Särkproblem

– Inte lappad. Förlängd, säger mamma bestämt och håller min gamla luciasärk på sträckta armar.

Den nya biten lakansväv lyser blåaktigt och får särken, redan gulnad, att se ännu värre ut. Det spänner av gråt i min hals, helt i onödan. Det går inte att ta ut min besvikelse på mamma. Nej. Jag är inget monster. Jag får gråta inombords, tyst hugga av bitar av mig själv, göra katastrofen till ett litet problem att administrera. Hur gör jag? Jag har ett solo, ska kliva fram framför lucian. Det får inte ske. Jag måste ändra på det.

– Eh, säger jag på genrepet dagen därpå. Jag tycker det är snyggare om vi som är solister inte kliver fram. Så det kommer som en röst ur massan, liksom. Det är väl bara lucian som ska glänsa? Det tycker i alla fall jag.

Jag har tur. Marika har inget solo – i så fall hade mitt förslag inte gått igenom, det vet jag. Fröken sänker huvudet, grunnar, sen tittar hon upp och säger:

– Annli har rätt. Det blir värdigare så. Dessutom är det vettigt ur brandsäkerhetssynpunkt att ni inte springer fram och tillbaka.

Lättnaden gör att jag märker hur uppblåst jag är i magen. Det är alltid så här. ”Nej, jag har hellre en gammal Nokia.” ”Nej, jag kan tyvärr inte gå på maskeraden.” ”Nej, jag är inte fikasugen just nu.” Mamma som gör så gott hon kan. Ett vet jag: när jag blir så stor att jag kan ha barn, ska jag vänta och vänta tills jag har råd med absolut allt den ungen skulle vilja ha. Absolut allt.

(Utmaning: lapp)