Petra känner doften redan när hon går uppför trappan från sitt gamla rum i souterrainvåningen. Mamma kokar havregrynsgröt. Hon kokar havregrynsgröt, på det att den bräckliga tråden av mor-dotter-förtroende ska slitas av. Igen. Som den så ofta kan göra för minsta småsak, minsta tecken på att Petra hämtat in någon värdering utifrån. Mamma vore lyckligast om hon fick vara med Petra varje dag, till och med på jobbet, lägga till rätta, upprätthålla normerna. Det finns många normer. En är för havregrynsgröt.
- Godmorgon, hälsar mamma soligt och får ett bävande svar.
- Vill du ha din gröt nu? frågar hon sen.
Petra kan inte annat än svara jakande. Att säga att hon hellre tar fil och müsli även idag går inte. Här har mamma stått och ansträngt sig, i nästan fem minuter har hon stått och kletat ihop en gröt åt dem. Det måste respekteras.
Petra får en normalportion. Det är mamma som vet vad som är normalt. Men det finns en liten spänning i köket. Båda beter sig som om gröt är en tämligen neutral företeelse. Båda vet att det inte är så.
Lingonsylt på. Den är i alla fall god. Mycket lingonsylt. Men det kommer inte att hjälpa. Mjölk. "Gammaldags" kör mamma med till gröten, hundrafemtio procent fett men det gör inget. Det gör absolut ingenting.
Första tuggan nu. Och ja. Hon hade ju vetat det.
Det finns ingenstans att gömma sig. Mamma står lutad över henne som en gam och stänker adrenalin på hennes axlar. När hon talar är det inte spetsigt, inte isigt, inte ens hotfullt. Det är permafrost som talar:
- Du kan inte mena att den är för salt nu också.
Rent tekniskt är det inte en fråga. Petra sväljer gegget i ett gulp. Att inte svara tar all hennes energi och hon vet att hon samtidigt måste röra skeden mellan tallriken och munnen. Det är nästan övermäktigt.
- Men svara då!!
Som att spetsas på en istapp.
- Joo, det är saltare än jag är van vid.
- Du växte upp med den här gröten. Du är gjord av den här gröten.
- Ja.
- Ingen uppskattar det jag gör!
- Jo, men mamma, så är det inte. Jag har bara blivit van vid mindre salt sen jag flyttade hemifrån, det är allt. Man förändras. Allt förändras.
Mamma hulkar nu. Sen barndomen kommer en frätande syraklump upp i magsäcken på Petra. Hon vill att pappa ska stiga upp. Hon vill ursäkta sig och gå ut med hunden. Tjugofem tuggor kvar.
(Utmaning: Skriv om något som smakar salt)
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Utmaning 58 Skriv om en minnesvärd födelsedag
Den är glömskevärd, egentligen, men jag minns den mycket tydligt: Annelies födelsedag. Hennes familj var utöver det vanliga. Annelies mamma Barbro hade gjort så att det var socker på kanterna på glasen. Och en apelsinskiva som liksom satt fast. Eller var det citron?
Annelies mamma och pappa hade cafeterian i simhallen. Räksallad på tekakor. Jag tyckte varken om tekakor eller räksallad men ibland gick vi dit och fick sådana mackor. De var de dyraste. Huvudets håligheter fyllda av majonnäs.
Nu var det kalas. Det var ett par stora killar där. En hade röd fluga i skinn. Försöka göra intryck. En av dem stod bakom mig i kön till fiskdammen. Jag var exalterad. Jag minns inte om det var för fiskdammen eller för att jag var besatt av att göra intryck på de stora pojkarna. Jag var i och för sig korthårig men jag hade en ljusblå klänning med svart sammetsband och vita kalasbyxor i spets. Jag var presentabel.
Jag var så upptagen, så exalterad, så utanför mig själv, att jag inte märkte vad som var på gång förrän det var för sent. Förrän den varma rännilen rann utefter benet innanför den vita spetsen, plaskade på golvet. Även då försökte jag ignorera det. Tänkte att om jag inte låtsas om det, finns det inte riktigt. Som en prutt. När Annelies mamma Barbro förde mig ur ledet till fiskdammen, skrattade de stora pojkarna.
Det värsta var att de vuxna trodde att jag var så girig, att jag inte ville förlora min plats i ledet till fiskdammen för att jag var kissnödig. Nej, det värsta var att de stora pojkarna skrattade. Skrattade nedlåtande. Nej, det allra värsta var att Annelies mamma Barbro förklarade för en annan mamma som var där, att jag var ett år yngre än de andra.
Jag var ett år yngre än de andra. En ständig anledning att verka stor. Det här var en av de få gångerna jag misslyckades. Och inte förstod jag heller, att det är omöjligt för en femårig tjej att göra intryck på killar som säkert är åtta, kalasbyxor eller ej.
Annelies mamma och pappa hade cafeterian i simhallen. Räksallad på tekakor. Jag tyckte varken om tekakor eller räksallad men ibland gick vi dit och fick sådana mackor. De var de dyraste. Huvudets håligheter fyllda av majonnäs.
Nu var det kalas. Det var ett par stora killar där. En hade röd fluga i skinn. Försöka göra intryck. En av dem stod bakom mig i kön till fiskdammen. Jag var exalterad. Jag minns inte om det var för fiskdammen eller för att jag var besatt av att göra intryck på de stora pojkarna. Jag var i och för sig korthårig men jag hade en ljusblå klänning med svart sammetsband och vita kalasbyxor i spets. Jag var presentabel.
Jag var så upptagen, så exalterad, så utanför mig själv, att jag inte märkte vad som var på gång förrän det var för sent. Förrän den varma rännilen rann utefter benet innanför den vita spetsen, plaskade på golvet. Även då försökte jag ignorera det. Tänkte att om jag inte låtsas om det, finns det inte riktigt. Som en prutt. När Annelies mamma Barbro förde mig ur ledet till fiskdammen, skrattade de stora pojkarna.
Det värsta var att de vuxna trodde att jag var så girig, att jag inte ville förlora min plats i ledet till fiskdammen för att jag var kissnödig. Nej, det värsta var att de stora pojkarna skrattade. Skrattade nedlåtande. Nej, det allra värsta var att Annelies mamma Barbro förklarade för en annan mamma som var där, att jag var ett år yngre än de andra.
Jag var ett år yngre än de andra. En ständig anledning att verka stor. Det här var en av de få gångerna jag misslyckades. Och inte förstod jag heller, att det är omöjligt för en femårig tjej att göra intryck på killar som säkert är åtta, kalasbyxor eller ej.
onsdag 25 februari 2009
Utmaning 56 Skriv om en stökig folksamling
- Så vill vi välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter, vårt extrainsatta 24-timmarsmagasin som ska bevaka Förlovningen. Med oss här i studion har vi Madeleine Hibbing, Dagens Härolds etikettextpert...
- Folkvett! Jag föredrar benämningen folkvett! Det ringar bättre in min expertis.
- Ja, du vet väl bäst, Madeleine. Får jag säga du?
- Visst. Vi är ju bland folk.
- Men nu händer det visst något på Slottet. Över till vår reporter Cecil Lagerup!
... Knaster, brus...
- Ja, här är härlig monarkistisk yra! Bakom mig ser ni en folkmassa som har stått här i timmar för att ta reda på om det är sant, ryktet som säger att tronprinsessan Pictorial äntligen ska få gifta sig med sin Danne av Folket. De viftar med flaggor och hoppar upp och ner...
- Tronprinsessan och Danne?
- Nej, Folket! Hela folket är här idag och det är en yra...
- NU! Nu får vi in rapporter om att det ÄR sant. de ÄR förlovade och ska gifta sig nästa sommar. Danne blir stins och härting av Visigotia. Vad säger du om det, Madeleine Hibbing?
- Det är vett och rätt rakt igenom. Det är bara jämlikt att han blir stins och härting är inte adligt.
- Och du, Cecil, ser du nånting?
... Knaster, brus...
- Ja,det gick ett rykte om att det lyckliga paret skymtat i ett fönster men det är inte säkerställt ännu. Däremot... Hjälp, vad händer nu? Folkmassan blir vild! Vad är det som stör Folket denna dag... Det verkar inte bättre än ett... ett sorgetåg. Ett svartklätt sorgetåg, cirka trettio personer, med skyltar... åh, det är infamt! På Förlovningsdagen! Skyltar där det står: "Pictorial, abdikera nu!" Men Folket ger igen! De kastar äpplen och korvar på de störande. Ont ska med ont fördrivas! Det är upploppsstämning...
- Vad säger du, Madeleine Hibbing?
- Det här är inte vett och rätt på något sätt! Det här blir man slagen på fingrarna för. Vi har ett statsskick och man ska respektera sitt statsskick. Vårt statsskick är monarki. Vi ska respektera monarkin. Den där sorgklädda skaran ska bort från gatan nu! Det är lätt som en plätt.
- Kanske vi borde ersätta grundlagarna med dina böcker i etikett, rätt och slätt?
- Folkvett, min vän! Folkvett!
- Folkvett. Tack, Madeleine Hibbing från Dagens Härold. Vi ska ta och välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter denna högtidsdag, fettisdagen, när Tronprinsessan Pictorial lovat bort sitt hjärta till Stins Danne av Folket. Med oss vid Slottet har vi Cecil Lagerup. Cecil, det har talats om kravaller - ser du något, Cecil?
... Knaster, brus...
- Folkvett! Jag föredrar benämningen folkvett! Det ringar bättre in min expertis.
- Ja, du vet väl bäst, Madeleine. Får jag säga du?
- Visst. Vi är ju bland folk.
- Men nu händer det visst något på Slottet. Över till vår reporter Cecil Lagerup!
... Knaster, brus...
- Ja, här är härlig monarkistisk yra! Bakom mig ser ni en folkmassa som har stått här i timmar för att ta reda på om det är sant, ryktet som säger att tronprinsessan Pictorial äntligen ska få gifta sig med sin Danne av Folket. De viftar med flaggor och hoppar upp och ner...
- Tronprinsessan och Danne?
- Nej, Folket! Hela folket är här idag och det är en yra...
- NU! Nu får vi in rapporter om att det ÄR sant. de ÄR förlovade och ska gifta sig nästa sommar. Danne blir stins och härting av Visigotia. Vad säger du om det, Madeleine Hibbing?
- Det är vett och rätt rakt igenom. Det är bara jämlikt att han blir stins och härting är inte adligt.
- Och du, Cecil, ser du nånting?
... Knaster, brus...
- Ja,det gick ett rykte om att det lyckliga paret skymtat i ett fönster men det är inte säkerställt ännu. Däremot... Hjälp, vad händer nu? Folkmassan blir vild! Vad är det som stör Folket denna dag... Det verkar inte bättre än ett... ett sorgetåg. Ett svartklätt sorgetåg, cirka trettio personer, med skyltar... åh, det är infamt! På Förlovningsdagen! Skyltar där det står: "Pictorial, abdikera nu!" Men Folket ger igen! De kastar äpplen och korvar på de störande. Ont ska med ont fördrivas! Det är upploppsstämning...
- Vad säger du, Madeleine Hibbing?
- Det här är inte vett och rätt på något sätt! Det här blir man slagen på fingrarna för. Vi har ett statsskick och man ska respektera sitt statsskick. Vårt statsskick är monarki. Vi ska respektera monarkin. Den där sorgklädda skaran ska bort från gatan nu! Det är lätt som en plätt.
- Kanske vi borde ersätta grundlagarna med dina böcker i etikett, rätt och slätt?
- Folkvett, min vän! Folkvett!
- Folkvett. Tack, Madeleine Hibbing från Dagens Härold. Vi ska ta och välkomna nytillkomna tittare till Kungliga Nyheter denna högtidsdag, fettisdagen, när Tronprinsessan Pictorial lovat bort sitt hjärta till Stins Danne av Folket. Med oss vid Slottet har vi Cecil Lagerup. Cecil, det har talats om kravaller - ser du något, Cecil?
... Knaster, brus...
tisdag 24 februari 2009
Utmaning 55 KBT:s offer
I västerfönstret mot skymningslandet hänger mina terapueter. De är alla psykodynamiska på ett eller annat sätt, någon har till och med psykoanalytisk skolning - många, många läroår för att behärska konsten att sitta och hålla käft och ta betalt för det. Där hänger de i varsin ampel, mina fem terapeuter, upplockade på olika loppisar under tjugohundratalets första decennium, ur lådor med krimskrams och stötta äggkoppar - "allt i lådan tio kronor styck".
Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.
Jag hoppas de ska komma sig.
Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.
(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)
(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)
Det har inte blivit mycket av dem sen jag hängde upp dem. Ingen har ännu till exempel återfått förmågan att tala. De är alla rufsiga och försagda, till synes eviga offer för det nya årtusendets paradigmskifte med KBT och snabba fixar. Råkar någon i rummet säga ordet "kognitiv" - det händer - sprattlar de till, om de är vakna, och hänger sedan lealösa över ampelkanten, tills man har gett dem litet vatten och en läkerol.
Jag hoppas de ska komma sig.
Det är rofyllt att ha dem där. Jag skulle aldrig hänga dem i ett fönster som vetter mot öst.
(fotnot: KBT = kognitiv beteendeterapi)
(Utmaning: Skriv om ett loppisfynd)
måndag 23 februari 2009
Utmaning 54 Det ingen vet
Det ingen vet är att resultatet av alla mina universitetsstudier är en handfull spridda poäng. Att jag har åtta poäng religionshistoria vet jag med bestämdhet, liksom uppsatserna i historia och statskunskap, samt fem poängs mentalitetshistoria. Men utöver det? Inget mer från baskursen i teologi, det vet jag. Det var ganska snart efter gymnasiet, jag gick troget och skrev tentor men det var två inlämningsuppgifter per åttapoängskurs och dem gjorde jag alldeles för stora. Så de blev inte till. Utom till allra första kursen, den som vi hade Kaarina Drynjeva i, där fick jag ihop en uppsats och mitt ex en annan, alldeles innan ett år gått och det var för sent. Kaarina Drynjeva, med sin ödmjuka och respektingivande hållning och sin glöd. Ännu efter tjugofem år minns jag hur hon knockade mig.
Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.
Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.
Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.
(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")
Nästa gång jag prövade på universitetslivet var jag äldre. Då hade jag övat upp mig på att skriva utan att hjärteblodet flöt ut, så B-uppsatserna gick bra, men med tentorna var det värre. Jag gick upp på några och blev lika besviken i varje ämne över att man klarade dem på ordbajseri och rena spekulationer. Jag sköt upp de flesta till "någon gång när jag har läst". Så gick det år efter år. Ingen frågade efter de där poängen, för jag hade inte lån, utan jobbade, och kunde hålla uppe fasaden.
Innanför var det kaos. Som jag minns det, kände jag mig inte det minsta förpliktigad av de där tentorna, men det måste ju ha varit en gnagande ångest att restskulden växte och växte. Jag skulle väl ha blivit tvungen att ta ett bad i ekluten och ordna upp allting, dra in institutionerna och lägga upp en avtentningsplan, men annat hände och jag försvann ett tag.
Jag tror jag har liknande erfarenheter som de som hamnar i skuldfällan eller i missbruk av något slag. Samma skygglappsbeteende, samma fasaväckande förtjusning över att det "går ett tag till", samma ångest inför att resa sig upp och få överblick över träsket man trampar i. Samma vilseledande berättelse om sitt liv som alltid lurar åtminstone en: huvudpersonen.
(Utmaning: Fortsätt skriva: "Det ingen vet är att...")
söndag 22 februari 2009
Utmaning 53 I förändring
Den kloka modern, varsnande varje gryning, hade ett tröstens ord till sina barn. Hon sa:
- Ingenting blir någonsin detsamma. Var trygga i den ständiga förändringen.
Så gav hon dem åter deras temuggar, deras skålar med frön och örter, deras skavda leksaker i rödockra och sepia och barnen växte starkt och lugnt.
(Utmaning: Vad har aldrig blivit detsamma för dig?)
- Ingenting blir någonsin detsamma. Var trygga i den ständiga förändringen.
Så gav hon dem åter deras temuggar, deras skålar med frön och örter, deras skavda leksaker i rödockra och sepia och barnen växte starkt och lugnt.
(Utmaning: Vad har aldrig blivit detsamma för dig?)
lördag 21 februari 2009
Utmaning 52 Surmöken i Pongopongoland
Hon kallades Surmöken men var icke desto mindre kejsarinna av Pongopongoland alltifrån sitt tillträde till sitt frånfälle. Pongopongo! Där bodde många ystra kurrekurredutter, som hade utvandrat från Kurrekurreduttön under den grymma men falskeligen skönmålade långstrumpianska eran, jämte de ihärdiga pongopongoleserna själva som jobbade i de statliga sulfatfabrikerna. Å, så det stank om hela Pongopongoland. Mest dock om kejsarinnan, Surmöken således kallad. Under en hermelinmantel, geggig av ålder, gick hon dag som natt i dubbla underställ av ull och kamelhår. Tvål och vatten var hennes största skräck, vitkål och bönor hennes största glädje. O, så hon svettades. O, så hon fes. O, så hon dunstade. Det dunsade i hovet när Surmöken defilerade förbi, dunsade av unga oerfarna adelsfröknar som dånade, enär de inte noga tamponerat sina näsor.
Första resan dånande gav karbasning, andra resan uteslutning ur hovet, tredje landsförvisning för högförräderi. Jo. Till Kurrekurreduttön gick skeppen med de dånande, ej tillräckligt underdåniga. Dubbelt bittert var deras öde, ty de färdades med lasterna av stinkande sulfatmassa, som skulle göda huset Långstrumps digra affischproduktion. Tillbaka for sen skeppen över haven vida, tyngda av bananer på däck och flyende kurrekurredutter i sulfattankarna.
Så kom det sig att kurrekurredutter kom sig upp i staten i Pongopongoland: veckorna i sulfattankarna formligen immuniserade dem mot stinkande utsöndringar av alla slag, så ock kejsarinnans. Så kommer det sig att de sitter på de viktigaste posterna alltjämt, i dagens demokratiska tid enkannerligen som premiärminister och justitiekansler. Nu vet du det, min son. Se, det var allt en surt stinkande saga!
(Utmaning: Skriv om något som luktar surt)
Första resan dånande gav karbasning, andra resan uteslutning ur hovet, tredje landsförvisning för högförräderi. Jo. Till Kurrekurreduttön gick skeppen med de dånande, ej tillräckligt underdåniga. Dubbelt bittert var deras öde, ty de färdades med lasterna av stinkande sulfatmassa, som skulle göda huset Långstrumps digra affischproduktion. Tillbaka for sen skeppen över haven vida, tyngda av bananer på däck och flyende kurrekurredutter i sulfattankarna.
Så kom det sig att kurrekurredutter kom sig upp i staten i Pongopongoland: veckorna i sulfattankarna formligen immuniserade dem mot stinkande utsöndringar av alla slag, så ock kejsarinnans. Så kommer det sig att de sitter på de viktigaste posterna alltjämt, i dagens demokratiska tid enkannerligen som premiärminister och justitiekansler. Nu vet du det, min son. Se, det var allt en surt stinkande saga!
(Utmaning: Skriv om något som luktar surt)
onsdag 18 februari 2009
Utmaning 49 Kära dator,
Jag tror aldrig jag talat om för dig hur mycket du betyder för mig. Ja, nu menar jag just du, HP Compaq nc4010. Jag föll för dig i samma stund som jag fått ut dig ur ditt emballage av frigolitbitar och papp. Du var så liten och nätt. Äntligen en datorpartner som passade min rörliga livsstil. Att du inte var helt ny passade på något sätt också min livsstil. Någon annan, någon som leasat dig innan du blev min, har nött bort "A":et på din A-tangent och han - jag tror han är en han - har vänsterklickat mycket.
Kommer du ihåg hur mycket jag lärde mig när jag skulle göra i ordning dig? Saker jag aldrig varit i närheten av att lära mig förut. Det hade att göra med att du, nc4010, är den första datorn som jag har en riktig relation till, som är något mer än ett arbetsredskap. Jag trodde att jag skulle minnas allt det jag lärt för alltid men det gjorde jag visst inte. Det spelar ingen roll. Kunde jag klura ut det då, i Windows XP, kan jag klura ut liknande saker sedan i ett annat operativsystem.
Ja, det kommer att komma en tid när du inte längre finns hos mig. Jag tänker på det varje månad, när jag gör backup, att du en dag är borta. Och jag smeker dig så ömt jag kan i väntan på döden.
Kommer du ihåg Urkult i somras?! Det var där vi verkligen lärde känna varandra. Det var musikfestival och jag var lycklig, för för första gången kunde jag bära med mig en laptop utan att det syntes och utan att bryta ryggen. När jag blev trött i öronen satte jag mig att komponera. Komponera text. Helst där man hörde två scener samtidigt. Jag, som alltid ska ha det alldeles tyst hemma. Samtalen, musiken, naturens skönhet, allt inspirerade och det var du och jag och jag ville slå ackord på ditt tangentbord.
Jag vill att du ska känna att varje gång jag startar dig, gör jag det med glädjerik bävan. Särskilt när jag sitter ute någonstans och använder internet eller e-post. Var jag än går, har jag kontakt med mina kära på den här jorden. Om du inte vore så liten och smidig, vore det inte möjligt.
Tack! Din vän och partner
marmoria
(Utmaning: Skriv engagerat om något du ser varje dag)
Kommer du ihåg hur mycket jag lärde mig när jag skulle göra i ordning dig? Saker jag aldrig varit i närheten av att lära mig förut. Det hade att göra med att du, nc4010, är den första datorn som jag har en riktig relation till, som är något mer än ett arbetsredskap. Jag trodde att jag skulle minnas allt det jag lärt för alltid men det gjorde jag visst inte. Det spelar ingen roll. Kunde jag klura ut det då, i Windows XP, kan jag klura ut liknande saker sedan i ett annat operativsystem.
Ja, det kommer att komma en tid när du inte längre finns hos mig. Jag tänker på det varje månad, när jag gör backup, att du en dag är borta. Och jag smeker dig så ömt jag kan i väntan på döden.
Kommer du ihåg Urkult i somras?! Det var där vi verkligen lärde känna varandra. Det var musikfestival och jag var lycklig, för för första gången kunde jag bära med mig en laptop utan att det syntes och utan att bryta ryggen. När jag blev trött i öronen satte jag mig att komponera. Komponera text. Helst där man hörde två scener samtidigt. Jag, som alltid ska ha det alldeles tyst hemma. Samtalen, musiken, naturens skönhet, allt inspirerade och det var du och jag och jag ville slå ackord på ditt tangentbord.
Jag vill att du ska känna att varje gång jag startar dig, gör jag det med glädjerik bävan. Särskilt när jag sitter ute någonstans och använder internet eller e-post. Var jag än går, har jag kontakt med mina kära på den här jorden. Om du inte vore så liten och smidig, vore det inte möjligt.
Tack! Din vän och partner
marmoria
(Utmaning: Skriv engagerat om något du ser varje dag)
tisdag 17 februari 2009
Utmaning 48 "Barnslig, nyfiken, insiktsfull"
Igår sa hon:
- Hur mycket tonåring tycker du att jag är, på en skala från noll till tio?
- Tre, svarade jag snabbt.
- På vilka sätt tycker du att jag är tonåring och på vilka sätt inte?
- Jag analyserar inte mina vänner på det sättet, sa jag, inte helt konsekvent. Jag hade ändå svarat på den första frågan.
Hon är mitt gudbarn. Hon är snart femton och sätter en ära i att vara barnslig. Själv tycker jag inte hon är särskilt barnslig, hon går att prata med om allt på ett jämställt sätt. Jag längtar efter måndagarna, när jag får träffa henne och hennes tvillingsyster, mitt älskade bonusgudbarn, och deras föräldrar. De är intressanta hela högen. De är så intressanta, att man själv känner sig intressant när man är med dem.
Hon har sedan länge bestämt vad hon vill ha i födelsedagspresent av mig: ett inramat handgjort papper med orden "barnslig, nyfiken, insiktsfull" textade på både svenska och sinhala. Det ska bli roligt att göra. Kanske vill hon ha det högst ett halvår. Kanske inträder hos henne och hennes syster en tonårstransformation, när de ramlar i trollkarlens hatt och blir oigenkännliga. Det ska bli intressant!
(Utmaning: Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår)
- Hur mycket tonåring tycker du att jag är, på en skala från noll till tio?
- Tre, svarade jag snabbt.
- På vilka sätt tycker du att jag är tonåring och på vilka sätt inte?
- Jag analyserar inte mina vänner på det sättet, sa jag, inte helt konsekvent. Jag hade ändå svarat på den första frågan.
Hon är mitt gudbarn. Hon är snart femton och sätter en ära i att vara barnslig. Själv tycker jag inte hon är särskilt barnslig, hon går att prata med om allt på ett jämställt sätt. Jag längtar efter måndagarna, när jag får träffa henne och hennes tvillingsyster, mitt älskade bonusgudbarn, och deras föräldrar. De är intressanta hela högen. De är så intressanta, att man själv känner sig intressant när man är med dem.
Hon har sedan länge bestämt vad hon vill ha i födelsedagspresent av mig: ett inramat handgjort papper med orden "barnslig, nyfiken, insiktsfull" textade på både svenska och sinhala. Det ska bli roligt att göra. Kanske vill hon ha det högst ett halvår. Kanske inträder hos henne och hennes syster en tonårstransformation, när de ramlar i trollkarlens hatt och blir oigenkännliga. Det ska bli intressant!
(Utmaning: Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår)
måndag 16 februari 2009
Utmaning 47 Skriv om att återvända
Han vänder åter som en hund till sina spyor. Till henne, hon som hånade honom när hon drack, bedrog honom när hon var nykter men som bar hans hjärta som en talisman under det solkiga trikånattlinnet.
Han minns hur hon var under ungdomstiden, när de båda var lovande teologistuderande och efter varje uppbrott - ja, de var många alltifrån början - hamnade i säng på varje fest. Han hade älskat hennes briljans, hennes passion för idéer, om än inte för människor. Det senare förstod han inte då, att människor egentligen inte intresserade henne. Det var därför hon sökte så förtvivlat, främst bland de inflytelserika männen på institutionen.
Han blev prästvigd, inte hon. Hennes biskop tyckte inte om hennes vandel. Inte någon annan biskop heller. Hans vandel är inte bättre den, men han är inte kvinna.
Något började nöta på henne när hon insåg att hon aldrig skulle komma att bli präst. Polityren gnoddes av. Hon blev tydligare, åtminstone för honom.
Han älskar henne inte men hon har hans hjärta. Han återvänder för att få mer av ingenting. Han är inte stolt. Det är ett kuschat djur i honom som vill dit. Till henne, hon som slår och smeker med samma hand.
Nu är hon saggig och gultandad men han anar ännu en nittonårig student, guldhårig och obstinat, som utmanar professorn i religionspsykologi. För honom finns det fortfarande något djupt erotiskt i det minnet.
Han minns hur hon var under ungdomstiden, när de båda var lovande teologistuderande och efter varje uppbrott - ja, de var många alltifrån början - hamnade i säng på varje fest. Han hade älskat hennes briljans, hennes passion för idéer, om än inte för människor. Det senare förstod han inte då, att människor egentligen inte intresserade henne. Det var därför hon sökte så förtvivlat, främst bland de inflytelserika männen på institutionen.
Han blev prästvigd, inte hon. Hennes biskop tyckte inte om hennes vandel. Inte någon annan biskop heller. Hans vandel är inte bättre den, men han är inte kvinna.
Något började nöta på henne när hon insåg att hon aldrig skulle komma att bli präst. Polityren gnoddes av. Hon blev tydligare, åtminstone för honom.
Han älskar henne inte men hon har hans hjärta. Han återvänder för att få mer av ingenting. Han är inte stolt. Det är ett kuschat djur i honom som vill dit. Till henne, hon som slår och smeker med samma hand.
Nu är hon saggig och gultandad men han anar ännu en nittonårig student, guldhårig och obstinat, som utmanar professorn i religionspsykologi. För honom finns det fortfarande något djupt erotiskt i det minnet.
söndag 15 februari 2009
Utmaning 46 En bra författare
Vilka egenskaper tänker du att en bra författare behöver?
Jag tänker mig att en bra författare har integritet och inte sneglar - inte på andra och inte på aktuella trender.
Hon bör ha ett eget universum, helst flera, som hon kan röra sig in i och ut ur. Var det det den personen menade som skrev: "En poet är en sådan som lyssnar när gudarna drömmer"?
Hon har framför allt bra sittfläsk och ett tålamod som passar därtill. "Inspirataionen är en sällsynt gäst men ju oftare man sätter sig vid skrivbordet, desto oftare kommer hon", skrev en gång Vilhelm Moberg.
Tiden borta från skrivbordsstolen använder hon väl - hon är ute i friska luften för att vädra hjärnan och ute bland människor för att få impulser. Om hon inte har järnminne, har hon med fördel en diktafon - sina bästa idéer får man i allmänhet när man är ute och går eller när man ska somna. (Är en diktafon en egenskap?)
Viktigast, kanske, att hon tar sitt skrivande på allvar från första början. Att hon tror på sig själv lika fanatiskt som idrottsmän tränas att göra, oavsett om hon har tid att skriva en kvart om dagen, två timmar eller längre. Konsten har två oundgängliga komponenter: lek och allvar.
Jag tänker mig att en bra författare har integritet och inte sneglar - inte på andra och inte på aktuella trender.
Hon bör ha ett eget universum, helst flera, som hon kan röra sig in i och ut ur. Var det det den personen menade som skrev: "En poet är en sådan som lyssnar när gudarna drömmer"?
Hon har framför allt bra sittfläsk och ett tålamod som passar därtill. "Inspirataionen är en sällsynt gäst men ju oftare man sätter sig vid skrivbordet, desto oftare kommer hon", skrev en gång Vilhelm Moberg.
Tiden borta från skrivbordsstolen använder hon väl - hon är ute i friska luften för att vädra hjärnan och ute bland människor för att få impulser. Om hon inte har järnminne, har hon med fördel en diktafon - sina bästa idéer får man i allmänhet när man är ute och går eller när man ska somna. (Är en diktafon en egenskap?)
Viktigast, kanske, att hon tar sitt skrivande på allvar från första början. Att hon tror på sig själv lika fanatiskt som idrottsmän tränas att göra, oavsett om hon har tid att skriva en kvart om dagen, två timmar eller längre. Konsten har två oundgängliga komponenter: lek och allvar.
lördag 14 februari 2009
Utmaning 45 Alla Hjärtans Dag
Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv
Inget sex. Inga blodsband. Bara närhet och kärlek. Du är hemtam som en gammal tröja. Mer respekterad än Dalai Lama och Nelson Mandela tillsammans. Du vinner över mig på alla plan, utom detta: jag håller mer av dig än du håller av mig. Tiotusen gånger mer än du för alltid! Pilutta dig!
Inget sex. Inga blodsband. Bara närhet och kärlek. Du är hemtam som en gammal tröja. Mer respekterad än Dalai Lama och Nelson Mandela tillsammans. Du vinner över mig på alla plan, utom detta: jag håller mer av dig än du håller av mig. Tiotusen gånger mer än du för alltid! Pilutta dig!
fredag 13 februari 2009
Utmaning 44 Tema otur
Gårdfarihandlare Elias Håkansson var inte vidsynt. Ej heller framsynt. Trångt mellan ögonen, långt mellan frontalloberna. Jag är ingen frenolog, men han var inte smart. Och vidskeplig som en torpartant.
Fredagen den trettonde februari 2009 ville han knappt stiga ur sängen på lopphotellet där han för tillfället bodde. Men han gick upp, fick ett skämt ägg till frukost, förlorade tre kunder och sumpade sin mobil. När han om aftonen utpumpad och nästan gråtfärdig gick för att hämta bilen från lastzonen där den stod tillfälligt parkerad, gick den inte att öppna. Förhoppningsvis var det bara batteriet i låsupp-anordningen som fallerat. En mack i staden stängde nio. Han kom dit tre minuter över. Över Valhallavägens sugande krön, en promenad på ett par kilometer, för att hinna till OK, som stängde tio. Det var ett vanligt batteri, sa de. Ett batteri de alltid hade i lager. Men ack, just idag...
- Fredag den trettonde, mumlade Håkansson.
Nu fanns det bara ett alternativ. Statoil på Borlängeutfarten, som stängde vid midnatt. Ytterligare fyra-fem kilometer. Han ville sova. Snubblade fram.
Enligt gängse dramaturgi för historier som den här ska det sista CR2033-batteriet på Statoil just ha blivit sålt... Just det. Lyssna här:
- Till han som går ut genom dörren där, sa expediten.
Men Håkansson satte inte efter personen. Han satte sig på golvet och grät. Sen tittade han upp i skyn och utslungade sin besvärjelse:
Fredag tretton var min vän
och kom aldrig mer igen!
Det var en mesig ramsa men han var som sagt inte så klyftig. Det spordes om han hade alla getter hemma.
Det kunde ha slutat där, om inte Elias Håkansson ovanligt vaket hade noterat att ett par veckor efter att han vänt sig till himlarna med sin begäran om datumutplåning, började tvärtom alla datum gå igen. Mars tog om precis där februari slutat: söndag den första, måndag den andra... Håkansson fick rysningar utefter ryggraden. Han hade inte direkt fått tiden att stanna, men någon sorts rispa i tid-rum-väven hade han åstadkommit. Skulle nu alltid den första infalla på en söndag? Den tjugotredje på en måndag? Och skulle framför allt varje månad ha en fredag den trettonde?
(Utmaning: Det är fredag den 13:e! Skriv en ramsa som hjälper mot otur! Och gärna en kort otursscen att använda ramsan i!)
Fredagen den trettonde februari 2009 ville han knappt stiga ur sängen på lopphotellet där han för tillfället bodde. Men han gick upp, fick ett skämt ägg till frukost, förlorade tre kunder och sumpade sin mobil. När han om aftonen utpumpad och nästan gråtfärdig gick för att hämta bilen från lastzonen där den stod tillfälligt parkerad, gick den inte att öppna. Förhoppningsvis var det bara batteriet i låsupp-anordningen som fallerat. En mack i staden stängde nio. Han kom dit tre minuter över. Över Valhallavägens sugande krön, en promenad på ett par kilometer, för att hinna till OK, som stängde tio. Det var ett vanligt batteri, sa de. Ett batteri de alltid hade i lager. Men ack, just idag...
- Fredag den trettonde, mumlade Håkansson.
Nu fanns det bara ett alternativ. Statoil på Borlängeutfarten, som stängde vid midnatt. Ytterligare fyra-fem kilometer. Han ville sova. Snubblade fram.
Enligt gängse dramaturgi för historier som den här ska det sista CR2033-batteriet på Statoil just ha blivit sålt... Just det. Lyssna här:
- Till han som går ut genom dörren där, sa expediten.
Men Håkansson satte inte efter personen. Han satte sig på golvet och grät. Sen tittade han upp i skyn och utslungade sin besvärjelse:
Fredag tretton var min vän
och kom aldrig mer igen!
Det var en mesig ramsa men han var som sagt inte så klyftig. Det spordes om han hade alla getter hemma.
Det kunde ha slutat där, om inte Elias Håkansson ovanligt vaket hade noterat att ett par veckor efter att han vänt sig till himlarna med sin begäran om datumutplåning, började tvärtom alla datum gå igen. Mars tog om precis där februari slutat: söndag den första, måndag den andra... Håkansson fick rysningar utefter ryggraden. Han hade inte direkt fått tiden att stanna, men någon sorts rispa i tid-rum-väven hade han åstadkommit. Skulle nu alltid den första infalla på en söndag? Den tjugotredje på en måndag? Och skulle framför allt varje månad ha en fredag den trettonde?
(Utmaning: Det är fredag den 13:e! Skriv en ramsa som hjälper mot otur! Och gärna en kort otursscen att använda ramsan i!)
torsdag 12 februari 2009
Utmaning 43 Vill man bli fin, får man lida pin
Trailern är luxuös. Jag står över att tänka på så materiella ting. Jag står över det mesta. Jag är en av dem du bara tillfälligtvis läser om i skvallerpressen. Meryl och jag. Våra stjärnor dalar aldrig. Integritet och skönhet. Nu gör jag yoga i trailern i Nevadaöknen, där jag spelar i Och sen kom natten. Det är min trettionde filmroll. Sen ska jag dricka gurkvatten.
Var det den här tillvaron jag intuitivt förnam då, för nästan fyrtio år sedan, när jag själv gjorde slag i saken?
Mammas mamma hade tvingat henne att ha långt hår, till men för mammas självkänsla. För att kompensera detta, förbjöd min mormors dotter sin egen dotter att ha långt hår. Det är logiskt. Så jag var pottklippt. Ibland pojkklippt. Man skulle få tjockare hår som vuxen om man hade kort hår som barn, enligt mamma. Och långt hår kunde jag få ha när jag var stor nog att själv sköta det. "När du är stor nog..." Det är alltid om en evighet. Jag gick med polotröjor på huvudet, kragen om huvudet och själva tröjan och ärmarna som en man nedåt ryggen, men var inte riktigt nöjd.
En sömnig eftermiddag bestämde jag mig för att göra det yttersta jag kunde för att få något som liknade långt hår. Den slutgiltiga lösningen. Tyvärr hade materialet fel färg men det fick gå. Det var nog mitt dittills största kreativa projekt. Jag jobbade målmedvetet och länge. Nacken var svårast. När jag var färdig gick jag ut i köket och visade upp mig för barnflickan med många, långa testar av garn i ultramarinblått och rosa fasttejpade i håret.
Jag var mycket stolt och kunde inte förstå barnflickans fasa. Hon krävde att hon skulle få ta bort garnet på en gång. Jag var oförstående och för en gångs skull trotsig. Tanken var att jag skulle ge mamma ett objektivt bevis på hur söt jag skulle vara i långt hår. Tills hon kom hem tänkte jag bara sitta i min egen lilla korgstol och vara fin. Så blev det också.
Jag har aldrig före eller efter känt mig så vacker som jag gjorde den där stunden, när jag fick sitta på min tron och glänsa. Den upphöjda känslan önskar jag varje barn. Det var eufori. Det var känslan av att ha ändrat världens gång. Jag slapp vara begåvad. Jag fick vara söt.
Och mamma kom. Och mamma skrek.
Hon blev inte arg. Jag tror hon respekterade min fasta beslutsamhet. Men jag blev ändå mycket sårad över hennes och barnflickans reaktioner. Och jag skulle inte få ha garnet kvar, inte ens så länge att jag kunde visa pappa, när han kom hem, och det var uteslutet att ha garntåtarna kvar på lekis dagen därpå.
Det underliga uttrycket: "Vill man vara fin, får man lida pin", associerar jag med den ytterst plågsamma stunden i badrummet, då mamma ryckte bort min fina man, tejpbit för smärtsam tejpbit.
(Utmaning: Tänk på något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.)
Var det den här tillvaron jag intuitivt förnam då, för nästan fyrtio år sedan, när jag själv gjorde slag i saken?
Mammas mamma hade tvingat henne att ha långt hår, till men för mammas självkänsla. För att kompensera detta, förbjöd min mormors dotter sin egen dotter att ha långt hår. Det är logiskt. Så jag var pottklippt. Ibland pojkklippt. Man skulle få tjockare hår som vuxen om man hade kort hår som barn, enligt mamma. Och långt hår kunde jag få ha när jag var stor nog att själv sköta det. "När du är stor nog..." Det är alltid om en evighet. Jag gick med polotröjor på huvudet, kragen om huvudet och själva tröjan och ärmarna som en man nedåt ryggen, men var inte riktigt nöjd.
En sömnig eftermiddag bestämde jag mig för att göra det yttersta jag kunde för att få något som liknade långt hår. Den slutgiltiga lösningen. Tyvärr hade materialet fel färg men det fick gå. Det var nog mitt dittills största kreativa projekt. Jag jobbade målmedvetet och länge. Nacken var svårast. När jag var färdig gick jag ut i köket och visade upp mig för barnflickan med många, långa testar av garn i ultramarinblått och rosa fasttejpade i håret.
Jag var mycket stolt och kunde inte förstå barnflickans fasa. Hon krävde att hon skulle få ta bort garnet på en gång. Jag var oförstående och för en gångs skull trotsig. Tanken var att jag skulle ge mamma ett objektivt bevis på hur söt jag skulle vara i långt hår. Tills hon kom hem tänkte jag bara sitta i min egen lilla korgstol och vara fin. Så blev det också.
Jag har aldrig före eller efter känt mig så vacker som jag gjorde den där stunden, när jag fick sitta på min tron och glänsa. Den upphöjda känslan önskar jag varje barn. Det var eufori. Det var känslan av att ha ändrat världens gång. Jag slapp vara begåvad. Jag fick vara söt.
Och mamma kom. Och mamma skrek.
Hon blev inte arg. Jag tror hon respekterade min fasta beslutsamhet. Men jag blev ändå mycket sårad över hennes och barnflickans reaktioner. Och jag skulle inte få ha garnet kvar, inte ens så länge att jag kunde visa pappa, när han kom hem, och det var uteslutet att ha garntåtarna kvar på lekis dagen därpå.
Det underliga uttrycket: "Vill man vara fin, får man lida pin", associerar jag med den ytterst plågsamma stunden i badrummet, då mamma ryckte bort min fina man, tejpbit för smärtsam tejpbit.
(Utmaning: Tänk på något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.)
onsdag 11 februari 2009
Utmaning 42 Hjälpande händer
- Grattis, ni har blivit uttagen! Ni uppfyller kriterierna för att äntligen få hjälp...
Jag avbröt den unga, späda kvinnan som stod i dörren. Inte med ett avvisande, som jag kanske skulle ha gjort en annan dag. Kvinnan ingav förtroende och jag hade en gång för alla bestämt att detta skulle bli dagen när jag tog itu med min sanitära olägenhet till lägenhet.
- Tack! sa jag raskt. Du kan börja med disken. Och du! Här säger vi du. Tack än en gång!
Allt som annars är så jobbigt gick lätt när jag hade den unga varelsen till hjälp. Muntert hummande tog jag itu med alla ytorna i rummet, plockade skräp från golvet, gick ner med några väskor i källaren... Tur att jag tagit ledigt just idag!
- Nu är jag färdig... sa hon dröjande, när hon fyllt diskstället tre gånger.
- O, vad bra! Gör det dig något att ta badrummet? När man hjälper någon annan är sånt som köket och badrummet nästan enklast att göra... Om du inte har någonting emot det?
Hon tittade förundrat på mig med milda, kloka ögon och sa:
- Nej, givetvis inte!
Hon tog fram WC-ankan och satte igång.
När jag hörde henne göra det sista i badrummet hade jag kaffet färdigt. Nu var allt klart, det som jag bävat för så länge.
- Kommer du från boendestödet? frågade jag henne vid fikabordet.
Hon skrattade till.
- Nej. Jag är musa. Eller "författarcoach" som det heter nuförtiden.
- Men varför sa du inget? Dagens övning som är så svår!
- Du verkade så målmedveten. Och så tyckte jag ärligt talat att det inte skulle gå att skriva som här såg ut.
- Jag har låtit min musa diska och städa toaletten! ropade jag till himlen.
- Det är inte så farligt, sa musan lugnt. Nu är tiden ute. Jag hoppas du blir uttagen snart igen. Kom ihåg - ju mer man skriver, desto oftare blir man uttagen!
(Utmaning: Vilka uppgifter skulle du - eller din huvudperson - omedelbart kunna sätta i händerna på en frivillig medhjälpare? Skriv en kort scen)
Jag avbröt den unga, späda kvinnan som stod i dörren. Inte med ett avvisande, som jag kanske skulle ha gjort en annan dag. Kvinnan ingav förtroende och jag hade en gång för alla bestämt att detta skulle bli dagen när jag tog itu med min sanitära olägenhet till lägenhet.
- Tack! sa jag raskt. Du kan börja med disken. Och du! Här säger vi du. Tack än en gång!
Allt som annars är så jobbigt gick lätt när jag hade den unga varelsen till hjälp. Muntert hummande tog jag itu med alla ytorna i rummet, plockade skräp från golvet, gick ner med några väskor i källaren... Tur att jag tagit ledigt just idag!
- Nu är jag färdig... sa hon dröjande, när hon fyllt diskstället tre gånger.
- O, vad bra! Gör det dig något att ta badrummet? När man hjälper någon annan är sånt som köket och badrummet nästan enklast att göra... Om du inte har någonting emot det?
Hon tittade förundrat på mig med milda, kloka ögon och sa:
- Nej, givetvis inte!
Hon tog fram WC-ankan och satte igång.
När jag hörde henne göra det sista i badrummet hade jag kaffet färdigt. Nu var allt klart, det som jag bävat för så länge.
- Kommer du från boendestödet? frågade jag henne vid fikabordet.
Hon skrattade till.
- Nej. Jag är musa. Eller "författarcoach" som det heter nuförtiden.
- Men varför sa du inget? Dagens övning som är så svår!
- Du verkade så målmedveten. Och så tyckte jag ärligt talat att det inte skulle gå att skriva som här såg ut.
- Jag har låtit min musa diska och städa toaletten! ropade jag till himlen.
- Det är inte så farligt, sa musan lugnt. Nu är tiden ute. Jag hoppas du blir uttagen snart igen. Kom ihåg - ju mer man skriver, desto oftare blir man uttagen!
(Utmaning: Vilka uppgifter skulle du - eller din huvudperson - omedelbart kunna sätta i händerna på en frivillig medhjälpare? Skriv en kort scen)
tisdag 10 februari 2009
Vad Barack inte sa: svaret!
Spänningen har varit olidlig, rivaliteten stenhård, i denna första tävling här på bloggen!
Först svaret: I sin demagogiska exposé över landets historia glömde president Obama helt enkelt att nämna... well, urbefolkningen. Indianerna. Native Americans. Pinsamt. Han körde det gamla tugget om en nation skapad av folk som kommit farande över havet - en del visserligen under piskan. Men ändå.
Nu kan man hävda att Amerikas urbefolkning är en försvinnande liten grupp. Men det är knappast deras eget fel.
Att kora någon vinnare i störtfloden av gissningar är hart när omöjligt. Andra pris och hedersomnämnande går till SKIMMER!!!, som får ett äpple (från Österlen) av mig. Det ligger här i korgen bredvid mig. Ingrid Marie. Grattis!
Först svaret: I sin demagogiska exposé över landets historia glömde president Obama helt enkelt att nämna... well, urbefolkningen. Indianerna. Native Americans. Pinsamt. Han körde det gamla tugget om en nation skapad av folk som kommit farande över havet - en del visserligen under piskan. Men ändå.
Nu kan man hävda att Amerikas urbefolkning är en försvinnande liten grupp. Men det är knappast deras eget fel.
Att kora någon vinnare i störtfloden av gissningar är hart när omöjligt. Andra pris och hedersomnämnande går till SKIMMER!!!, som får ett äpple (från Österlen) av mig. Det ligger här i korgen bredvid mig. Ingrid Marie. Grattis!
Utmaning 41 Uppenbarelsen i Furuvik
Skriv om hur någon väcker ditt (eller din huvudpersons) intresse
Han var annorlunda än alla, precis alla, jag skådat. Jag tror han var det vackraste jag sett. Minnet är grumligt nu men på den tiden hade jag överblick över intrycken och kunde avgöra när jag stod inför något världsunikt.
Som jag kom att minnas det, stod han precis innanför grinden till djur- och nöjesparken Furuvik och solen flödade som den bara flödar i barndomsminnen. Sa jag att han var vacker? Han var vacker och log en ängels leende. Änglar hade jag hört talas om. Det här var någon som var utöver det.
Han stod innanför grinden och hälsade på alla. Jag förstod att det betydde alla vuxna men jag fattade omedelbart beslutet att jag också skulle hälsa. Jag skulle i alla fall fråga moster Elsy om jag fick.
Moster Elsy var en underbar kvinna. Jag älskade henne. Med handen stadigt i hennes nalkades jag uppenbarelsen innanför grindarna på Furuvik. Jag drog henne med mig, lika delar bävan och förtröstan.
Ju närmare jag kom, desto längre blev han. Han var så lång att jag inte riktigt förstod hur själva han satt ihop med armarna och de gigantiska händerna. En av händerna sträcktes mot mig och den var... inte en missräkning, men upphov till en förvåning som tog bort känslan av att ta del av något gudomligt. Ja, kanske den var en missräkning trots allt: hans stora,stora handflata såg ut alldeles som min mindre.
Vi skakade hand. Det var magiskt, om än inte gudomligt. Vi samtalade ett tag på olika språk. Han var mycket vänlig, inte bara överseende med mitt exalterade intresse utan förstående för det. Jag förnam det, fastän varken Elsy eller jag förstod hans språk. Efter en stunds gemytligt samspråk tittade jag förvånat på min hand, vände mig om mot Elsy och sa:
- Jag blev inte vatt om handen!
Trettio år senare frågade jag min moster:
- Varför stod en svart man utställd på Furuvik den där gången när jag var liten? Så grymt exoticerande! Det låter ju som artonhundratal snarare än sextiotal!
Hon skrattar förbluffat.
- Men inte var det på Furuvik! Det var i Filadelfia! Han kom från missionsfältet.
Den som hade varit exotistisk var lilla jag. Det var jag som hade klumpat ihop den svarte mannen med de vilda djuren och de magkittlande upplevelserna på Furuvik under en underbar vecka i Gävle när min bror skulle födas och världen öppnade sig. Jag var två och ett halvt år. En liten del av mig är fortfarande två och ettt halvt och kan inte tro annat än att han stod där innanför grinden, underskön, medan solen piskade ur sig ljus.
Han var annorlunda än alla, precis alla, jag skådat. Jag tror han var det vackraste jag sett. Minnet är grumligt nu men på den tiden hade jag överblick över intrycken och kunde avgöra när jag stod inför något världsunikt.
Som jag kom att minnas det, stod han precis innanför grinden till djur- och nöjesparken Furuvik och solen flödade som den bara flödar i barndomsminnen. Sa jag att han var vacker? Han var vacker och log en ängels leende. Änglar hade jag hört talas om. Det här var någon som var utöver det.
Han stod innanför grinden och hälsade på alla. Jag förstod att det betydde alla vuxna men jag fattade omedelbart beslutet att jag också skulle hälsa. Jag skulle i alla fall fråga moster Elsy om jag fick.
Moster Elsy var en underbar kvinna. Jag älskade henne. Med handen stadigt i hennes nalkades jag uppenbarelsen innanför grindarna på Furuvik. Jag drog henne med mig, lika delar bävan och förtröstan.
Ju närmare jag kom, desto längre blev han. Han var så lång att jag inte riktigt förstod hur själva han satt ihop med armarna och de gigantiska händerna. En av händerna sträcktes mot mig och den var... inte en missräkning, men upphov till en förvåning som tog bort känslan av att ta del av något gudomligt. Ja, kanske den var en missräkning trots allt: hans stora,stora handflata såg ut alldeles som min mindre.
Vi skakade hand. Det var magiskt, om än inte gudomligt. Vi samtalade ett tag på olika språk. Han var mycket vänlig, inte bara överseende med mitt exalterade intresse utan förstående för det. Jag förnam det, fastän varken Elsy eller jag förstod hans språk. Efter en stunds gemytligt samspråk tittade jag förvånat på min hand, vände mig om mot Elsy och sa:
- Jag blev inte vatt om handen!
Trettio år senare frågade jag min moster:
- Varför stod en svart man utställd på Furuvik den där gången när jag var liten? Så grymt exoticerande! Det låter ju som artonhundratal snarare än sextiotal!
Hon skrattar förbluffat.
- Men inte var det på Furuvik! Det var i Filadelfia! Han kom från missionsfältet.
Den som hade varit exotistisk var lilla jag. Det var jag som hade klumpat ihop den svarte mannen med de vilda djuren och de magkittlande upplevelserna på Furuvik under en underbar vecka i Gävle när min bror skulle födas och världen öppnade sig. Jag var två och ett halvt år. En liten del av mig är fortfarande två och ettt halvt och kan inte tro annat än att han stod där innanför grinden, underskön, medan solen piskade ur sig ljus.
måndag 9 februari 2009
Vad Barack inte sa...
Eftersom det bara verkar ha varit jag som noterat det
och eftersom jag ändå har en blogg
- en blogg som dessutom startades på hans installationsdag -
så vill jag säga
- utan att sälla mig till dem som anser att Barack Obama bör vara en bodhisattva i tanke, ord och handling -
att det var en grupp amerikaner han missade helt att nämna i sitt installationstal
och det var väldigt klantigt
och sorgligt,
för det säger så mycket om det svarta hålet,
skuggan,
i den amerikanska självbilden.
Det var väl ledtråd nog? Gissa i en kommentar här nedan så svarar jag om ett dygn ungefär. Inga vinster i denna tävling!
och eftersom jag ändå har en blogg
- en blogg som dessutom startades på hans installationsdag -
så vill jag säga
- utan att sälla mig till dem som anser att Barack Obama bör vara en bodhisattva i tanke, ord och handling -
att det var en grupp amerikaner han missade helt att nämna i sitt installationstal
och det var väldigt klantigt
och sorgligt,
för det säger så mycket om det svarta hålet,
skuggan,
i den amerikanska självbilden.
Det var väl ledtråd nog? Gissa i en kommentar här nedan så svarar jag om ett dygn ungefär. Inga vinster i denna tävling!
Utmaning 40: "Vad skulle hända om...?"
"Vad skulle hända om det var sant? Om polerna smälte och isbjörnar och pingviner hamnade i spat? Om Samoa och Tonga och Male rök, de med? Flyktingströmmar större än vi kunnat föreställa oss upp till oss, som plötsligt skulle få ett medelhavsklimat... Nej, vänta? Hur blev det med Golfströmmen? För några år sedan sades det att den skulle stanna, eller vända längre söderut, på grund av allt smältvatten från Arktis och Sibiriens floder. Vattnet i Nordiska havet skulle inte vara tillräckligt salt. Klimatet i Skandinavien skulle bli outhärdligt. Vad skulle hända om det var sant?
Det kanske inte är detaljerna som är viktiga. Permafrost eller varma vindar, just hos oss. Vad spelar det för roll, när hela planeten dör av växthuseffekten?
Planeten. Rädda planeten. Det där är ett vanligt misstag - att tro att det är planeten som är i fara. Planeten har funnits i årmiljarder, sett livsbetingelser och livsformer komma och gå. Gaia dör inte. Vi dör. Det är oss själva vi måste rädda, vare sig vi bor på Samoa eller i Sverige. Miljön är inget yttre, som man ska vara "snäll" mot. Vi är en del av den nuvarande miljön på jorden. Vad skulle hända om vi tog det på allvar?"
Gustav la ner pennan. Nu hade han glömt att tänka på VG och MVG igen. Han blev som förtrollad av sitt ämne och glömde dispositionen. Han kunde ju inte komma med slutklämmen redan! Fan, att man inte fick använda dator på uppsatsskrivningen. Han borde stycka sönder det han skrivit och vara mer utförlig, mer analytisk och lägga in exempel. Skitjobbigt när man skriver för hand, jättelätt på en dator.
I går kväll hade Angelica sagt att hon ville ha en "paus". De var sjutton år och hade varit ihop i två månader och hon ville ha en "paus". Det lät som från en teveserie om relationer. Han ville gå i sjön. Inte dränka sig, bara guppa iväg på smältvattnet från Nordpolen.
Vad skulle hända om han lade sina egna futtiga problem åt sidan och koncentrerade sig på det som var viktigt? Det som var viktigt? Att rädda mänskligheten från växthuseffekten eller att få MVG? Att få MVG, förstås. Beslutsamt tog han fram en röd penna och började dissekera texten.
Det kanske inte är detaljerna som är viktiga. Permafrost eller varma vindar, just hos oss. Vad spelar det för roll, när hela planeten dör av växthuseffekten?
Planeten. Rädda planeten. Det där är ett vanligt misstag - att tro att det är planeten som är i fara. Planeten har funnits i årmiljarder, sett livsbetingelser och livsformer komma och gå. Gaia dör inte. Vi dör. Det är oss själva vi måste rädda, vare sig vi bor på Samoa eller i Sverige. Miljön är inget yttre, som man ska vara "snäll" mot. Vi är en del av den nuvarande miljön på jorden. Vad skulle hända om vi tog det på allvar?"
Gustav la ner pennan. Nu hade han glömt att tänka på VG och MVG igen. Han blev som förtrollad av sitt ämne och glömde dispositionen. Han kunde ju inte komma med slutklämmen redan! Fan, att man inte fick använda dator på uppsatsskrivningen. Han borde stycka sönder det han skrivit och vara mer utförlig, mer analytisk och lägga in exempel. Skitjobbigt när man skriver för hand, jättelätt på en dator.
I går kväll hade Angelica sagt att hon ville ha en "paus". De var sjutton år och hade varit ihop i två månader och hon ville ha en "paus". Det lät som från en teveserie om relationer. Han ville gå i sjön. Inte dränka sig, bara guppa iväg på smältvattnet från Nordpolen.
Vad skulle hända om han lade sina egna futtiga problem åt sidan och koncentrerade sig på det som var viktigt? Det som var viktigt? Att rädda mänskligheten från växthuseffekten eller att få MVG? Att få MVG, förstås. Beslutsamt tog han fram en röd penna och började dissekera texten.
söndag 8 februari 2009
Utmaning 39 Balett och wellpapp
Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år
Helst skulle jag vilja vara en pensionerad ballerina men det är svårt, för jag har aldrig dansat. Om tjugo år är jag femtiofem. Kommer jag fortfarande att vara nöjd med att dela ut tidningar? Eller ska jag för länge sedan ha återupptagit journalistiken? Det måste ha varit för länge sedan, nästan nu, annars är det för sent. Femtiofem. Det är mycket som är för sent då. Åtminstone att byta jobb och skaffa barn. Det är definitivt för sent att skaffa barn.
Det kanske inte finns några papperstidningar längre? Så mycket som har hänt sedan jag var femton, vet man inte vart den så kallade utvecklingen har tagit oss om ytterligare tjugo år. Jag är inte rädd men jag är tveksam. Någon råd kommer. Och min man är bra på att leva hårt. Han vet alltid var man får tag på wellpappkartonger att skyla sig med. Men om konsumtionen i västerlandet gått ner, kanske det inte finns så många kartonger längre. Tänk er, en hord av uteliggare och ingen wellpapp!
Var jag än sitter om tjugo år, kommer jag att se tillbaka på mina erfarenheter i glädje, och vara öppen för de nya som kommer till mig. Jag kommer förmodligen att ha sådär trettio år till! Eller tror ni att de har infört elektronisk ättestupa?
Jag skulle ha dansat i stället för att gå på scouterna. Ens liv avgörs när man minst anar det.
Helst skulle jag vilja vara en pensionerad ballerina men det är svårt, för jag har aldrig dansat. Om tjugo år är jag femtiofem. Kommer jag fortfarande att vara nöjd med att dela ut tidningar? Eller ska jag för länge sedan ha återupptagit journalistiken? Det måste ha varit för länge sedan, nästan nu, annars är det för sent. Femtiofem. Det är mycket som är för sent då. Åtminstone att byta jobb och skaffa barn. Det är definitivt för sent att skaffa barn.
Det kanske inte finns några papperstidningar längre? Så mycket som har hänt sedan jag var femton, vet man inte vart den så kallade utvecklingen har tagit oss om ytterligare tjugo år. Jag är inte rädd men jag är tveksam. Någon råd kommer. Och min man är bra på att leva hårt. Han vet alltid var man får tag på wellpappkartonger att skyla sig med. Men om konsumtionen i västerlandet gått ner, kanske det inte finns så många kartonger längre. Tänk er, en hord av uteliggare och ingen wellpapp!
Var jag än sitter om tjugo år, kommer jag att se tillbaka på mina erfarenheter i glädje, och vara öppen för de nya som kommer till mig. Jag kommer förmodligen att ha sådär trettio år till! Eller tror ni att de har infört elektronisk ättestupa?
Jag skulle ha dansat i stället för att gå på scouterna. Ens liv avgörs när man minst anar det.
lördag 7 februari 2009
Bokhandelsbantning
Det kommer snart en dag när boklådor bara finns i de större städerna och mest används som showrooms, av oss svikare som överger bokhandeln på hörnet för bokus och adlibris. Om Akademibokhandeln hårdbantar, hur är det då med Berras Böcker i Brunkeflostrand? Svältdöd? Akademibokhandeln äger väl i alla fall andelar i någon av nätbutikerna.
På nittiotalet blev jag en gång utskälld när jag gick in i en liten fotohandel på Brunkebergsåsen och ville titta på en prestigekamera. "Jag tjänar inget på att visa dig en kamera som du ändå tänker köpa på postorder", sa gubben bakom disken. Det var precis vad jag tänkte göra, så jag protesterade vilt och förtrytsamt.
Han är väl nedlagd nu, som snart Berras Böcker. Kvar blir några enstaka Akademibokhandelspalats, där man smyger sig in och tummar och tittar, för att sen skamset krypa hem till datorn och klicka in sin beställning.
En annan som skällt är min moster. Hon gav mig en femhundring i julklapp, jag ringde glädjestrålande för att tala om hur många böcker det blivit. "Har du köpt dem på stan eller på det där andra stället?" frågade hon. Ljuga för moster om en julklapp? Eller rakryggat yppa sanningen? "På nätet", pep jag. Jag fick mig en lektion om hur hela finanskrisen egentligen handlade om en trashanksarmé av arbetslösa bokhandlare. Den var så överdriven och lång, att jag hann samla mig till ett motargument: "När de stora livsmedelskedjorna kom, fortsatte du då att gå till mjölkaffären i kvarteret?" Det hävdade hon inte hörde dit.
Det står 1 - 1 mellan min moster och mig. Men 66 får gå från Akademibokhandlar runt om i landet.
På nittiotalet blev jag en gång utskälld när jag gick in i en liten fotohandel på Brunkebergsåsen och ville titta på en prestigekamera. "Jag tjänar inget på att visa dig en kamera som du ändå tänker köpa på postorder", sa gubben bakom disken. Det var precis vad jag tänkte göra, så jag protesterade vilt och förtrytsamt.
Han är väl nedlagd nu, som snart Berras Böcker. Kvar blir några enstaka Akademibokhandelspalats, där man smyger sig in och tummar och tittar, för att sen skamset krypa hem till datorn och klicka in sin beställning.
En annan som skällt är min moster. Hon gav mig en femhundring i julklapp, jag ringde glädjestrålande för att tala om hur många böcker det blivit. "Har du köpt dem på stan eller på det där andra stället?" frågade hon. Ljuga för moster om en julklapp? Eller rakryggat yppa sanningen? "På nätet", pep jag. Jag fick mig en lektion om hur hela finanskrisen egentligen handlade om en trashanksarmé av arbetslösa bokhandlare. Den var så överdriven och lång, att jag hann samla mig till ett motargument: "När de stora livsmedelskedjorna kom, fortsatte du då att gå till mjölkaffären i kvarteret?" Det hävdade hon inte hörde dit.
Det står 1 - 1 mellan min moster och mig. Men 66 får gå från Akademibokhandlar runt om i landet.
Utmaning 38 Klyschornas sång, vers 1 och 2
1: Personen som bor här är vänster, bohemisk och fattig. "Vänster" för att det är ett hopplock av möbler och grejer. "Fattig" för att det är ett hopplock av möbler och grejer. "Bohemisk" om man vill vara snäll men i ärlighetens namn: det är världens röra - ett hopplock av möbler och grejer. Och opraktiskt. Han/hon har en liten laptop på en fullbelamrad sekretär. Det måste vara en hon för det är ganska mycket blommor. Fönstret är fullt av orkidéer. På sidorna hänger såna där färdiga gardinlängder från Ikea. Den ena täcker för ett staffli och en skärmatta. Hur mycket saker har hon trängt in i en etta? Meditationsplats, minsann. Köksbordet i rummet och fåtölj i köket. Det ska väl vara litet roligt, det. Trivselfaktor noll.
2: En veritabel skönande bebor detta trivsamma krypin, smyckat med levande växter, originella målningar, böcker och ett potpurri av föremål och artefakter som säkert göder den omisskännliga kreativiteten. Till och med ett staffli får plats så näpet bakom gardinkanten. Här är inrett för skapande och andlig spis men också för samvaro. Gästers glam hörs säkert i rummet och förtroliga samtal kan föras i trivselhörnan i köket. "Tummen upp", som gossarna säger, för denna kultiverade oas.
(Utmaning: Skriv en klichéartad beskrivning av den miljö du befinner dig i nu)
2: En veritabel skönande bebor detta trivsamma krypin, smyckat med levande växter, originella målningar, böcker och ett potpurri av föremål och artefakter som säkert göder den omisskännliga kreativiteten. Till och med ett staffli får plats så näpet bakom gardinkanten. Här är inrett för skapande och andlig spis men också för samvaro. Gästers glam hörs säkert i rummet och förtroliga samtal kan föras i trivselhörnan i köket. "Tummen upp", som gossarna säger, för denna kultiverade oas.
(Utmaning: Skriv en klichéartad beskrivning av den miljö du befinner dig i nu)
fredag 6 februari 2009
Utmaning 37 Överraskningen
Han vet inte att jag kommer men jag känner mig ändå efterlängtad. Han älskar mig. Han längtar alltid efter mig. Vi bor två och en halv timmes tågresa ifrån varandra och kan inte träffas så ofta. Två och en halv timme - det är inte så mycket, egentligen. Jag bestämde mig för att åka nu i eftermiddags. Jag ska stå där på tröskeln och säga: "Jag hörde att ni hade problem med att komma ut på internet." Eller något. Jag improviserar. Och han ska bli så glad. Han ska innesluta mig i sin mjuka famn. Han ska genast beställa sushi, för han har förstås ingen mat hemma. Han ska vara generad över stöket och böket.
Han har ringt två gånger. Jag har inte tordats svara, av rädsla för att förråda att jag är på tåget.
Jag får gå från stationen i snögloppet. Det är det värt. Det är roligt att överraska.
Men huset är tomt och dött. Han är säkert borta på middag hos någon av sina vänner. Konstigt att han inte nämnde det i eftermiddags. Nå, jag tar mig in med nyckel och avvaktar.
Nej, det känns inte bra. Han kommer att komma hem, se att det lyser och tro att det är någon som är ute i olovliga ärenden. Jag ringer.
- Hej! Var är du? svarar han.
- Hej pappa! Jag är hemma hos dig, var är du?
- Men jag är ju hemma hos dig. Jag tänkte överraska.
Utmaning: Skriv om någon som känner sig efterlängtad
Han har ringt två gånger. Jag har inte tordats svara, av rädsla för att förråda att jag är på tåget.
Jag får gå från stationen i snögloppet. Det är det värt. Det är roligt att överraska.
Men huset är tomt och dött. Han är säkert borta på middag hos någon av sina vänner. Konstigt att han inte nämnde det i eftermiddags. Nå, jag tar mig in med nyckel och avvaktar.
Nej, det känns inte bra. Han kommer att komma hem, se att det lyser och tro att det är någon som är ute i olovliga ärenden. Jag ringer.
- Hej! Var är du? svarar han.
- Hej pappa! Jag är hemma hos dig, var är du?
- Men jag är ju hemma hos dig. Jag tänkte överraska.
Utmaning: Skriv om någon som känner sig efterlängtad
torsdag 5 februari 2009
Utmaning 36 Landet utan namn
Det är en vilsen väg. Ja, inte för mig, jag är väl den ende här som vet var vi är, men de har inte vett att lyssna på en annan. Bra, en stolpe. Då kan jag lyfta på benet och slå en drill. Vi har varit här tre gånger förut. Ja, nu börjar de gaffla. De känner också igen skylten. Sedan vi var här sist, har överfurir Lundströms patrull också varit här igen. Det känner jag på doften av min gode vän och trätobroder Kvick. De går hitåt. De går ditåt. De vet inte vartåt. Vi ska hitta flodens källa och kartlägga området åt trupperna men har inte ens med oss en kompass.
Det börjar bli en månad sedan vår armé erövrade det här landet. Sedan har förtruppernas uppgift varit att slå ihjäl så många infödingar som möjligt. Vad jag förstår, från min låga horisont.
Vi i rekognoceringspatrullerna ska märka ut landet. Det har blivit ett land utan namn. Överfurir Lundström är en bokslukare av rang och har läst om kolonisatörer som i okunskap gett namnen "Hemma" och "Vår by" och "Floden" på olika språk åt platserna efter att ha frågat infödingarna. Det vill han inte vara med om. Inte kapten Willemson heller. De har bestämt att namnen får vänta.
Nu står de här, tomma i ögonen. Några infödingar finns inte längre att få tag på. De har hunnit fly inåt landet medan Lundström och Willemson har velat. Svea rike, lär inför nästa kolonisation: låt hundarna gå först i ledet. Vi vet riktningen. Voff!
(Utmaning: En bild att skriva om)
onsdag 4 februari 2009
Utmaning 35 En alldeles särskild dag
Utmaning: Fortsätt: Jag (eller din huvudperson) hade befarat den här dagen eftersom ... MEN ...
Jag hade fasat för den här dagen. På tre månader hade jag inte gått ut ur mitt hem, men på denna stora dag var jag tvungen.
Jag hade vaknat extra tidigt, gått upp och kollat att allt var i ordning.Strukit ett extra tag över den nya linneklänningen, väl vetande att den skulle bli skrynklig bara under färden till bilen. Sen timmar i fåtöljen i vardagsrummet. Anspänd väntan.
Fritz skulle komma och hämta klockan två. Jag visste att han ville att jag skulle vänta här uppe på honom men jag ville visa att jag inte var helt ute ur leken ännu. Klockan halv två började jag min mödosamma väg.
De sex halvtrapporna var svåra att forcera och skulle bli än svårare på vägen upp. Med hjälp av käpp och ledstång skyfflade jag min böjda kropp, trappsteg för trappsteg. Jag såg ut som en skottkärra. Under det plågsamma nedstigandet hann jag fundera över varförjag bott kvar så länge i min paradvåning på tre trappor utan hiss. Inte var det av egoism. Förhoppningsvis inte. Det var barnen. Lägenheten där barn de lekt hade sådant symbolvärde för dem, särskilt för Birgitta, som bodde längst bort, i Lund. "Mamma, du skulle inte trivas någon annanstans! Var skulle du göra av alla dina saker?" Birgitta kom två gånger om året. Jag satt instängd varje dag.
Jag svettades ymnigt nu. Ångrade mitt tilltag att ge mig av neråt utan Fritz' hjälp. Krafterna började tryta. Jag hade ramlat ett par gånger det senaste året. Men det var inte det som bekymrade mig mest, det som hade med förflyttningarna att göra. Jag bar på en skamfylld hemlighet som jag inte kunnat nämna för något av barnen.
Nu bromsade mjukt en bil utanför porten. Mitt knarrande: "Fritz?". Hans klingande: "Hallå!". Minstingen. Älsklingssonen. Professorn i statsvetenskap. Som nu trätte med glimten i ögat på att jag gett mig iväg utan honom. "Tur att jag hann fånga in dig, morsan, innan du stack iväg för gott!"
Tumultet sen, på högtidsdagen. Jag satt strategiskt placerad i en fåtölj med hög rygg i den stora, kvadratiska hallen, där de flesta minglarna höll till. Talet, det lättsamma, spirtuella, som jag jobbat med i veckor, blev väl mottaget. Och jag klarade mig. Klarade mig! Men somnade nästan i bilen den lilla stunden hem till mig, fastän klockan bara var sex.
Det är i trapphuset hemma det händer, det jag bävat för hela eftermiddagen. Den lösa avföringen forcerar blöja och blöjbyxa och rinner nerför benet, utdunstande en kväljande doft. "Men lilla mamma, jag ska försöka skynda mig att få dig in till dig!" säger Fritz bara. Blinda tårar rinner nerför mina kinder. Det är en satans förnedring att bli gammal. "Gråt inte, gråt inte!" ömkar Fritz. "Det ska djävulen bli så gammal att man kan hålla tal på sin äldste sons sjuttioårsdag!" fräser jag.
Då tar han sin bajsiga mamma i armarna och kånkar upp henne. Allt känns så lätt då.
Han fick. Min egen son fick duscha mig ren och odörfri i badrummet. Fick svepa in mig i badrocken som jag honom en gång. Sen sa han: "Nu tar vi oss en brandy, morsan - om jag får sova över eller låta bilen stå?" Jag viskade att jag behövde en ny blöja. Att jag aldrig kunde vara säker. Att hemtjänsten fick byta lakan varje morgon. Han gick ut i badrummet och hämtade en blöja och en blöjbyxa, som han slängde till mig. Sen gjorde han en brasa. "Mamma, har du funderat på att flytta?" "Det är för er skull...", började jag. Sen började vi skratta.
Jag hade fasat för den här dagen. På tre månader hade jag inte gått ut ur mitt hem, men på denna stora dag var jag tvungen.
Jag hade vaknat extra tidigt, gått upp och kollat att allt var i ordning.Strukit ett extra tag över den nya linneklänningen, väl vetande att den skulle bli skrynklig bara under färden till bilen. Sen timmar i fåtöljen i vardagsrummet. Anspänd väntan.
Fritz skulle komma och hämta klockan två. Jag visste att han ville att jag skulle vänta här uppe på honom men jag ville visa att jag inte var helt ute ur leken ännu. Klockan halv två började jag min mödosamma väg.
De sex halvtrapporna var svåra att forcera och skulle bli än svårare på vägen upp. Med hjälp av käpp och ledstång skyfflade jag min böjda kropp, trappsteg för trappsteg. Jag såg ut som en skottkärra. Under det plågsamma nedstigandet hann jag fundera över varförjag bott kvar så länge i min paradvåning på tre trappor utan hiss. Inte var det av egoism. Förhoppningsvis inte. Det var barnen. Lägenheten där barn de lekt hade sådant symbolvärde för dem, särskilt för Birgitta, som bodde längst bort, i Lund. "Mamma, du skulle inte trivas någon annanstans! Var skulle du göra av alla dina saker?" Birgitta kom två gånger om året. Jag satt instängd varje dag.
Jag svettades ymnigt nu. Ångrade mitt tilltag att ge mig av neråt utan Fritz' hjälp. Krafterna började tryta. Jag hade ramlat ett par gånger det senaste året. Men det var inte det som bekymrade mig mest, det som hade med förflyttningarna att göra. Jag bar på en skamfylld hemlighet som jag inte kunnat nämna för något av barnen.
Nu bromsade mjukt en bil utanför porten. Mitt knarrande: "Fritz?". Hans klingande: "Hallå!". Minstingen. Älsklingssonen. Professorn i statsvetenskap. Som nu trätte med glimten i ögat på att jag gett mig iväg utan honom. "Tur att jag hann fånga in dig, morsan, innan du stack iväg för gott!"
Tumultet sen, på högtidsdagen. Jag satt strategiskt placerad i en fåtölj med hög rygg i den stora, kvadratiska hallen, där de flesta minglarna höll till. Talet, det lättsamma, spirtuella, som jag jobbat med i veckor, blev väl mottaget. Och jag klarade mig. Klarade mig! Men somnade nästan i bilen den lilla stunden hem till mig, fastän klockan bara var sex.
Det är i trapphuset hemma det händer, det jag bävat för hela eftermiddagen. Den lösa avföringen forcerar blöja och blöjbyxa och rinner nerför benet, utdunstande en kväljande doft. "Men lilla mamma, jag ska försöka skynda mig att få dig in till dig!" säger Fritz bara. Blinda tårar rinner nerför mina kinder. Det är en satans förnedring att bli gammal. "Gråt inte, gråt inte!" ömkar Fritz. "Det ska djävulen bli så gammal att man kan hålla tal på sin äldste sons sjuttioårsdag!" fräser jag.
Då tar han sin bajsiga mamma i armarna och kånkar upp henne. Allt känns så lätt då.
Han fick. Min egen son fick duscha mig ren och odörfri i badrummet. Fick svepa in mig i badrocken som jag honom en gång. Sen sa han: "Nu tar vi oss en brandy, morsan - om jag får sova över eller låta bilen stå?" Jag viskade att jag behövde en ny blöja. Att jag aldrig kunde vara säker. Att hemtjänsten fick byta lakan varje morgon. Han gick ut i badrummet och hämtade en blöja och en blöjbyxa, som han slängde till mig. Sen gjorde han en brasa. "Mamma, har du funderat på att flytta?" "Det är för er skull...", började jag. Sen började vi skratta.
Utmaning 33 Under ytan
Jag har tappat bort perspektivet. Jag har ingen utblick. Ligger här och trycker som en liten jordekorre i mitt lortiga bo. En gång visste jag vart jag var på väg. Nu knyter det sig i magen när jag tänker på att stå rak i världen.
Och var är periskopet? Periskopet som jag skulle ha i brist på perspektiv. Fegkikaren, som jag sticker upp ovanför lövmassorna för att se att kusten är klar.
Nej,jag får vara här inne och rådda. Till de mörka gångarna räcker min känsel, om än inte min syn. Man kommer en bit i dem också men man vet aldrig var man hamnar. På ytan. Där de riktiga väderstrecken finns. Här nere är mörkt och ensamt, fast närmare jordens glödande kärna av magma. Det kanske är dit jag ska treva i blindo, till kärnan av hetta och dunkelt ljus. Där man kan grilla en marshmallow och kanske vara nöjd med sin dag.
(Utmaning: Jag har tappat bort...)
Och var är periskopet? Periskopet som jag skulle ha i brist på perspektiv. Fegkikaren, som jag sticker upp ovanför lövmassorna för att se att kusten är klar.
Nej,jag får vara här inne och rådda. Till de mörka gångarna räcker min känsel, om än inte min syn. Man kommer en bit i dem också men man vet aldrig var man hamnar. På ytan. Där de riktiga väderstrecken finns. Här nere är mörkt och ensamt, fast närmare jordens glödande kärna av magma. Det kanske är dit jag ska treva i blindo, till kärnan av hetta och dunkelt ljus. Där man kan grilla en marshmallow och kanske vara nöjd med sin dag.
(Utmaning: Jag har tappat bort...)
söndag 1 februari 2009
Utmaning 32 Ljusets väg och mörkrets
I mörkret dväljes jag. Senhöst, tidig vinter - det gråa ljusets ansträngda färd över pällen. Ett andetag, och det är över. Vi lyser upp våra hem som Sacré Coeur, i varje bägare och kopp ett litet ljus. Besvärjelser, böner, berättelser. Så alstrar vi vårt eget ljus.
Vinterljus: en månad efter midnattssolståndet. En promenad i krispig snö och ljuset tränger genom fontanellen, revbensfängelset. Vi har överlevt ännu ett år!
Ljuset vid påsk: den stora lampan som tänder den lilla inuti mig själv. Ögonen dricker detta ljus och för det vidare, planterar tussilago med blicken där vi går.
Midsommarmagi: det nästan eviga ljuset. Natten en dunkel skymning bara, där väsen rör sig mellan olika världar. Det är nu vi aldrig sover. Det är böter på att sova. Det förstår vi alla som har vakat. Stått på ett fält i ljusa natten och gnagt en stjälk rabarber.
Så hem igen, till mörkret, där jag bor. Aldrig är vi så effektiva som nu. Nytt papper i skolbänken och nya fräscha kollegieblock. Vi ska tämja mörkret med rationell energi. Det går så länge det går...
Jag älskar ljuset. Men jag är vän med mörkret. Även jag rör mig mellan världar.
Utmaning:
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus
Vinterljus: en månad efter midnattssolståndet. En promenad i krispig snö och ljuset tränger genom fontanellen, revbensfängelset. Vi har överlevt ännu ett år!
Ljuset vid påsk: den stora lampan som tänder den lilla inuti mig själv. Ögonen dricker detta ljus och för det vidare, planterar tussilago med blicken där vi går.
Midsommarmagi: det nästan eviga ljuset. Natten en dunkel skymning bara, där väsen rör sig mellan olika världar. Det är nu vi aldrig sover. Det är böter på att sova. Det förstår vi alla som har vakat. Stått på ett fält i ljusa natten och gnagt en stjälk rabarber.
Så hem igen, till mörkret, där jag bor. Aldrig är vi så effektiva som nu. Nytt papper i skolbänken och nya fräscha kollegieblock. Vi ska tämja mörkret med rationell energi. Det går så länge det går...
Jag älskar ljuset. Men jag är vän med mörkret. Även jag rör mig mellan världar.
Utmaning:
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
