletten. Men det blev jag själv som skrev mest. Minnesvärda citat, som "Be happy while you're living, for you're a long time dead." En citat- och gästbok skulle det vara men det hajade ingen. Folk skrev inte att de fått god mat och njutit av utsikten. Antingen skrev de ingenting alls, eller så skrev även de citat. Citatavdelningen ville jag inte att någon annan skulle blanda sig i. En kvinna skrev av ett mjölkpaket men det var inte det värsta. Det värsta var när John skrev: "Det finns alltid något i våra vänners brist på framgång, som inte är oss helt emot." Vem han citerade kommer jag inte ihåg. Jag lät det stå kvar någon månad, under vånda, men sen tog jag ett tidningsurklipp och klistrade över citatet med det. Tidningsurklipp var också ett viktigt inslag i dassboken. Detta tror jag handlade om en man som tappat bort sin penis. Det tyckte jag var roligt. Men skadeglädje betackar jag mig för.

(Utmaning: skriv om skadeglädje)

Utmaning 309 - Tore

Hon har permission över helgen. Ska återknyta banden med sina möbler, sina dagliga göromål och sin man. Han kommer så höviskt och hämtar henne, Peter, kör fram till ingången fast det är förbjudet. Ulster och Azzaro Now. Hon drar handen genom sitt hår, nytvättat i landstingets oparfymerade. Det känns som sträv plast.
- Nu ska vi bara ta hand om varandra, säger han. Du får så mycket ankleverpastej du vill ha. Jag har varit på hallen och köpt allt du tycker om.

Hon har varit på sjukhuset i en månad. Några korta promenader på området med personal. Fleminggatan är en utmaning, hela den trixiga vägen hem till Gärdet. Hon sjunker längre och längre ner i sätet, medan han pratar på sådär jovialiskt som han gör sedan hon blev inlagd. Hon känner sig stum som en teddybjörn.

På avdelningen går det att prata. I alla fall med Tomas och Gudrun. I alla fall vissa dagar.

- Gör dig hemmastadd, säger hennes man och bär in hennes väska i sovrummet. Hon står mitt på golvet i vardagsrummet, handen hängande vid sidan med sjalen i, stirrar sin tystnad i ögonen. Hon är på en främmande plats där hon levt i tre år av sitt liv. Böcker, skivor som är hennes strålar avståndstagande.

- Hej! låter det plötsligt, knirpigt, vasst och hon lystrar.
- Tore! ropar hon.
- Hej, hej!
Sjalen får falla till golvet. Raskt går hon mot ljudet, in i arbetsrummet, sticker in ett finger i buren.
- Har du alla getter hemma? frågar kakaduan smeksamt när hon stryker dess kind.
- Snart, viskar hon. Snart.

Tore får sitta på hennes axel hela måltiden. Peter säger inget om det, inte ikväll. Fågelns närvaro gör att hon mjuknar inifrån. Orden trevar sig fram. De snälla, lätta orden:
- Vad fint du ordnat!
- O, så mycket gott!
Peter vill så mycket. Vill så väl.

(Utmaning: skriv om ett ljud)

Utmaning 305 - I en grop

dimman som ett tungt
tovigt täcke.
andas in.
fuktig jord som äter mig
underifrån, på marken.
andas ut
en sista gång.

(Utmaning: skriv om att dra något gammalt över sig)