Utmaning 41 Uppenbarelsen i Furuvik

Skriv om hur någon väcker ditt (eller din huvudpersons) intresse

Han var annorlunda än alla, precis alla, jag skådat. Jag tror han var det vackraste jag sett. Minnet är grumligt nu men på den tiden hade jag överblick över intrycken och kunde avgöra när jag stod inför något världsunikt.

Som jag kom att minnas det, stod han precis innanför grinden till djur- och nöjesparken Furuvik och solen flödade som den bara flödar i barndomsminnen. Sa jag att han var vacker? Han var vacker och log en ängels leende. Änglar hade jag hört talas om. Det här var någon som var utöver det.

Han stod innanför grinden och hälsade på alla. Jag förstod att det betydde alla vuxna men jag fattade omedelbart beslutet att jag också skulle hälsa. Jag skulle i alla fall fråga moster Elsy om jag fick.

Moster Elsy var en underbar kvinna. Jag älskade henne. Med handen stadigt i hennes nalkades jag uppenbarelsen innanför grindarna på Furuvik. Jag drog henne med mig, lika delar bävan och förtröstan.

Ju närmare jag kom, desto längre blev han. Han var så lång att jag inte riktigt förstod hur själva han satt ihop med armarna och de gigantiska händerna. En av händerna sträcktes mot mig och den var... inte en missräkning, men upphov till en förvåning som tog bort känslan av att ta del av något gudomligt. Ja, kanske den var en missräkning trots allt: hans stora,stora handflata såg ut alldeles som min mindre.

Vi skakade hand. Det var magiskt, om än inte gudomligt. Vi samtalade ett tag på olika språk. Han var mycket vänlig, inte bara överseende med mitt exalterade intresse utan förstående för det. Jag förnam det, fastän varken Elsy eller jag förstod hans språk. Efter en stunds gemytligt samspråk tittade jag förvånat på min hand, vände mig om mot Elsy och sa:
- Jag blev inte vatt om handen!

Trettio år senare frågade jag min moster:
- Varför stod en svart man utställd på Furuvik den där gången när jag var liten? Så grymt exoticerande! Det låter ju som artonhundratal snarare än sextiotal!
Hon skrattar förbluffat.
- Men inte var det på Furuvik! Det var i Filadelfia! Han kom från missionsfältet.

Den som hade varit exotistisk var lilla jag. Det var jag som hade klumpat ihop den svarte mannen med de vilda djuren och de magkittlande upplevelserna på Furuvik under en underbar vecka i Gävle när min bror skulle födas och världen öppnade sig. Jag var två och ett halvt år. En liten del av mig är fortfarande två och ettt halvt och kan inte tro annat än att han stod där innanför grinden, underskön, medan solen piskade ur sig ljus.