I mörkret dväljes jag. Senhöst, tidig vinter - det gråa ljusets ansträngda färd över pällen. Ett andetag, och det är över. Vi lyser upp våra hem som Sacré Coeur, i varje bägare och kopp ett litet ljus. Besvärjelser, böner, berättelser. Så alstrar vi vårt eget ljus.
Vinterljus: en månad efter midnattssolståndet. En promenad i krispig snö och ljuset tränger genom fontanellen, revbensfängelset. Vi har överlevt ännu ett år!
Ljuset vid påsk: den stora lampan som tänder den lilla inuti mig själv. Ögonen dricker detta ljus och för det vidare, planterar tussilago med blicken där vi går.
Midsommarmagi: det nästan eviga ljuset. Natten en dunkel skymning bara, där väsen rör sig mellan olika världar. Det är nu vi aldrig sover. Det är böter på att sova. Det förstår vi alla som har vakat. Stått på ett fält i ljusa natten och gnagt en stjälk rabarber.
Så hem igen, till mörkret, där jag bor. Aldrig är vi så effektiva som nu. Nytt papper i skolbänken och nya fräscha kollegieblock. Vi ska tämja mörkret med rationell energi. Det går så länge det går...
Jag älskar ljuset. Men jag är vän med mörkret. Även jag rör mig mellan världar.
Utmaning:
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du fångar så väl hur man rör sig mellan mörker och ljus -jag kan känna igen mig hela vägen. Älskar, som du ljuset -men är också, som du skriver, vän med mörkret. Det kände jag särskilt t ex när vi bodde i Spanien, några år -jag riktigt längtade efter det där lite komplicerade förhållandet man utvceklar till säsongerna som svensk. Det blir en del av ens väsen, käns det som. Tack för fin läsning, Sofie
SvaraRaderaDet är vackert, med det gråa ljusets ansträngda färd över pällen. Och allitterationen besvärjelser osv.
SvaraRaderaSnyggt som bara den.
revbensfängelset, underbart!
SvaraRadera