Sharing is Caring

Såhär sa du, strax efter att celldelningen börjat: ”Sharing is caring” sa du, litet förebrående sådär. Jag frågade vad det betydde. ”Att dela är att delta”, sa du och jag visste att du tullade på sanningen, denna gång som många andra. Men jag delade mig lydigt i två hälfter, en som var mordiskt uppsluppen, en annan som var sargat stängd. Inför din blick delade jag mig i två och jag ville inte ha någon av delarna. ”Jag avstår från mig,” muttrade jag. Du hörde mig inte. Tog ingen av delarna, smekte bara min mage (som om du redan visste) reste dig, klädde på dig och torkade ögonen. Det var sista gången jag såg dig.

Nej, jag såg dig när vår dotter fyllde två. Den dagen såg jag dig på andra sidan Kurfürstendamm. Vår dotter satt och delade sin bulle med alla de som satt närmast på fiket på hörnan. Du gick med din vanliga knyckiga spänstighet, förmodligen – som vanligt – utan mål. Ett ögonblick gick förbi. Flera.

Jag vet att jag borde berätta. Jag säger det till mig varje dag. Det är min moraliska åskådning att du har rätt till din dotter och att hon har rätt till dig. Du gjorde mig ont men jag tror att jag också sårade dig. Jag höll dig ansvarig för mitt tveeggade väsen men på felaktiga grunder. Jag måste ta kontakt med dig. En dag.

Tills dess ska jag leva skyddad, bolstrad med vår lilla dotter och det ska lysa om oss precis som nu.

(Utmaning: skriv om att dela)